Browsed by
Författare: Erik Johansson

En arbetsmiljö klassad top secret

En arbetsmiljö klassad top secret

Även om GKN Aerospace’s största marknad nu för tiden må vara den kommersiella flygindustrin, så finns det även en liten gren inom det militära. Det innebär att GKN i Trollhättan är ett av fyra företag i Sverige klassat ”försvarsmateriel industri”. Vad innebär då detta rent praktiskt?

I samband med att jag fick mitt efterlängtade anställningskontrakt på posten, fick jag även ett annat avtal skickat till mig: ett sekretessavtal. Detta är absolut inget ovanligt, många företag inom industri är oroliga att man ska läcka hemligheter till konkurrenter, och man måste ofta hålla tyst 3-5 år efter avslutad anställning. På GKN är man lite mer extrem: livstids hemlighetshållning. En hård dom för en pratkvarn som mig.

Hela området är inhägnat, med grindar för in- och utpassage. Bakom flera centimeter pansarglas i porten sitter inte vanliga väktare, utan skyddsvakter. Inget ont om väktare, de gör ett jobb jag själv aldrig skulle klara av, men skyddsvaktens uppgift ser ändå lite annorlunda ut. Enligt Wikipedia är skyddsvaktens primära uppgift att skydda objekt från sabotage, spioneri, terrorism och grova rån. Att hålla fulla fjortisar i schack i krogkön känns i sammanhanget plötsligt ganska harmlöst.

Till er läsare som kan tänka sig att någon gång ha GKN som arbetsgivare skulle jag vilja avsluta med ett tips: hitta inte på några dumheter. Innan ni får en anställning, så kommer det att göras en noggrann bakgrundskoll på er. Så det är bäst för er att ni håller er undan från den breda vägen…

fotoförbudEn mycket arg skylt. Hela anledningen till att
bloggen tyvärr innehåller sparsamt med bilder.

Höst i Trollhättan

Höst i Trollhättan

När man jobbar på GKN får man en hel del grejor på köpet, vare sig man vill eller inte. Fri tillgång till gym, och skyldigheten att baka till fredagsfikan en gång per två månader är typexempel på saker GKN-paketet innehåller. Ett annat exempel är staden Trollhättan.

När jag flyttade hit för drygt två månader sedan tyckte jag att det var en väldigt fin sommarstad. Men den visade sig vara nästan ännu bättre på hösten. Jag ska inte pina er igenom en höstpromenad i textform, utan bidrar istället med några bilder.

(Observera: bilderna är tagna med en fyra år gammal smartphone. Ytterligare ett exempel på den package deal som en anställning på GKN innebär.)

bild 2 kopia

Göta älv. Samma vatten jag omgivits av
i Karlstad rinner här genom Trollhättan

och vidare ner förbi hemstadan Kungälv.

bild 2

Promenad runt Spikön. Till höger, en
tom småbåtshamn.

bild 2 kopia 2

Inte ens 30-talisterna tänker sitta inne i detta fina väder.

bild 1

Även i denna stad finns det en “rätt” och en “fel” sida
älven. Ur mitt perspektiv: vänster sida rätt, höger fel.

Den skarpsynte lägger märke till att det är väldigt mycket vatten med på bilderna. Detta är ingen slump. Få stadskärnor har så mycket vatten som just Trollhättans.

Konsten att mäta rätt

Konsten att mäta rätt

Så hade jag ett kompendium som hette när jag gick på gymnasiet. I detta häfte var det utförligt beskrivet hur man bär sig åt när man ska laborera. Se till att tidtagaren fungerar, att utrustningen står stadigt, att utförandet dokumenteras, men framför allt, att man måste vara noggrann i sina mätningar. Oh, you have no idea.

Ett par dagar under min pågående verkstadspraktik har jag spenderat på Mätcenter. Vad gör man då på mätcenter? Jo, man mäter. Egentligen är det faktiskt inte svårare än så. Svårigheten ligger snarare, precis som i mitt gymnasiekompendium, i noggrannheten. I praktiken blir det dock en liten skillnad mellan mina gymnasielabbar och GKN.

I talspråk använder man sig oftast av centimeter när man pratar om längder, om man exempelvis ska köpa en gardin eller få åka Balder. För att mäta centimeter räcker det med en tumstock. Lite mindre är en millimeter. För att få en bra noggrannhet bytes tumstocken med fördel ut mot ett skjutmått. Diskuterar man tiondelar av en millimeter går det, med en stadig hand, att överleva med ett elektroniskt skjutmått. Men när vi pratar hundradelar, eller varför inte tusendelar, då är det dags att bege sig till mig på Mätcenter.

