Aerobloggen

Nu har jag äntligen landat och börja göra mig hemmastad i USA. Jag bor på samma hotell som Tobbe beskrev i sitt förra inlägg, super fint och än så länge har jag inget att klaga på=)

Men… Som rubriken antyder gick inte resan hit helt smärtfritt… Det hela började kl 05.45 med att klockan ringde och det var dags att stinga ur bingen. Klädde mig och gjorde en sista check så allt var packat och tyckte det såg bra ut. Sista kollen innebar att kolla alla resepapper, tur var väl det för i all hast hade jag kvällen innan lyckats packa ner tjejens pass istället för mitt. Så nu började en febril jakt efter mitt eget. Med en minut kvar till taxin skulle dyka upp var det fortfarande inte funnit, men tillslut fann jag det under vår vardagsrumsmatta, logiskt… Så bara 2 minuter sen satt jag i bilen på väg ner till Landvetter.

Bilresan och första flyget till Köpenhamn flöt på utan problem. Men väl framme i Köpenhamn fick jag reda på att planet vi skulle flyga till Washington med hade en trasig vattenventil som var tvungen att bli lagad innan vi kunde flyga iväg. Det tog cirka 2 h, vilket innebar 2 kaffe och en panpizza, innan vi kunde börja borda planet.

Väl ombord startade vi flygningen över atlanten, kudos till SAS för benutrymmet i ekonomiklass. Jag är nästan 2 meter lång och detta var första gången jag flög ekonomi och knäna inte tog i sätet framför jag satt upprätt=) Höjdpunkten på denna flygning var dock min sätesgranne, en norrman i 65-70 års åldern som hade otroligt många roliga historier att bjuda på. Även gnabbet mellan han och hans fruga över det norska korsordet det löste var intressant att lyssna på. Dessutom lyckades jag hjälpa till och trycka in två ord, inte dåligt för en svensk som gillar att imitera norska sent på kvällarna efter några öl=)

Vi anlände i Washington försent för att jag skulle hinna med min anslutande flight till Bradley Int. Airport (Hartford), men SAS hade varit vänliga och bokat in mig på en alternativ rutt via Charlotte som skulle ta mig till destinationen om än ca 6 timmar senare än vad som var förväntat från början.  Personalen var dessutom så duktig att den berättade vilken gate jag skulle resa från… Väl vid gaten tänkte jag att jag måste nog ändå hämta ut ett nytt boardingcard så jag gick till service desken för flygbolaget jag skulle flyga vidare med. Väl här framme kunde personen bakom disken inte hitta några biljetter bokade och berättade på ett drygt och otrevligt sätt att sista flyget till Hartford redan hade lämnat för kvällen. Jaha tänkte jag, visade det nya bokningsnumret jag hade fått och bad henne kolla igen. Då blev hon direkt otrevlig och berättade för mig som om hon pratade med en treåring att jag måste ha ett boardingkort för att kunna flyga vidare. Varpå jag frågade: Men du sa ju att sista planet hade lyft? Nu blev hon ännu mera otrevlig och frågade om det var första gången jag var ute och reste… Där någonstans började jag bli irriterad och bad att få prata med hennes manager. Sagt och gjort, en äldre herre kommer fram och frågar vad som pågår, jag förklarar vad som hänt och helt plötsligt finns det inte längre några problem… utan personen som från början sagt att det inte gick några fler flighter för dagen höll helt plötsligt upp mina nya boardingkort, med avgång ca 45 minuter senare. Tänk vad lite påverkan från en chef kan göra. Yes! Tänkte jag…  

Jag bordade planet till Charlotte. När vi kommit ut till startbanan meddelar piloten: ”The take off is delayed due to thunder storms to the south”. Gött… eller inte! När vi väl lyckas lyfta kan jag villigt erkänna att jag är glad att vi inte gjorde det tidigare, det blixtrade friskt runt omkring och jag vet inte riktigt om piloten flog på chans eller om det faktiskt fans en säker passage mellan ovädren.

Eftersom vi blev sena ut även från Washington började jag nu tvivla på om jag skulle nå fram till Harford alls denna dag. Och mycket riktigt, när vi landade i Charlotte hade jag 5 minuter tills planet till Bradley skulle gå. Jag sprang som en idiot till gaten för att försöka hinna med. Det gjorde jag inte, dock inte för att jag inte hann fram i tid utan för att personalen på den tidigare flighten ännu en gång gett mig fel gate nr.

Så nu var jag alltså fast i Charlotte över natten, jag bokade ett hotell och åkte dit för att sova några timmar, nu hade jag varit på resande fot i ca 27 timmar utan ett uns sömn.

Upp vid 5, tillbaka till flygplatsen. Flyger äntligen vidare mot Hartford=) Väl framme är väskan naturligtvis borta. Så jag lämnar in en anmälan och sätter mig i Taxin mot hotellet. Vi kommer ca 10 minuter bort innan dem ringer från flygplatsen och säger att bagaget blivit upphittat och erbjuder sig att köra ut det. Men nu börjar jag bli lite paranoid och säger istället till chauffören att vända så att jag kan hämta det=)

Äntligen framme! Incheckad och skittrött bestämmer jag mig ändå för att hämta ut hyrbilen och ta en sväng in till kontoret. Nu vänder turen äntligen!!! Den biltyp som jag reserverat var slut så jag fick en gratis uppgradering=) Tråkigt! Inte alls… Och det bästa av allt är Tobbes avundsjuka 😉

Slutet gott allting gott, så nu ser jag fram emot ett par roliga månader här i Connecticut!

/Viktor