Aerobloggen

Efter en tid i ovishet vet jag äntligen vart jag ska göra min utlandspraktik. Jag ska åka till en GKN site i England och jobba med additive manufacturing. Väldigt spännande!  

På min nuvarande praktik går det undan. Förra veckan spenderade jag min tid på en avdelning som sysslar med termisk sprutning, vilket är en beläggningsprocess. Via en ”pistol” sprutar man smälta eller uppvärmda material på en yta i syfte av att bygga upp en diameter, skydda grundmaterialet från slitage eller värme. En tillämpning är att belägga brännkammaren med ett keramiskt skikt s.k. thermal barrier coating (TBC). På så sätt skyddar man grundmaterialet från att smälta i den extremt heta miljön.

En annan tillämpning gör det möjligt att bygga upp en diameter med samma material som grundmaterialet eller ett mer slittåligt material. Detta kan användas i situationer då man ska reparera en sliten detalj eller förstärka en högt påkänd yta.

Det är väldigt mäktigt att stå bredvid en maskin som belägger en yta. Det finns såklart olika maskiner vilka skiljer sig åt men den jag talar om är en plasmamaskin.

 Den fungerar genom att man leder in en plasmagas T.ex. argon/hydrogen, Argon/helium eller nitrogen/hydrogen i en ljusbåge där det sker en kraftig upphettning och sönderdelning av gasen så att den hamnar i ett plasmatiskt tillstånd. Den heta gasen vilken får en temperatur upp till hela 20 000 grader strömmar ut genom ett munstycke i en hastighet av 3000m/s. Sedan sprutar man in pulver i flödet vilket smälter och uppnår en väldigt hög hastighet. Pulvret sprutas sedan på önskad yta. Mycket imponerande.

Som trainee på GKN Aerospace blir man även medlem i föreningen Flying so består av alla företagets traineer genom åren, vare sig du är kvar på företaget eller om du har lämnat för andra utmaningar. De är nykomlingarna, den rådande traineegruppen, som har ansvaret att arrangera träffar och event för föreningen Flying.

Igår kväll var årets vårträff och vi sågs på Buddy’s i Trollhättan för att umgås och ha trevligt. Vi träffades kl.18 där vi möttes av en välkomnande Marin som delade ut kryptiska lappar med djurnamn som vi själva skulle förstå logiken och innebörden av. Kvällen drogs sedan igång med god mat och samtal kring både jobb, fritid och de djuriska lapparna. Lapparna förstod vi var till lagen i bowlingen och ganska snabbt kunde vi dela upp oss i lag för att göra oss redo för skobyte. Med snygga skor på fötterna kombinerat med vinnarskallar intog vi banorna för att köra en timmes discobowling. Efter lite blandat resultat var det prisutdelning i form av snygga diplom, tyvärr gick jag hem tomhänt men lika glad för det är jag.

 

 

 

 

Tack alla som var med denna kväll!

Efter den på många sätt minnesvärda gårdagskvällen tog vi oss ner för vårt fjäll och vidare till GKN Aerospace Norway i Kongsberg. GAN är ett dotterbolag till GKN Aerospace Sweden (GAS) och ingår även i Engine Systems som innefattar alla verksamheter inom GKN Aerospace som arbetar med motorer.

GKN Aerospace Norway med deras fina Starfighter.

På GAN finns tillverkning av fantastiskt spännande flygmotordelar, vissa som liknar sådant vi gör i Trollhättan och andra som är helt annorlunda. Ett par saker de är särskilt duktiga på i Kongsberg är att göra motoraxlar (shafts) och ledskenor till lågtrycksturbinen (vanes). Dessa gör de till bland annat världens populäraste motor som ni med största säkerhet har flugit med, om ni någon gång suttit i ett flygplan. Motorerna heter CFM56 och sitter på Boeing 737 och Airbus A320 som är de vanligaste planen som finns uppe bland molnen idag.

De må se enkla ut, men motoraxlar kräver särskilda tillverkningsmetoder eftersom de är ihåliga.

