Aerobloggen

En natts skönhetssömn senare styrde vi vår kos till grann-siten i staden, nämligen den sprojlans nybyggda Western Approach. Denna fabrik byggdes enbart i syfte att bistå Airbus A350 XWB (eXtra Wide Body) med vingbalkar (se de blåa delar i längsgående riktning på bilden i föregående inlägg). Trots att både Western Approach och Filton tillverkar liknande strukturer till liknande plan så rådde stor kontrast mellan verkstäderna. Som Anna nämnt blev vi alla fascinerade över hur trångt, smutsigt och manuellt allt var i Filton. Western Approach var raka motsatsen.

Det som utmärkte WA var hur de tillverkade sina vingbalkar. Istället för traditionella metaller så användes här istället kompositmaterial. Kol-plast-kompositer köps in i remsor på rullar som sedan med stor noggrannhet limmas varv efter varv, delvis maskinellt och delvis för hand med hjälp av projicerade lasermarkeringar. Det hela påminde mycket om tejp-bollarna man gjorde i omklädningsrummet av benskyddstejpen. Fast istället för bollar var det just vingbalkar.

Till skillnad från tejp-bollarna så har vingbalkarna mycket hårda restriktioner på föroreningar mellan lagren. Därför var hela verkstaden kliniskt ren, och vi fick alla var sin moderiktig vit rock för att hantera våra hygienproblem. Efter lindningsfasen gick balkarna vidare för diverse bearbetningar och härdningar, innan de levererades till Airbus för montering. Anmärkningsvärt är kraven. Längsta vingbalken är 27 meter, men har en tolerans på ±0,3 mm (0,0011 %).

När vi tänkt klart på detta anmärkningsvärda åkte vi tillbaks till Filton för att avnjuta ännu en lunch i papperspåse, innan vi fick träffa produktionschef Pete Bermingham för lite intressanta diskussioner. Vi laddade sedan GPS:en med koordinater till Redditch, men vad som hände där förtäljer inte bloggen förrän nästa vecka!

Vem bär upp rocken bäst – brittiska eller
svenska traineer?

Med tanke på att halva ansökningsperioden till traineeprogrammet nu har gått, tänkte jag att det var läge att pausa Englandsresumén med ett inlägg innehållandes ansökningstips.

Det är nu exakt ett år sedan, ändå minns jag det som igår. Efter att ha spenderat åtta timmar med mitt examensarbete kom jag hem till allt annat än avslappning och fritid, nämligen jobbsökande. Och det värsta med jobbsökande är, som alla vet, det personliga brevet.

Jag tänkte därför belöna er flitiga bloggläsare med ett par tips. Jag tror och hoppas att ni redan har hyfsad koll på hur man skriver ett schysst brev. Men jag ska dela med mig av ett par knep jag själv hade i bakhuvudet när jag för ett år sedan skrev mitt egna personliga brev:
–          Börja med en intresseväckande inledning. Det är svårt att bli ihågkommen om man, som 500 andra brev, börjar med ”Hej, jag heter…”
–          Om du någon gång haft kontakt med någon på företaget, nämn denne tidigt. Det gör att läsaren (som förhoppningsvis känner personen du refererar till) indirekt får en relation till dig.
–          Upprepa inte CV:n. Om du skrivit i din CV att du läst maskinteknik behöver du inte slösa en dyrbar rad på att berätta detta igen (som ni vet, ingen vill läsa mer än en A4). Koppla i så fall ihop det med någon ny information, som ”Maskinteknik-mastern innehöll även kurser i…” eller ”under tiden jag läste maskinteknik spelade jag fotboll”
–          Även om det självklart är viktigt att sälja in själv till företaget, så ska man inte glömma att åt andra hållet förklara varför företaget är intressant för en själv. Det ligger i allas intresse att både arbetsgivare och tagare är nöjda.
–          Talk is cheap. Ett påstående om att man är noggrann eller jobbar hårt betyder ingenting om man inte kan ge exempel på en situation när man faktiskt var noggrann eller jobbade hårt.
–          Runda av brevet genom att knyta ihop säcken. Sammanfatta brevets viktigaste poäng(er) och försök avsluta med något som gör intryck, med resultat att du blir ihågkommen.

