Det är full fart på de 11 spelarna i IFK och Heja Blåvit! skanderas flitigt av klacken vid namn Älgarna. Vänta nu, Älgarna? Änglarna heter de ju! tänker mina Göteborgskamrater för sig själva. Nix pix, när man jobbar vi Tvåstad (översättning: gemensamma namnet för Trollhättan och Vänersborg), så snackar man inte fotboll, då är det bandy som gäller!

För att ha minsta chans att hänga med i fikarumstugget så bör man definitivt ha sett i alla fall en bandymatch. Det var med skräckblandad förtjusning en aktiv sporthatare som jag själv följde med ett gäng bandyentusiaster till Vänersborgs Arena. Jag ska nu på ett mycket objektivt sätt summera detta sportevenemang i ett antal plus och minus.

+ Snabbare tempo än många andra sporter.
– Tempot var så snabbt att man inte hann se bollen. Jag jublade först när de med mer tränade bandyögon yttrade målskrik.
+ Även ändringar i poängställningen skedde snabbt, vilket gjorde att i stort sett hela 90 minuterna var spännande.
– Jag kunde inte till fullo uppskatta spänningen i publiken då jag inte (ännu?) är Vänersborgsfrälst.
+ Hemmalaget vann, klacken var igång och stämningen i arenan var god.
– Clarie hade sitt småländska hjärta hos bortalaget, och var därför på ett riktigt grinigt humör under hemresan.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att de positiva aspekterna övervinner de negativa med god marginal. Vem vet, dagen till ära kanske jag pallrar mig iväg på lite annandagsbandy…

Båda lagen är blåvita. Lagom pedagogiskt.