Kraven på delarna (fackspråk: detaljerna) rör sig i spannet om plus/minus en hundradels millitmeter ner till en tusendels millimeter. I extrema fall innebär det att en detalj med nominell diameter på, säg, 1 meter måste vara inom spannet 0,999999-1,000001 meter. Försök mäta det med måttband.

På mätcenter används en coordinate measuring machine, eller CMM. En detalj placeras mitt i maskinen. Genom hjälp från en mjukvara programmerad specifikt för aktuell detalj, markerar operatören vissa punkter på detaljen, så som högsta kanten och ett antal borrhål, till exempel. Genom att göra detta vet maskinen var detaljen befinner sig, och kan då på egen hand utföra mätningen. Det är nu själva mätningen börjar. Den lilla tunna mätnålen riktigt smeker längs med alla ytor på detaljen, på ett underbart vackert sätt. Det hela måste nog upplevas själv för att kunna förstås.

När mätningen är färdig, 0,5-8 timmar senare, är färdig har man fått samtliga mått, ner till tusendelar, rätt in i burken. Smidigt!

CMM 
Bild på en typisk CMM. Här på GKN har vi både
mindre och väldigt mycket större maskiner.

 

Mätnål
Närbild på mätnålen. Det finns flera olika
former på nålar för att komma åt alla utrymmen.

PS: Det slog mig just att den som har plats och råd att ha en CMM hemma skulle kunna se sina barn växa i realtid. Bara att låta tusendelarna ticka på. Fast trots denna enorma möjlighet hamnar nog ändå inte en CMM överst på önskelistan.

Bland buskörningar på bilbanan

Bland buskörningar på bilbanan

När jag skriver detta har jag bara varit anställd i två dagar. Trots min ringa tid på företaget har jag redan fått höra flertalet gånger att traineeprogrammet minsann inte är någon lekstuga, det är hårt slit som gäller! Yeah right.

Agendan skvallrade om en ”hemlig aktivitet utanför företaget”. Våra enda ledtrådar var att platsen var i Trollhättan och aktiviteten i fråga började på bokstaven B. Gissningarna sträckte sig från uppenbar biljard och bowling, till mer extrema förslag som balettdansning och begravning. Men jag hade inte chansat rätt om jag så haft tusen försök.

Förvåningen var total. Inne i lokalen finns en helt enorm bilbana. Det visade sig nämligen att allas vår traineepappa Magnus är en riktig bilbane-konnässör. För runt 17 år sedan var jag kvarterets coolaste kis när jag i julklapp fick en bilbana som innehöll både loopar, varvräknare och bilar med fungerande strålkastare. I jämförelse var min julklapp inte ens piss i Mississippi. Nu snackar vi istället 39 meter av Scalextric-bilbana, sex parallella spår, 10-tals (om inte 100-tals?) bilar i alla dess former, optisk tidtagning och en dator med mjukvara endast för att hålla reda på tider och poängtabeller i turneringar. Även om jag misstänker att jag körde bättre som åttaåring än vad jag gjorde idag, så var nostalgin fullständig.

Som sagt, endast två dagar som anställd på GKN. Två dagar som varit en riktig toppenstart. Men att traineeprogrammet inte skulle vara någon lekstuga – ännu är jag inte övertygad!

Bilbanestart

3… 2… 1… VROOOOM! (cred till Marin för bilderna)

Bilbana

Mina damer och herrar: 39 j*vla meter!

 

We have lift-off!

We have lift-off!

Efter ett års intensivt traineeande har Claire, Hanna, Henrik och Martin till slut fått lämna över stafettpinnen i bloggskepnad till nya unga förmågor. Under de kommande 11 månaderna kommer ni få följa oss under vår vardag som unga ingenjörer på GKN Aerospace Engine Systems Sweden. 

Inläggen kommer handla om allt från stålhätteskor och fikarumstugg till flygmotorteknik och senaste raketforskningen. Oavsett om du är ung ingenjör, flygintresserad i allmänhet eller bara släkt med någon av skribenterna hoppas vi att du ska finna något av läsvärde här.  

Tillsammans kommer vi fem (närmare presentation av oss kommer i dagarna) göra vårt yttersta för att ni ska vilja följa med oss, i textform över cyberspace förstås, på våra äventyr. 

På återseende!

Marin, Erik, Anna, Malin och Oscar

trainee_2013