Browsed by
Dag: 2 maj 2017

En kylig dag

En kylig dag

Om ni kommer ihåg så nämnde jag i ett tidigare blogginlägg att min morfars bror, Jan Ingemar Holmquist, dåvarande stridspilot hos det svenska flygvapnet, år 1952 under en övningsflygning med ett Vampire J28 blev påflugen bakifrån. Båda flygplanen involverade i kollisionen störtade i marken. Så hur gick det egentligen för de två piloterna? Vad var det som hände?

Flygplan Röd H, ca 400 m sydväst om Stockholm Näs Kyrka.
Flygplan Röd V, 500 m sydost om Hägerstalunds gård.

Tack vare Hans Brandt, f.d. Stridspilot på F7 i Såtenäs och Göran Jacobsson, expert på svensk flygvapenhistoria, så har jag fått ta del av haverirapporten.
Så låt oss nu göra en liten resa tillbaka till 1952 den 11e december, en dag som i mångt och mycket kom att återspegla den kyla och förtvivlan det pågående kalla kriget gav uttryck för. Följande berättelse är en rekonstruktion av händelseförloppet så som uttryckt i haverirapporten daterad den 13e januari 1953.

Utdrag från Haverirapporten daterad januari 1953

Under kalla kriget började Sverige skicka ut sina unga piloter på allt mer riskfyllda och avancerade lågflygsövningar. Detta ansågs nödvändigt då hotbilden från främmande makter var påtaglig. Under efterskrigstiden hade Sverige hamnat i skottlinjen för ett upprustninskrig präglat av misstro och spänningar mellan det kommunistiska öst, och det kapitalistiska väst. I takt med de ökade förberedelserna inför en potentiell invasion, fick allt fler svenska piloter sätta livet till.

Ofta överröstade soldaternas stolthet och äregirighet den rädsla och oro som konflikter naturligt frambringar. Dessa attribut kunde speciellt noteras hos kalla krigets piloter, som ofta var erkänt orädda och drivande. Enligt flygläkare E. Nyström var de två svenska piloterna, Jan Holmquist och Ingvar Lindeberg, trots sina ringa åldrar, orädda, framåt och de visade ofta prov på stor sinnesnärvaro under flygningarna. Något som Lindeberg bland annat gav uttryck för på gymnastiklektionerna där han gjorde frivolter.

1952, den 11 December, en vinterdag på den Kungliga flygflotiljen F8 i Barkaby. Det var snart dags för Holmquist och Lindeberg att övningsflyga. Båda piloterna såg fram emot att få komma upp i luften. Holmquist, 21 år gammal hade runt 200 flygtimmar, och Lindeberg med sina 20 år kom tätt efter med sina 192 flygtimmar. Dagen var klar och kall, sikten under moln var runt 8 km och över molnen var sikten mycket god med runt 5 mil. Vinden blåste kallt med sina 8-10 sekundmeter. Det var en bra dag att flyga på, och både Holmquist och Lindeberg hade flugit under betydligt sämre förhållanden.
De gjorde sig redo och spände in sig i planet av modell Vampire J28. De var båda vid gott mod när de rörde sig ut mot startbanan. Kontrolltornet gav dem klartecken att inleda sin övningsflygning. Tätt efter varandra lyfte de båda piloterna, ovetandes om det faktum att ingen av de båda planen någonsin skulle återvända igen.

Holmquist kunde känna hur G-krafterna tryckte ner honom i sätet medan han tog sikte mot molnen. Några minuter in i flygningen lade sig de båda piloterna stabilt på en höjd av ca 2500 meter i marsch-formering, Holmquist gick ut som roteetta med Lindeberg tätt efter som rotetvåa. Motorn av typen RM1A gav de båda flygplanen en maxhastighet av ca 700 km/h.

J28 Vampire i Marsch-formering.

Flygförvaltningen hade noga följt utvecklingen på kontinenten och redan 1944 hade det stått klart att propellerepoken var över. På hösten 1945 startades därför ett projekt ”JxR”, vilket kom att resulterade i flygplanen SAAB J29 Tunnan. I samma veva importerades Vampire plan från det Brittiska företaget ”de Havilland” för att möjliggöra utbildning av piloter, och för att brygga en stabil övergång för den tekniska organisationen till den nya jetåldern. Sverige och Brittiska RAF (Royal Air Force) blev således bland de första flygvapnen i världen att flyga Vampire.
Flygplanen fick den svenska benämningen J28 och de tidigare versionerna, J28A kom att användas i huvudsak för inskolning av piloter.

RM1 som bland annat satt i SAAB 21

Holmquist svängde vänster med 30 graders bakning. Ingången i vänstersvängen var lugn och sansad. Lindeberg hamnade plötsligt lite efter i svängen och drog därför på gas för att hålla avståndet konstant. I samma ögonblick blev han bländad av solen varav han släppte gasen och skuggade solen med sin vänstra hand.
Plötsligt närmade sig roteettan väldigt snabbt och Lindberg tog ner sin arm och försökte sänka farten, men det var för sent. Lindebergs plan slog till Holmquists plan underifrån och kollisionen var ett faktum. I kollisionsögonblicket slets rotetvåan Lindebergs högra bom och höger fena bort mot roteettan Holmquists flygplan.

Lindeberg tog mycket snabbt beslutet att hoppa då hans plan hade försatts i en kraftig dykning samtidigt som det inte längre svarade på rodermanöver. Han lossade huven och spände loss sig. Som ett resultat av den höga hastigheten så sögs han ut ur flygplanet och slog samtidigt axeln i vänster sarg. Axelremmen träffade honom över ansiktet vilket resulterade i en kraftig blödning på läppen. Lindeberg behöll dock medvetandet och lyckades sekunder efter dra i fallskärmens utlösningshantag.

Lite längre upp hade Holmquist känt smällen mot planets buk och i samma skede sett Lindebergs plan försvinna ner i molnen. I ca 600 km/h gick Holmquist ner till 750 meters höjd. Spaken rykte åt sidorna och planet försattes i en rotation som var svår att kontrollera. Instrumenten gick inte längre att avläsa och Holmquist försökte till varje pris kontrollera flygplanet, men misslyckades.
Det fanns bara en sak att göra, att lämna flygplanet. Han spände loss sig från fastspänningsremmar, syrgas och radio, lossade huven och försökte klättra ut men kom bara halvägs, det kändes som att skärmen satt fast.
Han satte båda händerna bakom fallskärmen och kom loss från flygplanet. I nästa sekund drog han i utlösningshantaget till fallskärmen.
I utlösningsögonblicket befann sig Holmquist så nära marken att han inte kände skillnad på utlösningschocken från fallskärmen och nedslaget i marken. Han hade öppnat fallskärmen inte en sekund för sent, och därav klarat sig.

Några kilometer därifrån hade Lindeberg landat säkert och tagit sig till en närliggande gård för att kontakta F8. Holmquist klarade sig också helt utan några allvarligare skador. Historien slutade alltså lyckligt då båda piloterna överlevde utan bestående men. Jan är idag 85 år gammal och hans sista år i luften avslutade han som kommersiell pilot på SAS. Enligt Jan lever idag också Ingvar Lindeberg, 84 år gammal.

Jan bestämde sig kort efter olyckan för att fria till sin dåvarande flickvän Ann-Charlott, och ni kanske kan gissa vad Ann-Charlott svarade? Jan och Ann-charlott Holmquist är nämligen tillsammans än idag och jag har med deras tillstånd publicerat denna berättelse.

En kylig dag med ett soligt slut!

Ann-Charlott och Jan