Aerobloggen

Idag är det söndag och dagen innan jag återigen är tillbaka på GKN i Trollhättan efter min utlandspraktik och lite semester. När jag och min familj kom tillbaka till Sverige efter fyra månader i USA förstod vi att vi längtat hem till familj, vänner, jobb och vårt hem men samtidigt ser vi tillbaka på vår tid i USA med mycket glädje, erfarenheter samt personmöten vi sent kommer att glömma. Vi är så oerhört glada för att vi fick möjligheten att göra detta äventyr tillsammans som familj och jag är oerhört tacksam för de erfarenheter jag samlat på mig under min tid på GANE.

Inte nog med att det är dagen innan min första dag på GAS på länge så är det även mitt sista blogginlägg då det börjar nära sig dagen för nya traineer att ta vid. Det har varit ett kanon bra år fullt av nya erfarenheter och kunskaper, möten med nya människor både inom och utanför GKN koncernen samt minnen för livet.

Tack alla som stöttat mig under mitt traineeår inom HR, Anskaffning, avdelningar jag gjort praktik på samt alla på GANE. Men störst tack till Anna, Marin, Oscar och Erik för ett fantastiskt och händelserik år. Det ska bli så spännande att följa vår utveckling och framtid inom GKN Aerospace.

Nu är det är dags att ladda inför de nya utmaningar som väntar mig på jobbet imorgon!

Tack för mig!

Malin Lundblom – Inköpsledare 30K TEC

Som Marin nämnde i ett tidigare inlägg vallfärdades världens alla stora företag inom aerospace (samt de största flygplansnördarna) till Farnborough vecka 29 för att delta vid Farnborough International Airshow (FAI). Eventet hålls vartannat år i England och vartannat i Paris, och jag och Marin hade turen att befinna oss i rätt land vid rätt tidpunkt.

Jag fick möjligheten att åka till FAI som representant för de svenska traineerna och var där två dagar under veckan. På måndagen var det Press Day och jag och de andra traineerna (7 graduates från UK, en från US och en från Indien) fick fria tyglar att utforska mäss-hallarna, träffa kunder och leverantörer samt såklart kolla in alla flygplan som var utställda och som flög. Det är en himla massa plan och helikoptrar vi gör delar till och jag lärde mig en hel del nytt om vår product range! Mycket imponerande att se jättarna Airbus A380 och Boeing 787 Dreamliner köra snäva svängar och höra plan som Eurofighter Typhoon och Avro Vulcan mullra förbi.

Till vänster ses engelska traineer uppe på GKN-paviljongens utsiktsdäck i spänd väntan på att en A380 ska påbörja sin flyguppvisning. Till höger har vi mig och Josh Mickle, US graduate, framför en modell av F-35 Lightning II/Joint Strike Fighter, till vilken vi bland annat tillverkar canopy och komponenter till främre delen av motorn.

På fredagen var det Futures Day och en dag tillägnad att inspirera studenter. Vi hade fullt upp med aktiviteter i vår fina paviljong (se bild i Marins inlägg från 21:a juli) där vi bland annat anordnade tävlingar och bemannade utställningshallen innehållande smakprov av vad vi gör inom GKN Aerospace.

En del av det GKN-crew som hjälpte till under fredagen. Här ses bland annat alla graduates och apprentices som deltog, längst till höger har vi Jim Goodman, Head of Global Engineering Integration.

Det var en fantastisk vecka och jag fick möjlighet att möta många personer i ledningen för GKN Aerospace samt härliga graduates och apprentices. Och var jag inte en flygnörd när jag kom till Farnborough på måndagen var jag det definitivt när jag lämnade på fredagen, i solskenet vandrandes mellan flygplanen med en glass i handen.

Med det avslutar jag mitt sista inlägg från Englandet och kanske det sista under mitt trainee-år. Lämnar nyvunna vänner i UK men ser fram emot att träffa alla arbetskamrater igen där hemma och den nya kullen med traineer. Väl mött i september!

Då Erik så fint dragit upp lite skillnader mellan vårt avlånga land och US tänkte jag lista lite märkligheter jag råkat på i UK.

–          Checkar används. När jag skulle få kompensation från företaget för en säkerhetskontroll i början på praktiken var den tänkt att ges ut som en check. Vad jag skulle göra med denna papperslapp hade jag ingen aning om så lyckades efter lite om och men få dem att gå med på att sätta in pengarna på kontot istället.

–          Separata kranar för varmt och kallt vatten. Jag vet inte om man kan råka på detta i Sverige (har själv aldrig sett det) men det är i alla fall standard här i dam- och herr-rummen. Och de sitter med si sådär två decimeters mellanrum. Frågade en kollega hur de bär sig åt för att inte bli skållad och fick svaret att man fick vara snabb med händerna mellan kranarna för att få ljummet vatten. Lyckas aldrig riktigt.

–          Klocka som ringer in från rasten. En klocka ringer på morgonen halv åtta när det är dags att börja jobba. Förståeligt i fabriken kanske men lite märkligt på kontoret tyckte jag som ovan. Det ringer sedan ut för lunch, in igen efter lunchrastens slut och sedan när vi får gå hem. Jag kände mig lite som att jag var tillbaka i mellanstadiet i början.