I Kongsberg är de också mycket stolta över sin tillverkning av TRF:er (Turbine Rear Frame) till General Electrics motor GEnx som finns på Boeings nya flygplan 787 Dreamliner och 747-8. Avancerade material av superlegeringar och komplicerad svetsning är väl en fin sammanfattning av produkten.

Denna GEnx-motor får beskriva var de olika komponenterna hör hemma. LPT (Low Pressure Turbine) case tillverkar de också till olika motorer.

Våra norska kollegor inom Systems Engineering var skyldiga oss en guidning av GAN:s verksamhet eftersom vi tagit hand om dem när de besökte oss i höstas. Uppgiften skötte de med bravur; ett välplanerat och intressant besök. Ett annat plus berör den tiden då vi inte sprang runt i verkstäderna, utan när vi tog plats i konferensrum. Då fanns det mjuka stolar att sitta på, en nödvändighet för svenska traineer med blåslagna rumpor, som Erik beskrev i förra inlägget.

Tack Norge!

Varför bloggar undertecknad sittandes på en stor mjuk kudde? Jo, för traineegruppen har varit i Norge.

Efter fyra timmars bilfärd kom vi på kvällen fram till vårt dotterföretag i Kongsberg. Mottagandet innehöll dock flygande på ett helt annat sätt än vi var vana med: ned för backen. Vår excentriske värd hade utnyttjat det faktum att Kongsberg har en rejäl skidanläggning. Att hela svenska traineegruppen inte har skidkompetens spelar ingen roll, för vi ska nämligen åka snow racer!

Minns ni i barndomsåren när årets första snö hade kommit och man hade tagit sin pulka och promenerat flera kilometer för att komma till ortens bästa backe? Ni vet känslan när man står uppe på toppen av backen och laddar för att åka de 30 meterna ner till backens fot? Det här var precis samma sak, fast backen var närmare 2 kilometer lång! Adrenalinet pumpade i takt med den otroliga fartkänslan, ackompanjerat av sprutade snö och svensk-norska vinnarskallar. Fyra åk och en blåslagen rumpa senare var äventyret slut. Trodde vi.

Nattens boende var bokat på Ble Fjällstue. Lustigt nog blev vi faktiskt förvånade när GPS:en pekar uppför och uppför, där varje kurva avslöjade en ännu brantare och mer snötäckt väg. Till slut blev det för mycket för vår stackars framhjulsdrivna Volvo, som knappast var gjord för de norska fjällen. Vi såg ingen annan räddning än att ringa till herr Ble själv som fick komma och hämta oss i sin fjällbil, muttrandes något om partysvenske.

Som tur var fick vi avsluta kvällen på ett värdigt sätt i den mycket genuina fjällstuen, tillsammans med den genuina ägaren och hans genuina hund. Stället rekommenderas varmt!

Bilden togs efter första åket och alla är hittills
hela och hållna.

Vad pysslar en Anna med såhär års måntro? Det frågar vi nog oss alla dagligen, så tänkte att jag skulle svara på denna million dollar question. En hel del shopping blir svaret. Jag har nämligen tagit mitt pick och pack och begett mig till anskaffning. Här får jag pyssla med diverse lustigheter, allt från att skriva rekvisitioner och skicka prisförfrågan till leverantörer till att kartlägga framtida teknologier och tillverkningsmetoder. Trivs som fisken i vattnet!

Min bild av denna avdelning har reviderats en hel del sedan jag börjat då fokuset på teknik är betydligt mer framträdande än jag trott. Detta kanske framför allt då jag följer inköpsledaren i olika teknologiprojekt. Jobbet på anskaffning är otroligt socialt med massor av leverantörs- och kundkontakt. Jag har på mina dryga två veckor hunnit med både besök hos leverantör och ett leverantörsbesök hos oss. Arbetet innefattar mycket varierande uppgifter och jag övar flitigt på multitaskandet. So much to learn, so little time! Så nu ska jag njuta av de två veckor jag har kvar och suga upp så mycket kunskap som möjligt.

Typisk bild av en inköpsledare – många bollar i luften! Ska noteras att löparskorna är på under skrivbordet för att hen ska hinna ta sig mellan alla möten.

