Aerobloggen

Jag har redan gjort tre veckor på GKN i Luton och trivs förträffligt! Här på siten jobbar man en hel del med fönster till flygplan, närmare bestämt cockpit-fönster till civila kärror samt canopies, det ”fönster” som omsluter piloten, till militära flyg (F-22 Raptor samt Eurofigter Typhoon för nyfikna nördar). De är till största del gjorda i plast och till dessa produkter tillverkas olika typer av coatings som appliceras i renrum.

Här i Luton pysslas det även en hel del med kompositer och is-skydd, man producerar bl.a. delar med electrothermal ice protection till framkanten av vingarna på 787:an och framkanten till lååånga rotorblad till helikoptrar.

Den avdelning jag jobbar på heter Chemistry och det innebär en hel del arbete hands-on i labbet. Jag jobbar med allt från att blanda läbbiga kemikalier med dubbla skyddshandskar till rapportskrivning och aerodynamik-support i olika projekt. Bilden nedan visar mig en vanlig dag på jobbet.

Outfit Of The Day: Anna är iförd en vit labbrock, tjocka gummihandskar som klarar angrepp från starka syror och baser, en mycket smickrande gasmask och i handen håller hon en typisk tång. Foto taget under etsningsprocess av provplåtar till vindtunneltester och dragskåpet i bakgrunden innehåller ett rejält bad med kaliumhydroxid.

Tanken med min vistelse här är att jag i första hand ska jobba med ett projekt som heter IceCoDe och är en del av EU-projektet CleanSky. Detta projekt består av två delar där den första går ut på att studera vilka egenskaper hos en coating som påverkar vidhäftning av is. Jag kommer hjälpa till att blanda coatings, applicera dessa på provplåtar och testa dem i labbet samt i deras icing wind tunnel. Har blivit försäkrad om att det finns skidjackor och vantar att tillgå för de timmar jag ska spendera där. Resultaten ska sedan utvärderas för att se vilka egenskaper som gör att isen släpper från/ej fäster vid ytan.

Del två i projektet är utveckling av testutrustning för att i labbet kunna framställa olika typer av is och i samma utrustning kunna testa kraften som krävs för att skjuva isen (se vilken typ av coating som gör att isen lossnar lättast). Byggandet av denna utrustning drar igång senare i sommar.

Nu åter till pipetterna och spraypistolerna. Kemist – javisst!

Efter en lång flygresa är vi nu på plats i Hartford i USA. Fokus nu är att få ordning på tidsomställningen, bekanta sig med vårt boende för 4 månader framöver samt utforska området.

På måndag ska jag vara på plats på GANE (GKN Aerospace Newington) som kommer vara min arbetsplats fram till mitten av augusti. GANE är specialiserat på bearbetning av stora komponenter, främst till främre delen av flygmotorn till exempel fläkthus, till både civila och militära flygmotorer men också stora komponenter till gasturbiner.

På GANE ska jag arbeta på deras inköpsavdelning och jobba med lite olika arbetsuppgifter. Jag ska utföra en del arbete för GAS (GKN Aerospace Sweden) vägnar, som transportlösningar och kapacitetsanalyser hos leverantör. För GANE ska jag stötta deras inköpsavdelning med inköp och materialstyrning samt även med lite olika uppsättningar av materialflöden.

Jag ser fram emot mina månader här i USA och lovar att skriva om mina upplevelser och erfarenheter här på bloggen så fortsätt följa och läsa bloggen!

Jag har haft fullt upp i dagarna med att förbereda allt för min resa som bär av imorgon. Det är försäkringar som ska ses över, flighter som ska checkas in och papper som ska signeras.  

Imorgon flyger jag och min sambo från Göteborg för att landa i Birmingham. Därefter hyr vi en bil och kör till vårt nya boende i Bristol. Sedan väntar några spännande dagar ägnade åt att lära känna staden.

Förra veckan lovade jag att fortsätta berätta om 3D teknologin men det får vänta till nästa inlägg då jag faktiskt kommer ha hunnit jobba med teknologin ett tag. Nu måste jag återgå till packningen, man vill ju inte missa något viktigt. Hörs snart igen!

 

Ni har säkert tänkt på hur övervakade vi är i vårt samhälle idag. På bussen, på torget eller på flygplatsen har du allt som oftast en kamera som ser varje steg du tar. Men det är inte bara övervakningen av oss människor som har ökat utan även av vår teknik.