Efter att ha givit er dessa ord är jag rädd att det inte finns mycket mer jag kan göra för er, förutom att önska er lycka till!

Såhär lagom till starten på sista veckan på min nuvarande praktikperiod känner jag att jag äntligen har lyckats förstå vad jag egentligen håller på med. Därför ska jag nu dela med mig av det.

Jag gör just nu jobbet som product cost manager. Den titel-ovane kanske får för sig att jag tagit på mig någon slags chef-roll, men så är inte fallet (som tur är?). Manager betyder i detta fall styrare, vilket också beskriver mina uppgifter bättre (för att undvika denna manager-förvirring kommer det inom snar framtid ett förklarande inlägg).

Vi designar här i Trollhättan mellanhuset till motorn till Mitsubishis Regional Jet. Detta mellanhus har idag ett väldigt kostnadskrävande gränssnitt/fästning (s.k. interface) till nästkommande detalj i motorn, högtryckskompressorn. Idag krävs det mängder med extra operationer och mätningar, endast för att få ett gäng muttrar på plats.

Det finns ett annat förslag på hur detta interface ska se ut. Min uppgift är just nu att undersöka dessa två förslag, dels för att se om det är möjligt ur ett vikt- och hållfasthetsperspektiv, men framför allt ur prissynpunkt. Alltså: skulle det vara lönsamt att investera i ändringen som krävs för att få ett eventuellt billigare interface?

Om jag lyckas knyta ihop säcken nu under min sista vecka, så kan det eventuellt bli som så, att om ni flyger med Mitsubishis Regional Jet, och av någon anledning öppnar upp i motorn och tittar noga precis mellan mellanhuset och högtryckskompressorn. Skulle ni då få syn på en annorlunda mutterinfästning (som om ni hade vanliga infästningar att referera till…), så kan ni tänka på mig, jag har stolt bidragit till detta interface!

Konceptbild av det plan jag eventuellt kommer
ha ett litet, litet bidrag till.

Tycker du att det är mysigt att jobba i en gammaldags low-tech-industri? Bör man ha en ångestfylld söndagkväll och redan längta till fredag? Håller du med farfar om att ett ordentligt jobb ska vara riktigt tråkigt? Är karriärvägar och schysst lön bara för moderater? Håller du med om att flyg- och raketmotorer är överskattade?

I så fall måste jag vänligt men bestämt be dig sluta läsa dagens inlägg. För er andra kan jag meddela att man med start idag söker fem nya medlemmar till vår glada flygfamilj. Kika in under fliken Traineeprogram och ta er vidare därifrån.

Jag kan också passa på att avslöja att det kan löna sig att följa bloggen. Har ni tur kanske det dyker upp ett tips eller två hur man bär sig åt för att lyckas med sin ansökan…

Måndag den tredje februari, om mindre än två veckor, öppnar ansökaningen för att bli trainee här på GKN med start i september 2014. Än i brist på svensk hemsida, tvingas vi ta in ansökningarna via bloggen, närmare bestämt https://aerotrainees.se/sok-till-traineeprogrammet-20132014/.

Ni nyfikna som råkar studera vid Luleå Tekniska Universitet får väldigt gärna gå förbi GKN’s monter på LARV i morgon onsdag. Där finns representanter som mer än gärna pratar traineeprogram med er. Men en varning utfärdas: representanterna är helt immuna mot fjäsk!

 

Vilken är det häftigaste branschen att jobba i? Inget svårt val, flyg- och rymdindustrin förstås. Men på andra plats då? Robot-branschen är ju en väldigt stark kandidat. Därför begav vi oss till ABB!

På ABB Robotics fick vi oss ett varmt välkomnande av platschef Dennis. Över en kopp svart diskuterades det vitt om våra respektive arbetsgivares historia, våra egna bakgrunder och val i livet, men framför allt om olika typer av ledarskap som praktiserades på våra arbetsplatser. När det inte längre fanns utrymme i tidsplanen för intressanta åsikter tog Dennis med oss ut i verkstaden för att visa monteringen av de orange robotarmarna vi sett så många gånger i våra egna verkstäder i Trollhättan.

