Det här inlägget kommer att ge två perspektiv på pendlande: mina observationer under de många timmar jag spenderar på tåg mellan Göteborg och Trollis samt Eriks tankar om ”pendlandet” mellan Trollhättans centrum och… ja, GKN lite utanför centrum.

Möjligheten att Göteborgs-pendla kan ses som en stor fördel om man väljer att utnyttja tiden väl. Vissa av de anställda här på GKN Aerospace har så kallade pendelavtal. Detta innebär att man kan utnyttja tågtiden som arbetstid och kan på så sätt gå ”en timma tidigare” från jobbet för att ta igen denna timma på tåget. Himlans praktiskt om man envisas med att bo i Göteborg! Och inte är detta så ovanligt minsann, det är allt en liten klan som åker fram och tillbaka varje dag. Alla anser dock kanske inte att jobb är det bästa sättet att fördriva tiden på under den dryga halvtimmelånga färden. Bland de vanligaste aktiviteterna finner vi inmundigande av diverse föda (framför allt frukost på morgonen, och vilka picknickar vissa packar sedan!), slumrande, lyssnande på ljudböcker/podcasts och stickande. Det har kommit på förslag att införa ett gym i någon av tågvagnarna, vi får se om det i framtiden erbjuds även denna typ av aktiviteter.

När det är ljust ute är det en rätt fin tågsträcka man åker längs med Göta älv, solnedgångarna över Bohus fästning går inte av för hackor! Dock är det något mer deprimerande i mörker, vilket vi ju faktiskt har utanför arbetstiden stora delar av året. Då är det ungefär som att åka genom en mörk tunnel i 30 min. Men med trevligt sällskap eller lite trevlig musik flyger tiden fram.

Hos mig (Erik) i Trollhättan är det 06:00 signalen man genom åren förknippat med en rejäl morgontrötthet ljuder. Efter att blåsan är tömd och armhålorna luktar gott slår jag mig till bords för en rejäl portion kvarg (utmaning: försök hitta en frukost som har lika bra förhållande nyttighet/smak/prisvärdhet). När Dagens outfit™ är vald går jag ner till Gamla Bettan för att trampa iväg till jobbet. Bor man centralt i Trollhättan tar det 10-15 minuter att cykla till GKN, beroende på vilken grad av svettning man är beredd att ha när man kommer fram. Hela sträckan består av prima cykelväg och hänsyn till övrig trafik kan därmed hållas till ett minimum, vilket jag med morgontrötta ögon och morgonmusik i lurarna kan uppskatta. Från Porten har jag sedan ett par hundra meters promenad innan jag stämplar in några minuter i sju.

Om Rysskylan (heja Aftonbladet) har kommit till stan kan det hända att jag byter cykeln mot bussen. Då blir det ett par minuters promenad till hållplatsen innan jag kan småsnarka cirka 10 minuter i sätet innan bussen stannar precis utanför porten. Bekvämt!