Vi i trainee-gänget åker idag ut på vår sista resa tillsammans. Sista gången jag sitter inklämd timmar i sträck mellan killarna i baksätet, och framför allt vårt sista studiebesök. Lite ledsamt är det… men roligheter väntar vid destinationen i grannlandet! Mer än så avslöjar jag ej, har änna åkt på den där GKN:ska hemlighets-sjukan.

Här har vi en passande låt att varva med den välspelade och välsjungna “On the road again”:
http://www.youtube.com/watch?v=H4H7NeweZ-g

Måndag den 17:e mars. Smaka på det. Låter det inte som en alldeles underbar dag? Irländarna firar St. Patricks Day, Gertrud har namnsdag, och det är prick 55 år sedan Dalai Lama tar till landsflykt till Indien. Men framför allt, så är det nu bara två veckor kvar till sista ansökan till traineeprogrammet kommer tas emot. Efter 31:a mars stängs portarna och resterande ansökningar hamnar rätt i dokumentförstöraren.

Därför: surfa in på https://careers.gkn.com/vacancies/vacancy-details.aspx?VacancyID=238 eller https://aerotrainees.se/traineeprogrammet-2/ och släng in en ansökan vetja!

En högtid (läs: festanledning) som
uppmärksammas förvånansvärt mycket i
många länder. Sverige är dessvärre inte
ett av dem.

Under vårt år som traineer har vi äran att få träffa personer på företaget med olika specialkompetenser och/eller olika chefsroller. Vi träffar även personer i företagsledningen under året och vi har nu haft ett spännande och intressant möte med vår VD Mike McCann.

Mike McCann tog sig tid att träffa oss i cirka 2,5 timme för att diskutera hans bakgrund, hans karriär, företagets strategi samt det spännande år vi har framför oss med integrationen av nio ytterliggare siter i Nordamerika.

Om inte Mike hade haft ett telefonmöte efter vårt möte tror jag vi hade kunnat prata med denna spännande och trevliga person hur länge som helst men vi förstår att Mike McCann i sin roll som VD har ett fullspäckat schema.

Vi tackar Mike McCann för att du tog dig tid att träffa oss och delade med dig av dina erfarenheter och goda råd. Thank you Mike!

Vi är nu uppe i vår sista praktikperiod i Trollhättan innan utlandspraktiken. Jag befinner mig just nu på kontoret i A-verkstaden iklädd blåställ, skyddskorna är på och skyddsglasögonen är nära till hands. För rätt vad det är så ska vi ner till verkstaden för att besöka en metod och addera värde i ett flöde.  Jag sitter tillsammans med ett glatt gäng på en avdelning som sysslar med just metoder av olika slag. Dessa är rengöring, svetsning, ytbehandling och termisk sprutning, bearbetning samt oförstörande provning vilka används för att bearbeta, kontrollera, rengöra eller reparera detaljer.

Under några dagar har jag följt en kollega som jobbar med rengöring av detaljer. Det kan låta som en basal uppgift att tvätta en komponent. Det krävs i själva verket en mycket komplicerad process att få en detalj helt ren, vilket ofta är en definitionsfråga utifrån de krav och regelverk vi följer. De tvättmetoder som används i branschen är: Mekanisk tvätt, lösningsmedel, ångfas rengöring, emulering, alkaliska bad, elektrolytisk alkali, alkali + syra och ultraljud.

På GKN använder vi flera metoder när det kommer till rengöring men den metod jag har tagit del av är tvätt i alkaliska bad. Det kan vara en mycket effektiv metod som ofta består av att detaljen i fråga doppas enligt ett fastställt schema i olika bad där detaljen får ligga olika länge. Baden har också olika temperaturer och kan utrustas med ultraljud. Alkali är basiskt och kan vara starkt frätande, en del vätskor är så frätande att t.o.m. en detalj i titan kan försvinna helt vilket resulterar i att man förlorar komponenten som oftast är värd flera hundra tusen kronor. Då kan det bli lite dålig stämning!

Vi avslutade vår Englandsturné med stil genom att besöka GKN:s huvudkontor i Redditch, söder om Birmingham. Där hade vi bokat in en pratstund med två höjdare inom GKN Aerospace; Andrew Harvey och Marcus Bryson.

