Ödemarken intill Kiirunaavara skulle bli en arktisk mönsterstad, detta var Kirunahjälten Hjalmar Lundbohms vision. (St)arkitekter från södra Sverige fick rida 150 kalla mil norrut för rita en stad vars stadskärna skulla vara terräng- och klimatanpassad för att klara de ogästvänliga vintrarna. Allt skulle byggas på väl avvägt avstånd från malmgruvan. Kyrka, brandstation, hotell, järnvägstation, badhus och såväl arbetarbostäder som tjänstemannabostäder ritades och upprättades i ett enda svep. Nu ska 3000 lägenheter, 200 villor, 380 hotellrum och 200 000 kvm offentliga lokaler rivas och flyttas 3 km österut. Detta är, som ni säkert känner till, verkligheten för Kirunaborna. Men vi förstod under vår vistelse i Lappland att i Kiruna lever man i fullständig symbios med LKAB och deras växande gruva. För vad är de egentligen utan sin gruva?

 

LKABs guide, med god hjälp av deras traineer, ordnade en intressant resa för oss med start djupt ner till huvudnivån på 1045m. En bit djupare bryts malmen. Lastare styrs som i ett tvspel genom joystick av arbetare på marknivå, malmen körs upp till huvudnivån och lastas av på transportvagnar som sedan fosslar malmen vidare till krossarna. Här nere finns enligt sägen min gamle Chalmersdoktor på bild i honnörsställning och ser tårögt på världens mest värdefulla uppfinning sen hjulet – stenkrossen. Efter krossen är malmbitarna i storleksordningen 150 mm. De hissas upp ca 40 ton/gång (rätt rejäl hiss) och i runda slängar totalt 7 Eiffeltorn om dagen. Järnmalmen skiljs m.h.a. stora magneter från omkringliggande gråberg i ett sovringverk där vi vandrade omkring i. Här avvattnas också malmen, skiktas och värms innan den slutligen processeras fram till pelletsform.

Eftersom Hanna planerat vår resa, fanns det en tanke bakom upplägget. Vart tar pelletsen vägen? Jo till ett stålverk. Vart tar vi traineer vägen? Jodå till ett stålverk. SSAB i Luleå har såklart en helt annorlunda industriverksamhet än vår här i Trollhättan som ni säkert kan tänka er – det kunde jag också tänka mig. Men herregud, det kändes som att gå i en vulkan. Det är en mäktig syn att se hur en masugn smälter järnet för att avlägsna syret. Man blir nästan skrämd av att stå och se det smälta järnet transporteras i feta krukor för att sedan stränggjutas till så kallade slabs. Det här var vår resan från malm till stål!

 

Ni kanske undrar varför jag skrivit om det här i en blog om som handlar om att vara ingenjör i flygbranschen. Men, jag tänker, har man en blogg får man väl skriva vad man vill?