Aerobloggen

År efter år skickade Volvo traineer runt om i världen. ”Hit vill jag!”, skriv en ansökan, tjingsa på ambassaden och pang bom så var det klart. På tok för lätt tyckte GKN. Därför har jag istället tillsammans med HR-avdelningen kämpat i månader för att allt ska lösa sig. Hinder efter hinder dyker upp, varje gång man klättrat upp för en puckel får man syn på nästa.

Förra veckan tror jag (men oh så många gånger jag sagt det…) att sista puckeln blev avklarad: intervju på amerikanska ambassaden. Tillsammans med Oscar begav jag mig till Hufvudstaden medelst propellerplan.

08:00 hade vi en tid bokad på ambassaden. Denna tid var dock bara att glömma, eftersom det var en halvtimmes kö bara för att komma in på området. Väl där inne fick vi lämna vår gedigna bunt med papper i 3-kilosklassen som våra advokater förberett åt oss. Sedan var det bara att vänta. Och vänta. Och vänta. Efter tre timmar i ett kvavt väntrum fick jag äntligen lämna mina fingeravtryck, svara på en handfull frågor, innan jag fick höra att allt var i sin ordning och att det nu bara var att invänta visumet på posten.

Amerikanska ambassaden. Det ser inte mycket
ut för världen, men här inne sitter de som
bestämmer om du får besöka staterna eller ej
(foto: Expressen)

(Vi hade räknat med byråkratiska väntetider och hade således fortfarande fyra timmar kvar till hemresan. Varken jag eller Oscar har i dagsläget arbetsuppgifter som lämpar sig att utföra på distans, så vi fick helt sysselsätta oss på egen hand i gassande sol i en stad full med uteserveringar…)

Så, det enda jag väntar på nu är att få visumet hemskickat i brevlådan (är det min sista prövning måntro?). För på fredag, då bär det av. Av till vår site i Cincinnati, Ohio.

Med den lilla, ynka gnuttan tur går det som det ska, så får ni nästa blogginlägg skrivet från Amerikat. Om det istället skiter sig, så får ni nog inga fler blogginlägg från mig alls, får då har jag med all säkerhet i min frustration slängt datorn i backen.

Tummarna är hållna.

Många är säkert nyfikna på vad som försiggår i SAAB Automobiles fabriker efter konkursen den 19 december 2011. Det var även vi, så vi bad om att få göra ett studiebesök. Om ni inte redan visste, så ligger fabriken endast en Usain Bolt-distans bort från vårt område. Företaget som idag bedriver biltillverkning där heter NEVS (National Electric Vehicle Sweden), vilket var företaget som köpte upp SAAB:s konkursbo. Efter lite tid lyckades vi få till ett besök, och trots att Anna, Marin och Malin är iväg på sina utlandsäventyr tog jag och Erik tillfället i akt. Det blev ett (som det brukar kallas) exklusivt besök med hjälp av en tidigare trainee på GKN Aerospace, Helena, som jobbar med miljöfrågor på NEVS.

Vi välkomnades i deras utställningshall av Göran som är PR-chef. Han berättade om företagets svenskkinesiska historia och dess framtid. Under året kommer NEVS att presentera sin första elbil, dock främst för den kinesiska marknaden. De bilar de gör idag bygger på en bensindriven SAAB 9-3 med några modifikationer som är mer eller mindre lätta att se och även elbilen kommer bygga på samma modell.

Foto: NEVS

Trots att de löpande banden (tack Henry Ford) rullade på i stabil takt märktes det att fabriken har kapacitet att höja sin produktion rejält. Fabrikens chef för montering, Stefan, visade oss vant runt bland monteringen som den gamla SAAB-arbetare han är. Skillnaderna är delvis stora när man jämför vår produktion på GKN Aerospace med NEVS, ur många synvinklar. En industri som bygger till stor del på montering ser mycket olikheter med en industri, som vår, som har mycket materialbearbetning.

Jag och Erik är verkligen tacksamma för att vi fick titta förbi, det var en imponerande fabrik! Dock, samma dag som vårt besök kom beskedet att NEVS har problem med finansieringen och behöver stanna bandet för några veckor. Vi hoppas på att de kommer till en snabb lösning, för visst vill vi ha både flyg- och bilindustri på Stallbacka i Trollhättan!

Erik, Helena och jag hängandes över en silverglansig NEVS-bil.

PS. Utlandspraktiken närmar sig med stormsteg nu, även för oss. Mer om detta inom kort. DS.

Varje arbetsdag ringer klockan kl.05.45 men precis som när den ringde, ungefär vid samma tidpunkt, i Sverige ”snozzar” jag ett par gånger innan kroppen reagerar och jag går upp och gör mig i ordning. Varför jag trodde det skulle vara enklare att gå upp på morgonen här jämfört mot hemma i Sverige vet jag inte. Det första som är standard för mig på morgonen är att sätta på kaffebryggaren men tyvärr är kaffet inte så gott här i USA, jag saknar svenskt kaffe väldigt mycket. Vid kl.07.00 brukar jag sätta mig i bilen och bege mig de cirka två milen som jag har till jobbet i Newington. Varje dag åker jag över Connecticut River med utsikt över fina staden Hartford.