Andrew Harvey är chef över Human Resources för hela GKN Aerospace. Innan han berättade var han ursprungligen kom ifrån satt jag lite konfunderad över hans skotska dialekt, men när väl det var utrett kunde jag sedan slappna av. Det var spännande att höra honom berätta om bland annat GKN:s uppköp av vår verksamhet i Trollhättan (f.d. Volvo Aero) för snart ett och ett halvt år sedan; vad som gick lätt och vad som inte gick fullt så lätt. Nu fick vi GKN:s synvinkel på det hela, vilket var kul, eftersom vi själva bara hört sidan av berättelsen om när det för oss okända brittiska bolaget köpte upp Volvo Aero.

Andrew Harvey mitt ibland oss (Foto: Marcus Bryson)

Halvvägs in i vårt besök dök Marcus Bryson upp genom dörrarna till konferensrummet. Han är VD för hela GKN Aerospace och även GKN Land Systems, stort ansvar med andra ord. Han brinner för flygindustrin och har varit verksam i densamma under många, många år. Vi försökte klura ut vad man egentligen gör om dagarna om man sitter på den stol han sitter och dessutom vad han tror om framtidens GKN. Mycket avslappnad herre!

En spexande Bryson och en möjligen ovan fotograf gjorde bilden lite suddig (Foto: Andrew Harvey)

Efter att ha träffat flera personer på höga positioner inom GKN under vår tid som traineer har vi lärt oss mycket och fått perspektiv på företaget. Ofta får man motiverande råd i karriären, ofta får man anekdoter från förr, men något som genomlyser alla är att de är duktiga på att tala. Det gäller inte minst mätetalen informationsinnehåll och tid. Med tanke på det sistnämnda har vi nu övat upp vår förmåga att utnyttja kortare andhämtningspauser för att flika in våra frågor.

Som avslutning kom ingen mindre än vår egen HR-chef i Trollhättan, Stefan Smith, in i rummet. Han verkade lika förvånad att se oss som vi var att se honom – GKN-världen är så stor, men ändå så liten.

En natts skönhetssömn senare styrde vi vår kos till grann-siten i staden, nämligen den sprojlans nybyggda Western Approach. Denna fabrik byggdes enbart i syfte att bistå Airbus A350 XWB (eXtra Wide Body) med vingbalkar (se de blåa delar i längsgående riktning på bilden i föregående inlägg). Trots att både Western Approach och Filton tillverkar liknande strukturer till liknande plan så rådde stor kontrast mellan verkstäderna. Som Anna nämnt blev vi alla fascinerade över hur trångt, smutsigt och manuellt allt var i Filton. Western Approach var raka motsatsen.

Det som utmärkte WA var hur de tillverkade sina vingbalkar. Istället för traditionella metaller så användes här istället kompositmaterial. Kol-plast-kompositer köps in i remsor på rullar som sedan med stor noggrannhet limmas varv efter varv, delvis maskinellt och delvis för hand med hjälp av projicerade lasermarkeringar. Det hela påminde mycket om tejp-bollarna man gjorde i omklädningsrummet av benskyddstejpen. Fast istället för bollar var det just vingbalkar.

Till skillnad från tejp-bollarna så har vingbalkarna mycket hårda restriktioner på föroreningar mellan lagren. Därför var hela verkstaden kliniskt ren, och vi fick alla var sin moderiktig vit rock för att hantera våra hygienproblem. Efter lindningsfasen gick balkarna vidare för diverse bearbetningar och härdningar, innan de levererades till Airbus för montering. Anmärkningsvärt är kraven. Längsta vingbalken är 27 meter, men har en tolerans på ±0,3 mm (0,0011 %).

När vi tänkt klart på detta anmärkningsvärda åkte vi tillbaks till Filton för att avnjuta ännu en lunch i papperspåse, innan vi fick träffa produktionschef Pete Bermingham för lite intressanta diskussioner. Vi laddade sedan GPS:en med koordinater till Redditch, men vad som hände där förtäljer inte bloggen förrän nästa vecka!

Vem bär upp rocken bäst – brittiska eller
svenska traineer?