Aerobloggen

År efter år skickade Volvo traineer runt om i världen. ”Hit vill jag!”, skriv en ansökan, tjingsa på ambassaden och pang bom så var det klart. På tok för lätt tyckte GKN. Därför har jag istället tillsammans med HR-avdelningen kämpat i månader för att allt ska lösa sig. Hinder efter hinder dyker upp, varje gång man klättrat upp för en puckel får man syn på nästa.

Förra veckan tror jag (men oh så många gånger jag sagt det…) att sista puckeln blev avklarad: intervju på amerikanska ambassaden. Tillsammans med Oscar begav jag mig till Hufvudstaden medelst propellerplan.

08:00 hade vi en tid bokad på ambassaden. Denna tid var dock bara att glömma, eftersom det var en halvtimmes kö bara för att komma in på området. Väl där inne fick vi lämna vår gedigna bunt med papper i 3-kilosklassen som våra advokater förberett åt oss. Sedan var det bara att vänta. Och vänta. Och vänta. Efter tre timmar i ett kvavt väntrum fick jag äntligen lämna mina fingeravtryck, svara på en handfull frågor, innan jag fick höra att allt var i sin ordning och att det nu bara var att invänta visumet på posten.

Amerikanska ambassaden. Det ser inte mycket
ut för världen, men här inne sitter de som
bestämmer om du får besöka staterna eller ej
(foto: Expressen)

(Vi hade räknat med byråkratiska väntetider och hade således fortfarande fyra timmar kvar till hemresan. Varken jag eller Oscar har i dagsläget arbetsuppgifter som lämpar sig att utföra på distans, så vi fick helt sysselsätta oss på egen hand i gassande sol i en stad full med uteserveringar…)

Så, det enda jag väntar på nu är att få visumet hemskickat i brevlådan (är det min sista prövning måntro?). För på fredag, då bär det av. Av till vår site i Cincinnati, Ohio.

Med den lilla, ynka gnuttan tur går det som det ska, så får ni nästa blogginlägg skrivet från Amerikat. Om det istället skiter sig, så får ni nog inga fler blogginlägg från mig alls, får då har jag med all säkerhet i min frustration slängt datorn i backen.

Tummarna är hållna.