Hoppas ni har haft en bra vecka hittills och inte en som är lika grått som vädret vi har haft här under de senaste veckorna. För er som inte visste var det även rekord på västkusten när det kom till antal soltimmar under november månaden. Enligt statiken ligger genomsnittet runt 59 timmar fast i år blev det totalt bara 10 timmar!!! 🙁 Men som tur kom solen äntligen tillbaka idag och lyste upp Stallbacka området och piggade till oss innan månadens slut. 😀
I jämförelse med de föregående veckorna har denna vecka varit betydande mycket lugnare på utsidan. Detta har gett oss möjligheten att tillbringa mer tid på insidan, d.v.s. på våra rotationer och fokusera mer på de påbörjade arbetsuppgifterna. Utöver det har vi även haft en lunchträff med Flying-gruppen på företaget, som är en gemenskap för de nuvarande och gamla traineerna. Det blev en väldig lyckad och rolig lunch, där många deltog och visade sitt intresse för oss.
Ser oerhört mycket emot att få träffa dem igen på glöggmingelet, som vi kommer ha under nästa vecka!
För någon vecka sedan skrev min Traineekompanjon Hampus om additiv tillverkning (AM) och drog lite jämförelser med hur teknologin fungerar i verkligheten och om ”Buzzwordet” lever upp till dess förväntningar. Med det tänkte jag att det kan vara en kul grej att fortsätta i samma spår, men att istället beskriva Agila arbetsmetoder.
Ni som läser detta känner säkerligen till ordet, för mig under min sista period som student kände jag att jag hörde det från varje företag. Alla ”jobbar agilt” och framhävde starkt att detta är det sättet organisationer borde jobba med projekt för att fortsätta vara konkurrenskraftiga. Men eftersom inget företag faktiskt berättade varför de använde arbetsmetodiken och enbart berättade hur bra det var utan en konkret förklaring fick jag en ganska negativ association med buzzwordet, det kändes enbart som något företagen berättade om för att hänga med i de senaste trenderna och verka attraktiva mot nyexaminerade studenter.
För er som aldrig hört det innan, eller ni som är där jag stod och enbart hört det positiva om det utan en tydlig förklaring till varför, kommer det en liten lätt förklaring om vad agilt faktiskt innebär.
Enklaste sättet att beskriva agila arbetssätt är att jämföra det med traditionella metoder, så kallat vattenfallsmetodik. I denna klassiska projektmetodik använder man sig utav sekventiella faser, definiera, skapa, testa och release. Varje fas måste bli avklarad innan man går till nästa och projektet kan inte backa bandet (gå till en förgående fas). Oftast arbetar man med hela produkten man vill släppa till marknaden. Men agil metodik använder sig istället av iterativa cykler, där man har samma fyra steg som ovanför men man gör det i små omgångar flera gånger om istället där man jobbar med en mindre del av produkten varje omgång (inkrement). För att enkelt se skillnaden mellan dessa kolla bilden nedanför.
Vattenfallsmetoden vs Agilmetod
Efter att ha lärt mig mer om begreppet och faktiskt fått chansen att vara involverad i ett team som använder sig av ett agilt tänk måste jag säga att mina negativa associationer till buzzwordet helt har försvunnit, för man märker tydligt fördelarna det ger till ett projekt. Men istället för att jag ska rabbla på är det mest konkret att jag listar de tre saker jag själv tycket agil arbetsmetodik förbättrar.
Reducerar komplexitet och svårigheter vid planering (definiera fasen)
Eftersom perfekt information inte existerar är en vattenfallsmetod i verkligheten svår att utföra väl, man lär sig mer om marknaden, produkten och möjligheter under tidens gång. Detta gör det mindre optimalt att utföra all planering som ett första stadie eftersom omständigheterna med största sannolikhet kommer att förändras. Med ett agilt arbetssätt utförs istället planeringen i varje interaktiv cykel vilket leder till att man är mer flexibel för förändringar.
Fokusera på det riktiga värdet av vad produkten kan ge
Man brukar säga att 80 procent av värdet kommer från 20 procent av funktionerna i en produkt. I vanliga vattenfallsmetoden vet man inte vilka 20 procent dessa är innan man levererar hela produkten till kund som vid användandet finner detta. Vad agil arbetsmetod gör är att istället för att leverera hela produkten skapa små inkrement åt gången, där man genom att visa upp dessa inkrement och kommunicerar med kunden finner vad den just ser som riktigt värde, därmed kan man satsa på det som är viktigast.
Reducerar risk
Ett agilt arbetssätt reducerar även risk under produktutvecklingens gång genom att man alltid levererar och visar inkrement av den färdiga produkten till kund, som då kan komma med feedback om vad den gillade eller inte med de nya funktionerna/design med mera. Detta gör att korrigeringar av produkten tar kortare tid och kostar mindre, jämför med att göra förändringar på en helt färdigställd produkt om kunden inte är nöjd.