Det första jag gör när jag ankommer till jobbet är att ringa mina leverantörer som jag fått ansvar för medan jag kommer befinna mig på GANE för att få status om dagens leveranser samt löften för kommande leveranser. Efter detta är det ner till produktion som gäller för av vara med på det dagliga produktionsmötet där jag ger status för mina detaljer och lyssnar av läget för produktionen.

Tiden mellan morgonmötet och lunch brukar ha lite olika innehåll beroende på hur väl mina leverantörer presterar. Finns risken att produktion kommer sakna material i närtid går mestadels av tiden innan lunch ut på att jaga leverantörer för att säkra inflödet av material.

Efter lunch brukar jag sitta med de projekt jag ska utföra under tiden jag är här; optimera uppsättning av logistikflöde för detaljer från västkusten till GANE med hänsyn till fraktkost, sampackning och ”just in time”, effektivisera processer som när vi förser leverantörer med ingående materiel samt mätning och uppföljning av varulager.  

Dagarna kan även ibland bestå av besök hos leverantörer i området för att de kan ha problem med att leverera i tid eller bara för att jag ska få en bättre inblick i olika leverantörers verksamhet.

Som ni förstår är dagarna fulla av arbete vilket är bra för jag är här för att lära mig massa nytt samt få en inblick in ett annat företags verksamhet. När dagen börjar närma sig kl. 16.30 åker jag hemåt till Manchester till min man och min son för att spendera eftermiddagen tillsammans. På eftermiddagarna gör vi allt möjligt men till vanligheten hör att bara umgås hemma till att ge oss iväg på en utflykt till någon av områdets närliggande parker. Gymmet där vi bor är också mycket uppskattat som eftermiddagsaktivitet.

Vad har vi då gjort på helgerna än så länge? Vi har tur för det finns så otroligt mycket att göra i området så det vi har hunnit med är mycket shopping (vi bor i närheten av ett stort köpcentrum), besökt ett flertal parker, kollat på baseball, spelat golf, varit på barnmuseum och science center samt utforskat Connecticuts huvudstad Hartford. I helgen ska vi besöka en närliggande stad som heter New Haven.

Sammanfattning; Vi trivs otroligt bra och njuter av varje sekund av vårt äventyr!

Greetings from The Lundbloms 🙂

Vi har nu ett nytt exjobbsförslag att presentera här på bloggen. Intresserar materialutveckling av morgondagens flygmotorer dig? Då bör du ta en titt under Examensarbete/Thesis!

I ett tidigare inlägg lovade jag att berätta mer om Additiv Manufacturing (AM) men även mer om pulverbädd teknologin vilket vi använder oss av i Filton (England).

Till skillnad från traditionella tillverkningsmetoder vilka går ut på att man bearbetar sin geometri genom att avlägsna material går AM ut på att man istället bygger upp sin geometri genom att addera material t.ex. via en 3D skrivare.

Sättet man applicerar materialet man avser att addera för att modellera sin detalj kan huvudsakligen ske på två sätt. Antigen låter man ett fint pulver eller en tråd passera en värmekälla vi ett munstycke. Eller så sprider man ut ett fint pulver på en yta vilket man sedan belyser med en koncentrerad värmekälla.Värmekällan kan komma från en laserstråle, elektronstråle eller från en plasma flamma. Detta leder till att materialet smälts ner och på så sätt adderas.

Här i Filton använder vi utrustning från ARCAM vilka tillämpar pulverbädd teknologin. Processen går till enligt följande:

Man designar sin 3D modell i ett cad program vilket sedan skär upp 3D modellen i 2D lager. Varje lager bildar en ”3D slice” i profil. I maskinen finns en kammare som via en arm stryker på pulver och skapar en pulverbädd. En kraftig elektronkanon fokuserar en elektronstråle över pulverbädden vilket leder till att man smälter det första lagret av pulver. När detta är färdigt sänker maskinen ner kammaren några mikrometer, stryker på nytt lager pulver och belyser återigen bädden med elektronstrålen. Detta upprepas tills det sista lagret är färdigt. Tiden det tar för att skriva ut en färdig komponent kan variera från några timmar till dagar.

Det material vi skriver ut i är titan vilket är ett exceptionellt bra material utifrån dess vikt i förhållande till mekanisk prestanda. När man talar om 3D tekniken kan det ibland låta barnsligt enkelt att skriva ut detaljer. I praktiken är det egentligen mycket svårt att kvalificera en detalj för flygande applikationer. Det finns väldigt många parametrar som påverkar processen och det slutgiltiga resultatet.  Det är även där hemligheten ligger, att ha koll på sina parametrar och skapa en kontrollerad process som levererar en produkt av samma kvalitet varje gång.

Via länken nedan kan ni se två korta videoklipp som visar en 3D skrivare i “action”

https://www.youtube.com/watch?v=Cqa3TMxje14

https://www.youtube.com/watch?v=iegi6D5MKmk