–          Mängden kaffepulver i koppen. Ja, det bjuds på instant coffee på jobbet. Men jag vande mig efter ett tag. Det noterades dock tidigt att jag kräver MINST dubbelt så mycket kaffepulver per kopp som en genomsnittlig engelsman.

–          Lunch vid skrivbordet. Min första dag gick kemisterna med mig till canteen:en och åt, efter det var det skrivbordet som gällde eftersom det är där de äter var dag. Matlukten i kontoret hänger kvar ett tag men är inte så farlig så länge någon inte ätit mat som luktar hund-/kattmat.

–          Paj är inte paj. Pie i UK är inte något med äggstanning, det heter istället Quiche. Ett exempel på pie är den vi fick på jobbet med ”ale and steak”, vilket innebar ett pajskals-paket med köttbitar i slemmig gegga. Läskigt! Ska tilläggas att detta historiskt bara var ett sätt att tillaga kött och dylikt på och att pajskalet då inte åts, vilket styrker min teori om att dagens engelsmän fått det hela med paj om bakfoten.

Efter att ha noterat allt detta ska det tilläggas att vi svenskar tydligen är skumma på diverse sätt enligt arbetskamraterna. Men eftersom jag inte håller med tänker jag inte göra någon sådan lista.

Ohio där jag bor kallas för midwestern USA, eller the Midwest. Det är stora kulturskillnader mellan Midwest och exempelvis kust-staterna eller södra USA. I stort sett alla har BMI på 30+ och de allra flesta kör en alldeles för stor bil (även i förhållande till sin kroppshydda), inte sällan en pickup truck. I Kalifornien påminner radiomusiken mycket om svenska hits med mycket house och pop. Sånt finns inte i Ohio. Däremot får jag in tre radiostationer för countrymusik. När jag kom hit var det en musikstil jag hyste stor förakt för, men desto mer man lyssnar…

Jag ska nu bjuda till på mina tre favoritcountryhits.

Countrymusik handlar om att vara boning – och stolt. Precis som Blake Shelton här:

Blake Shelton – Hillbilly bone

Typiskt för country är att man sjunger om vardagsting. Jag åkte till affären och köpte öl. Jag köpte en trisslott också, men jag vann inget. Sedan åkte jag ner till floden och drack min öl. Det var gott. Ungefär så låter det, Brad Paisly visar hur det ska gå till:

Brad Paisly – River bank

Jag frågade varför countryartister sjunger om sina mammor hela tiden. Det var visst jättefel, för om man sjunger om mama på ett speciellt sätt (hur?) så menar man sin tjej istället. Jag fick en CD-skiva av en väns mamma (faktiska mamma), och eftersom det är den enda CD jag äger har den gått varm i bilen:

Darius Rocker – Wagon wheel

Enjoy!

Även om siten i Cincinnati numer lyder under svenskt management råder fortfarande mestadels Amerikansk arbetskultur på kontoret. Vad innebär då detta?

–          Mindre respekt för privatliv. Folk kan boka in möten både halv sju på morgonen och fem på eftermiddagen. Vissa högre chefer har till och med möten inbokade på helgen. När jag spenderade en vecka i hos Ossi i Kalifornien var det ingen annan som gjorde mina arbetsuppgifter under tiden, utan jag fick helt enkelt jobba dubbelt så hårt när jag kom tillbaks.

–          Bättre lön, sämre arbetsvillkor. Löneläget för white collars, tjänstemän, är en bra bit högre här än i Sverige. Dessvärre får de ge upp en hel del förmåner för det. Semester begränsas till två veckor per år, + en dag per 3-5 år man jobbat på samma ställe. Är man sjuk får man ingen ersättning. 450 dagar föräldraledighet kan man se sig i stjärnorna efter. 2 veckor får man, sedan ska man vara tillbaks på jobbet.

–          Chef/anställd-hierarkin. Denna gräns är tydligare här än vad jag någonsin upplevt i Trollhättan. Chefen har rätt att när som helst avbryta andra som pratar om de är längre ner i hierarkin. Detta används flitigt. Även om jag har gjort ett projekt eller presentation så riktas frågor på ämnet ändå till min chef om han är i rummet. Det finns ett system för att boka konferensrum men det följs det inte. Den som har viktigast folk med på sitt möte får rummet. Det spelar ingen roll att jag står och väntar med 10 personer för att vi ska ha konferensrummet. Någon höjdare kikar bara ut och säger ”sorry, vi kommer hålla på i en halvtimme till”, och jag får vackert hitta ett annat konferensrum.

–          Tjänsteman-arbetar-hierarkin. Arbetarna är överdrivet respektfulla och öppnar dörren åt tjänstemän som om att vi inte vore kapabla att göra det själva. De viker undan med blicken när man möter dem i verkstan, man lunchar aldrig ihop. Har jag en fråga till en operatör går jag inte ut till golvet, utan kallar (”paging”) på honom så att han får komma till kontoret för att svara på min fråga.

–          Inga mobiltelefoner. Man har en desk phone, men om någon inte är vid skrivbordet så gör man en ”page”. Tänk er Ica, fast istället för att be om personal till kassa 2, så ropar man ut i högtalarsystemet i tre fabriker att ”milling operator to the production office please, milling operator to the production office” eller ”Erik Djohäänsen dial 113 please, Erik Djohäänsen 113” så får jag helt enkelt ta närmsta telefon vart jag nu befinner mig och ringa till den som kallade på mig.