Varför vill vi skicka upp raketer i rymden?
En del av GKN Aerospace jobbar som bekant med rymden i det europeiska rymdprogrammet Ariane. Ariane är en serie europeiska raketer för uppsändning av främst satelliter. Den raket som är aktiv idag är Ariane 5 där GKN tillverkar utloppsmunstycket samt turbinerna till första stegets motor, Vulcain 2. Utvecklingsarbetet pågår för fullt på företaget just nu då nästa generations raket, Ariane 6, snart ska börja flyga och där kommer GKN att vara ännu mer involverade i flera delar, men mer om det en annan gång.
Varför tycker vi här i Trollhättan och Sverige att det är så viktigt att jobba mot rymdindustrin? Varför ska vi skicka upp ännu fler raketer i rymden? Var börjar rymden? Hur stark är en raketmotor? Är det verkligen ”rocket science”?? Frågorna är många men svaren är ännu mer intressanta!
Rymden är, i alla fall för mig, ett väldigt diffust begrepp. Var börjar egentligen rymden? Egentligen är inte rymden så långt borta, det räcker att åka ca 100 km rakt upp så är du i rymden. Det innebär att om du kör i en vanlig bil så tar det ungefär en timme att nå rymden! Men riktigt så enkelt är det ju inte. Om vi däremot vill längre bort och hälsa på månen måste vi köra flera månader i bilen, för månen är ungefär 384 400 km bort och solen är 150 000 000 km bort (helt galet långt bort).
Men varför tar vi inte bilen eller ett flygplan upp i rymden? Både bilen och jetmotorn i flygplanet är beroende av luft vilket gör att en annan sorts motor behöver användas. I raketmotorn bränns istället väte och syre där avgaserna kommer ut ur motorn i en väldigt hög hastighet och därmed skickar iväg raketen med en lika stark kraft åt motsatt håll, allt enligt Newtons tredje lag. Under en uppskjutning går det åt enorma mängder bränsle(typ 175 ton eller 500 000 liter) vilket allt lagras inne i raketen. När raketen lämnar jorden har den en total vikt på 700 ton. Först startar första stegets motor, Vulcain 2 i detta fall. När den motorn har startat och allt ser bra ut startas boostrarna som sitter bredvid. Efter ca 50 km (halvvägs till rymden) släpps dessa boostrar, som landar i havet och blir upplockade med båt, och raketen fortsätter mot rymden. När raketen väl kommit upp i rymden, alltså efter 100 km, är satelliterna inte längre utsatta för samma yttre påfrestningar vilket gör att skyddshöljet runt satelliterna kan släppas för att spara vikt, vilket är av högsta intresse för att minimera bränsleförbrukningen. Efter drygt 150 km släpps även första stegets motor inklusive ”bränsletank” och andra stegets motor används för transport sista biten innan satelliterna nått sin omloppsbana och exakta position. Efter ca 35 minuters flygning återstår endast nyttolasten, satelliterna, som totalt väger ca 7 ton. Detta motsvarar alltså 1 % av raketens totala vikt när den lämnar jorden. 1 % nyttolast. Redan här går det att ana vilka utmaningar det innebär att utveckla en raket och alla ingående komponenter. 1 % felmarginal är väldigt lite och här omöjlig – en felräkning på 1 % skulle ju kunna innebära att det inte finns något utrymme alls för själva nyttolasten. Kanske är det bland annat detta som kallas rocket science?
Här är en film på en uppskjutning av en Ariane 5:
Varför är vi då så villiga att satsa så mycket pengar, energi och tid på att utveckla dessa raketer? Tänk på hur många gånger varje dag du använder dig utav en satellit. Kanske använder du dig av en mobiltelefon med alla funktioner, kollar sociala medier, läser tidningen online, kollar vädret – allt detta är direkt beroende av satelliter och dess funktion. Men du använder dig av satelliternas tjänster även när du tittar på nyhetsmorgon på tv:n, använder GPS funktionen när du kör bil eller handlar med ett betalkort i affären, eller när du vill se realtiden på bussarna i appen (i mobilen, som använder internet)… Ja du fattar. Rymden är helt enkelt så otroligt häftig! Självklart måste vi fortsätta arbeta med den och utveckla framtiden! Vad vore vi utan våra kära satelliter?