Ni som har följt det mystiska försvinnandet av Malaysia Airlines Flight 370 den 8 mars, har säkert hört att man mottagit signaler från flygplanets motorer efter att det försvann från radarn. De visade att flygplanet fortsatt att flyga under ett flertal timmar. Flygplanet var av typ Boeing 777-200ER med Rolls-Royce Trent 800-motorer under vingarna. Dessa motorer övervakas konstant genom att de skickar ut data om dess aktuella hälsa till datorer och personal på marken. Rolls-Royce kallar systemet för Engine Health Management (EHM). Med detta system har de koll på tusentals motorers hälsa med hjälp av sensorer ombord på flygplanen. En Trent-motor kan enligt Rolls-Royce innehålla upp till 25 sensorer som mäter olika kritiska motordata såsom temperaturer, tryck, hastigheter, flöden och vibrationer.

Här ser man vad sensorerna typiskt mäter i en motor.

EHM är en pro-aktiv teknik som ska förutspå om något är på väg att gå fel och kan därför förhindra det innan det har möjligheten att utvecklas till ett riktigt problem. Detta möjliggör att kontrollera behovet av underhåll av motorn. Tack vare detta kan man spara massor av pengar för att slippa kostliga och kritiska haverier, men också för att kunna planera in underhållet mer effektivt.

Detta inlägg skrivs från ett B&B utanför Luton mitt ute på landet. Efter att ha tagit flyg, buss och bil anlände jag förra helgen till denna fina plats där jag bokat in mig de två första veckorna. Det tog mig dock bara ett par dagar att inse att det är här jag vill spendera min sommar. Nu har jag flyttat in i lägenheten i husets översta våning och vyer från fönster kan ses nedan.

Åh, härliga Engelska landsbygd! Hästarna som ses i hagarna bor här på gården, det finns 20 inackorderade fålar som gnäggar åt en när man kommer ut på morgonen.

Eftersom jag bor en bit från närmsta by är bil ett måste. Vägarna är inte heller särskilt breda så en mindre modell rekommenderas. Därför blev jag något trött då jag på resdagen kommer fram till biluthyrningen och får en bil som rymmer sju personer. VAD skulle jag med den till?! Jag hade en hel del packning med mig men det vara lite att ta i… Eftersom de inte hade någon annan automatväxlad att erbjuda (propsar allt på det i vänstertrafiken) fick jag snällt köra runt med den. Mycket lustigt tyckte de nya arbetskamraterna.

Efter en del missar från biluthyrningens sida blev det till slut tredje gången gillt och igår fick jag äntligen byta bil. Hejdå bussen och hej min nya lilla sportiga!

Bilbytet –  före (till vänster) och efter (till höger).

I övrigt har jag det finfint och trivs förträffligt på jobbet! Har härliga kollegor och jobbar praktiskt i labbet hela dagarna. Mer om det så småningom.
Nu ska jag ut och hjälpa till att natta hönsen. Cheers!

Kapitalbinding och kapitalkostnad är ett par uttryck man slänger sig flitigt med på inköpsavdelningarna, eftersom de till en del är drivkraften bakom nämnda avdelningar. Som den pretentiösa akademiker jag är tycker jag förstås att kapitalbindning är ren och skär allmänbindning, men jag har upptäckt att folk utanför inköp inte delar min uppfattning.

Därför ska jag nu utsätta min pedagogiska förmåga för ett grandma test (www.urbandictionary.com/define.php?term=Grandma+Test). Kan jag inte förklara kapitalbindning så att min mormor förstås, så har jag misslyckats.

Jag och min sambo köpte nyligen en lägenhet. Som det ofta gör med bostadsköp så rörde det sig om sjusiffriga belopp. Även om vi har handlat för 1 000 000+ kr, så är det fel att säga att vi är en miljon kronor fattigare. Vi har egentligen kvar samma pengar, eller kapital, som tidigare. Om vi vill kan vi idag sälja vår lägenhet och få tillbaks samma summa pengar. Igen, vi har alltså under hela processen haft kvar samma kapital. Skillnaden är bara att kapitalet är fast i lägenheten. Det betyder att hur bra rea det än är på vinterjackor just nu kan jag ändå inte köpa någon, för allt mitt kapital är bundet i lägenheten (och man får anta att butiksbiträdet inte vill byta en vinterjacka mot en tusendels lägenhet).