Efter att ha promenerat till andra sidan gatan gjorde vi även ett besök hos ABB Machines. För den som inte visste (bland annat jag) så tillverkar Machines-divisionen enorma motorer och generatorer (det är typ samma sak, fast baklänges) på en himla massa kilowatt. Få men stora produkter leder förstås till en enorm skillnad i produktionssystem, vilket gjorde detta besök väldigt annorlunda från det tidigare.

 Den obligatoriska pose-bilden jag alltid tycker är
lika fånig.

Marin, som delvis är uppfödd i trakten, tog oss till ett av stans bästa lunchhak, varefter vi tutade vidare till Bombardier. Även om GKN gör flera komponenter till Bombardiers nya C-serie (i dagarna aktuellt i media med Malmö Aviation som första kund), så har inte Västerås-siten med flygplan att göra, utan tåg. Produktionschef Daniel tog emot oss med en företagspresentation som följdes av en promenad i monteringshallarna (det verkar onekligen finnas någon typ av ISO-standard för studiebesök). Även om Bombardiers produkter var specifika och svåra att relatera till, så blev jag som industriell ekonom särskilt imponerad av deras produktionsflöde. Trots relativt låg volym och delvis skräddarsydda produkter så har de lyckats väl med införandet av ett taktat flöde om takter på tre eller sex timmar. Verkligen något att ta med sig hem till GKN!

…och en till. Nästa gång kommer jag vägra,
jag lovar.

Efter detta textblock lämnar jag över till Anna och sista dagen på resan. Nå, vad har Arlanda att bjuda på?

Granen är utslängd, julmaten uppäten och ledigheten slut. Men inte hänger jag läpp för det. Kappsäcken står nämligen packad och klar innanför dörren, och inom några minuter kommer fru Lundblom ha bilen framkörd. Nu är det ju tyvärr inte så väl att Malin kör mig till jobbet varje dag. Nä, idag är det nämligen ingen vanlig dag, för vi ska ut på mer äventyr!

Denna gång är det hela fyra fullspäckade dagar vi packat nödproviant för. Det blir ännu en omgång JAS, turbiner, problemlösning i Fortet-anda, en koncern-kompis, robotar, tåg samt en rejäl dos kommersiella plan. Vem vet, kanske en och annan lastbil också?

Jag utlovar med andra ord ett par mycket intressanta veckor här på bloggen när tankar från spännande besök ska översättas till textform. Så häng på!

Har man koll på industri-Sverige blir det inga
problem att lista ut vart vi ska, eller hur?

Willie Nelson – On the road again
Vår ständiga theme song under aktivitetsveckorna

Det är full fart på de 11 spelarna i IFK och Heja Blåvit! skanderas flitigt av klacken vid namn Älgarna. Vänta nu, Älgarna? Änglarna heter de ju! tänker mina Göteborgskamrater för sig själva. Nix pix, när man jobbar vi Tvåstad (översättning: gemensamma namnet för Trollhättan och Vänersborg), så snackar man inte fotboll, då är det bandy som gäller!

För att ha minsta chans att hänga med i fikarumstugget så bör man definitivt ha sett i alla fall en bandymatch. Det var med skräckblandad förtjusning en aktiv sporthatare som jag själv följde med ett gäng bandyentusiaster till Vänersborgs Arena. Jag ska nu på ett mycket objektivt sätt summera detta sportevenemang i ett antal plus och minus.

+ Snabbare tempo än många andra sporter.
– Tempot var så snabbt att man inte hann se bollen. Jag jublade först när de med mer tränade bandyögon yttrade målskrik.
+ Även ändringar i poängställningen skedde snabbt, vilket gjorde att i stort sett hela 90 minuterna var spännande.
– Jag kunde inte till fullo uppskatta spänningen i publiken då jag inte (ännu?) är Vänersborgsfrälst.
+ Hemmalaget vann, klacken var igång och stämningen i arenan var god.
– Clarie hade sitt småländska hjärta hos bortalaget, och var därför på ett riktigt grinigt humör under hemresan.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att de positiva aspekterna övervinner de negativa med god marginal. Vem vet, dagen till ära kanske jag pallrar mig iväg på lite annandagsbandy…

Båda lagen är blåvita. Lagom pedagogiskt.

