Sagan om söderresan fortsätter, och som Malin hintade om i förra inlägget hade vi förra tisdagen ett besök på ett företag med ubåts-anknytning. Det var dock inte hela ubåts-monstret som var i fokus, utan motorn – vi hälsade på Kockums Stirling. Ett företag som liksom vi på GKN jobbar med lågvolymstillverkning och otroliga kvalitetskrav. Dock gäller inte samma krav på lättviktare till motorer och en Stirlingmotor-modul kan väga si sådär ett par ton (typiskt sitter två sådana i en ubåt). Det sker ingen tillverkning av komponenter på företaget utan det är montering som gäller och det med precision!

Kockums Stirlingmotorer använder ett så kallat Air Independent Propulsion (AIP) -system, vilket innebär vad det låter som – ingen tillgång till friska luften krävs för att köra motorn. Det räcker istället med en tank med flytande syre. På grund av detta behöver ubåten mycket sällan synas ovanför vattenytan och kan hålla sig gömd nere i djupet i veckor snarare än dagar, vilket är fallet med andra typer av motorer. Motorerna är även mycket tysta och vibrerar väldigt lite, och det är dessa egenskaper som gör ubåtarna inom svenska försvaret perfekta för hemliga spaningsuppdrag och smygande i största allmänhet. Att motorerna även kan köras på valfritt bränsle verkar ju mycket praktiskt!

Under besöket fick vi en ordentlig genomkörare av Stirlingmotor-teori och lite info om olika användningsområden, så som i solkraftverk. Därefter var det rundvandring i produktionen och de förvånansvärt små lokalerna, riktigt mysigt var det! Eftersom det jobbas mot Försvarsmakten var det väldigt hemligt innanför dörrarna och en välbekant skyld med fotoförbud (se inlägg från 2013-10-28) hälsade alla besökare välkomna. Vi lyckades dock knipa en bild utanför med en bil som innehar en Stirlingmotor.

Två glada grabbar vid den balla bilen.

Om vi med detta studiebesök höll oss under vattenytan kommer nästa inlägg handla om mer högtflygande planer. Missa inte detta!