Det finns ju andra saker man kan göra med pengar än att handla vinterjackor. Istället för att köpa en lägenhet hade jag kunnat sätta pengarna på ett sparkonto med runt 2 % ränta. Då hade min miljon genererat 20 000 kr om året. Eftersom mina pengar inte finns på ett sparkonto just nu, utan är bundet i min lägenhet, går jag således miste om en intäkt på 20 000 kr från banken. Och en förlorad intäkt är egentligen samma sak som en kostnad. En kostnad som uppkommer för att mitt kapital är bundet. En kapitalkostnad med andra ord.

 Alltså: kapitalbindning är när jag binder alla mina pengar till något som har värde, men inte är kontanter. Kapitalkostnad är pengarna jag går miste om just för att jag inte har kontanter.

 För att då koppla tillbaks till min praktikperiod på inköp så är det just detta mycket av det dagliga arbetet handlar om. Man vill förstås köpa in så pass mycket grejor att produktion fungerar som det ska. Men man måste akta sig för att skaffa sig ett för stort lager med råvaror. Då binder vi ju för mycket kapital, vilket också medför en kostnad. Om vi konstant försöker hålla fyra stycken av ett smide i säkerhetslager istället för fem, så har vi plötsligt en halv miljon kronor i kontanter att lägga på exempelvis produktutveckling som i framtiden genererar ännu mer pengar (jmf: sätta in pengar på banken och få ränta).

 Det mina vänner, är så bra jag kan förklara kapitalbindning och –kostnad. Om jag klarade grandma test eller ej lämnar jag dock osagt. Men är det någon av mina läsare som har en internetvan mormor får ni gärna berätta för mig.

Igår var jag på en utbildning där kursledaren berättade om en väldigt aktuell teknologi inom flygindustrin vid namn ”Additiv Manufacturing” (AM). Det är en riktig hype inom teknikvärlden och ordet AM eller 3D printing är ett av de mest sökta namnen på Google i år i tekniksammanhang. Det är egentligen inte en så rykande ny ide trots att den är rykande. AM har funnits i över 20 år, fast det var inte förens några år tillbaka då tekniken blev kommersiellt tillgänglig. Nu används 3D printing inom de flesta branscher och man kan skriva ut geometri i metaller, plaster, textilier och även i biologiska material där forskare försöker konstruera mänskliga organ.

För några månader sedan besökte vi ARCAM, ett svenskt företag som tillverkar en typ av 3D skrivare som använder ”powder bed” teknologin. Jag blev riktigt inspirerad av vårt besök där och kände att jag ville lära mig mer. När vi fick reda på att GKN i Filton skulle köpa 3D maskiner var det självklart att vi skulle besöka deras AM avdelning i samband med vårt besök i Filton. Efter besöket var jag övertygad över vart jag ville göra min utlandspraktik!

Som det låter så handlar AM om tillverkning där man adderar material. Förenklat kan man säga att man ritar in en 3D modell i ett datorprogram, trycker på ”print” och så skriver en maskin ut modellen. Riktigt så enkelt är det inte. Men detta sätter ”copy-paste” i ett helt nytt perspektiv.

Fördelen med AM är att man kan skriva ut otroligt komplexa geometrier. Man kan skriva ut former och strukturer som är näst intill omöjliga eller ofattbart dyra att tillverka via traditionella tillverkningsmetoder.

 

I flygsammanhang innebär detta att man kan optimera sin detaljs konstruktion för att göra den lättare. Vanligtvis när man konstruerar någonting har man alltid i åtanke hur detaljen ska tillverkas. Detta sätter begränsningar för hur geometrin kan se ut. Ibland blir konstruktörerna tvungna att ampassa modellen för att göra detaljen producerbar. Om man kan sätta det traditionella konstruktions tänket på hyllan och tänka utanför ramarna så kan man skapa fantastiskt innovativa konstruktioner.

Man kan även använda AM teknologin för att bygga upp slitna ytor eller för att reparera en skadad detalj. Ungefär så som man gör via termisk sprutning. Skillnaden är att beläggningsprocessen inte skapar ett homogent skikt. Ur miljösynpunkt är fördelarna mycket stora eftersom man enbart förbrukar de material som behövs till detaljen.

På marknaden finns det olika aktörer som erbjuder maskiner vars princip är desamma men som fungerar på olika sätt. Mer om dessa och hur de fungerar skriver i nästa inlägg då jag kommer att befinna mig i England och jobba med just AM tillverkning.

