En natts skönhetssömn senare styrde vi vår kos till grann-siten i staden, nämligen den sprojlans nybyggda Western Approach. Denna fabrik byggdes enbart i syfte att bistå Airbus A350 XWB (eXtra Wide Body) med vingbalkar (se de blåa delar i längsgående riktning på bilden i föregående inlägg). Trots att både Western Approach och Filton tillverkar liknande strukturer till liknande plan så rådde stor kontrast mellan verkstäderna. Som Anna nämnt blev vi alla fascinerade över hur trångt, smutsigt och manuellt allt var i Filton. Western Approach var raka motsatsen.

Det som utmärkte WA var hur de tillverkade sina vingbalkar. Istället för traditionella metaller så användes här istället kompositmaterial. Kol-plast-kompositer köps in i remsor på rullar som sedan med stor noggrannhet limmas varv efter varv, delvis maskinellt och delvis för hand med hjälp av projicerade lasermarkeringar. Det hela påminde mycket om tejp-bollarna man gjorde i omklädningsrummet av benskyddstejpen. Fast istället för bollar var det just vingbalkar.

Till skillnad från tejp-bollarna så har vingbalkarna mycket hårda restriktioner på föroreningar mellan lagren. Därför var hela verkstaden kliniskt ren, och vi fick alla var sin moderiktig vit rock för att hantera våra hygienproblem. Efter lindningsfasen gick balkarna vidare för diverse bearbetningar och härdningar, innan de levererades till Airbus för montering. Anmärkningsvärt är kraven. Längsta vingbalken är 27 meter, men har en tolerans på ±0,3 mm (0,0011 %).

När vi tänkt klart på detta anmärkningsvärda åkte vi tillbaks till Filton för att avnjuta ännu en lunch i papperspåse, innan vi fick träffa produktionschef Pete Bermingham för lite intressanta diskussioner. Vi laddade sedan GPS:en med koordinater till Redditch, men vad som hände där förtäljer inte bloggen förrän nästa vecka!

Vem bär upp rocken bäst – brittiska eller
svenska traineer?