Trots att det blir en hel del studiebesök, utbildning och flygsimulatorkörning på dagarna så hittar man emellanåt tid även åt riktigt jobb. Som på min hemavdelning 9510, also known as det lite mer användarvänliga Logistiksupport.

 Som namnet antyder, så jobbar avdelningens mycket trevliga (ja, de läser också bloggen…) damer och herrar med stöd för diverse logistiska processer. I ena änden har vi rena veckorutiner så som att sammanställa, analysera och sedan publicera data över exempelvis produktivitet, kötider eller varulagernivåer. I andra änden har vi en doktorand som jobbat fyra år med matematisk optimering för att kunna fastställa den bästa ordningen för att sköta jobben i multitasken (se Malins inlägg 1/10).

Eller som här om dagen, då jag var med om ett typiskt mellanting. På grund av en kraftigt ökad orderingång från några år framåt behövs en av verkstäderna industrialiseras. Det behövs investeras i en mängd nya (ofattbart dyra) maskiner, andra maskiner måste eventuellt flyttas. Men hur ska layouten se ut? Kan man acceptera ett spaghettiflöde med längre ledtider som konsekvens, eller ska man kosta på sig att flytta ett helt kontorskomplex för att göra flödena enklare? Det är här logistiksupport kommer in. Efter ett par dagars räknande och simulerande kan man berätta precis hur mycket kortare ledtiden kommer bli (och därmed hur mycket pengar som sparas) om man väljer en dyr ommöblering.

Kort sagt skulle man kunna se på 9510 som logistikvärldens motsvarighet till Ghostbusters.

Om flödet är kass
Och ledtiden lång
vem ringer du då?
Logistiksupport 

När lagret är fullt
Men leveransen sen
Vem ringer du då?
Logistiksupport 

Är planeringen sned
Och data behövs
Vem ringer du då?
Logistiksupport

En screenshot från simuleringsverktygen som används
för att räkna på flöden. Dock förstås inte från GKN:s
flöde för det är – you guessed it – hemligt.

Mitt modersmål är svenska, och jag vill påstå att jag är flytande i engelska. I grundskolan läste jag franska, och efter en termin i Tyskland kan jag i alla fall beställa en apfelstrudel utan problem. Jag har till och med studerat grunderna i mandarin. Om jag inte visste bättre skulle jag sagt att dessa språk bör räcka för att arbeta på GKN. Men nej, här är det gékåenska som gäller.

Jag var med på ett tavelmöte (skolboksexempel på lean-filosofin) en morgon. Ungefär såhär gick konversationen:

– IMC, 30K, MTTR, APO, CC, TP?
– R/3, 1495, GP7, ZMET, VA, BD&S.
– LM25, HK2, CFG, CMM, EB, RR, OPC?!
– LDS, Q1, XWB, TC, EP, GEnx.
– BW, VOLS.

Även om jag under mötet nickade och log väldigt övertygande, kände jag ändå för en förklaring. Folk här är i allmänhet väldigt tillmötesgående och tar sig alltid tid att ta hand om nykomlingarna.

– Så, um, vad hände egentligen?
– Under mötet? Jo, det hade blivit en Q3:a på LPT:n i MTC:n. Men 9075 gör en PPL, så det finns ingen risk för en Q4.
– Jaha, sa jag och återgick till att nicka och le.

Men det har trots allt gått två månader sedan denna konversation utspelade sig. Nu tycker jag att jag rivit de största språkbarriärerna. Men helt flytande, det kan dröja. Faktum är att den dagen jag inte lär mig ännu en glosa, det är dagen då det är dags att byta jobb.

Efterlyses: Flygteknisk ordbok.
Om ni får syn – hojta!