Det börjar närma sig utlandspraktik för mig och jag ska till GKN Aerospace i Newington, Connecticut, USA och när man ska arbeta i USA måste man ha ett godkänt visum för att komma in i landet och få tillåtelse att jobba där. Det ingår flera steg i en visumprocessen, ett är att svara på en mängd frågor på ambassadens hemsida, tänker inte gå in på hur många men ja och nej frågor så som är du terrorist, sysslar du med människohandel etc. När detta var gjort kunde jag och min familj boka in vår intervju på amerikanska ambassaden som är sista steget i processen. I förra veckan var vi därför uppe i Stockholm på amerikanska ambassaden för att gå på vår intervju som mest bestod av att sitta ner och vänta. Den så kallade intervjun bestod sedan av att de tog våra fingeravtryck och vi hade en fem minuter lång frågestund genom en lucka (som på ett gammalt postkontor) och sedan stämplades våra papper som innebar att allt var klart. Efter detta var det bara att bege sig hem till Trollhättan igen för att vänta på våra pass innehållande våra visum. Mindre än 24 timmar efter intervjun i Stockholm knackade det på dörren hemma och posten levererade våra pass innehållande våra visum.

Att åka upp till Stockholm för att prata med en person genom en lucka i 5min känns lite överflödigt men det är bara gilla läget och rätta sig efter USAs bestämmelser. Nu har vi våra visum så snart bär det av!

Det kändes inte så ”Think Safe” att lägga upp en bild på mitt visum här på bloggen men nedan ser ni mallen för ett amerikansk visum

Jodå, det har vi det också. Som vi har nämnt tidigare finns det en uppsjö med fritidsföreningar på företaget. Du kan till exempel spela innebandy, gå på spinningpass, måla konst eller pyssla med aktier. En annan sak som vår friskvårdsförening ordnar är en årlig skidresa för de anställda som känner för att åka av sig lite. I helgen som gick utspelades detta evenemang genom en arrangerad buss till Hemsedal i Norge. Jag och ett femtiotal andra var då taggade inför att få tre dagar i backen, och allt som hör därtill. Självklart var trainee-gruppen representerad!

Trainee-Erik, jag och vår kollega Andreas var snabbast i backen.

En dag med sol räckte för att många av våra annars vinterbleka fejs skulle få en till synes mer välmående färg.

Tillbaka på jobbet är planerandet inför den kommande utlandspraktiken i full fart. I övrigt har jag under de senaste veckorna gjort en praktikperiod kopplat till materialteknik. De material som finns i de modernaste flygmotorerna idag är oerhört avancerade och är i framkant jämfört med andra industrier. Förhållanden längst bak i en jetmotor är allt annat än en behaglig miljö för komponenterna. Jag har bland annat utvärderat materialkorn i mikroskop, sett hur man gör dragprover och inspekterat svetsar.

Jag har inte gjort det ensam dock, så ni behöver inte tvivla på flygsäkerheten i detta fall.

Då var det dags till slut. Au revoir Göteborg, adjö Trollhättan och hello Luton! Jag gör min sista vecka som trainee på GKN Aerospace Sweden och undrar vart året tagit vägen?! På måndag kör jag igång med arbetet på GKN Aerospace Transparency Systems i Englandet. Där väntar nya jaktmarker och jag kommer att vandra kemi-stigen i fyra månader. Nästa vecka ser jag fram emot fem dagar med Transparency Systems boot camp. Det blir fullspäckat schema innehållandes rundvandringar i verkstäder, information om olika projekt och lab training med övning i praktiska färdigheter. Får se till att ladda upp ordentligt med kolhydrater i helgen.

A står för Luton. Heja den engelska sommaren, låt den visa sig från sin bästa sida!

Har haft fem förträffliga veckor på anskaffning (se inlägg https://aerotrainees.se/2014/03/shopping-for-a-living/) som även innehållit en hel del kakeplikt, som våra norska kollegor kallar det. Det blir till att pipa runt och bjuda på fika minst en dag i veckan på någon av de avdelningar jag varit på sedan jag började trainee-programmet. Veckofikan är man nämligen mycket noga med här på företaget, nåde den som skulle glömma sin vecka! Något jag för första gången lyckades göra i måndags då vi hade möte med traineerna. Så nu känns det säkrast att fly landet!

Jag väntar mig att svengelskan snart är ett faktum så ursäktar på förhand om ni bloggläsare får lida av detta i sommar. Mer om vad jag faktiskt kommer att jobba med berättar jag när jag kört igång, till dess får ni hålla tummarna för att väskorna kommer fram och att jag inte kört ihjäl mig. Nu ska jag ägna mig åt separationsångest tills jag åker.
Ha de gött, hej!