Hoppas denna förenklade förklaring till buzzwordet agilt var till nytta och gav er en förståelse att det faktiskt ger mer värde än i form av att vara marknadsföring utåt!
Som de flesta av er säkert redan vet har universiteten runt om i landet arbetsmarknadsmässor där studenterna möter representanter för olika företag. GKN brukar vara närvarande på många av dessa mässor för att informera studenter om sommarjobb, exjobb, traineetjänster och ”vanliga” tjänster. Först ut för denna säsong är Armada som hålls av KTH (Kungliga Tekniska Högskolan) i Stockholm idag och igår (19-20 november 2019). På plats har vi Tim Hallor, Erik Knutsson och Peter Emvin.
I onsdags så pågick yrkesmässan på Lyrfågelskolan i Trollhättan. Självklart så var GKN Traineerna med och visade upp vad vi gör, informerade om Industritekniska programmet (ITU) som är en del av GKN gymnasiet och vilka möjligheter det finns för att jobba med teknik. ITU-programmet har funnits sedan 1992 och är både en högskoleförberedande och yrkesförberedande utbildning. Under dagen träffade vi flera elever som har ett stort teknikintresse och det var kul att diskutera vilka möjligheter det finns inom branchen. Vi hade även med oss två ITU-elever Nora Fröberg och Ruben Östlund som går i tredje året i ITU-Programmet som förklarade lite mer utförligt varför du skall välja just detta program. Nu får vi bara hoppas att vi har väckt teknikintresset i eleverna som förhoppningsvis kan vara våra framtida kollegor.
Traineegänget med Nora Fröberg och Ruben Östlund glada efter ett väl utfört arbete
Detta var allt från mig denna gången, på återseende snart!
Under den senaste helgen fick vi traineer möjlighet att vara domare för den regionala tävlingen First LEGO League här i Trollhättan på Innovatum. 15 lag från regionen fick möjlighet att delta i tekniktävlingen och tävla om en plats i den skandinaviska finalen i Roskilde, Danmark. Självklart så skall GKN, som är en huvudsponsor till tävlingen, vara med som domare och den äran fick vi traineer. Årets tema är City Shaper som är utformat för att inspirera nyfikenhet inom arkitektur och STEM (Science, Technology, Engineering and Mathematics). Tävlingen går ut på att eleverna skall programmera en ”LEGO Mindstorm”-robot för att samla ihop poäng på en bana parallellt som gruppen får tackla ett samhällsproblem som är kopplat till årets tema, som är utmaningar i våra städer och samhällen. Som en tidigare tävlande och domare i First LEGO League tycker jag att tävlingen är en fantastisk möjlighet för högstadieklassare att lära sig mer om teknik och programmering.
En grupp taggade tävlande!
Vår uppgift som domare är att betygsätta varje grupp inom fyra mindre områden där vi var uppdelade som bandomare, teknikdomare, projektdomare och kärnvärdedomare. Det laget som samlar ihop flest poäng vinner det stora Championpriset och får möjlighet att delta i den skandinaviska finalen. Under tävlingens gång så har samtliga lag i tävlingen gjort ett strålande jobb med sina respektive uppdrag. Vi fick uppleva en hög nivå på programmering, utförande av uppdrag, strategier och samarbete.
Ett stort grattis till Byhålans Eliter från Centralskolan i Grästorp som utförde ett strålande jobb och vann det stora Championpriset!
Denna vecka har varit fullspäckad med möten med värdeflödeschefer, planering av framtida uppdrag och resor samt ett fint besök utav Siemenstraineerna från Finspång! De var intresserade av att veta mer om vad GKN Aerospace har för sig samt hur vi jobbar ute i fabrikerna, så självklart tog vi emot dem och visade dem runt. Det var väldigt kul att ha dem här då de håller på att utveckla gasturbiner, vilket är väldigt likt en flygplansmotor. Båda består nämligen delvis av en gasgenerator, bara det att vi använder det för att skapa framdrivning av flygplanet och de för att generera el, till exempel. Deras är dock mycket, mycket, mycket större och tyngre då de används på markplan och våra behöver vara lätta nog för att inte tynga ner hela planet. Efter besöket åkte vi alla till en restaurang här i Trollhättan för att äta middag tillsammans vilket blev väldigt trevligt! Nu har vi Finspång i sikte för ett besök nästa gång vi är i området. Skulle vara intressant att se hur de arbetar med deras produkter när det är så likt, men ändå så olikt det vi håller på med.
Tack för besöket, Siemenstraineer!
Additiv tillverkning på GKN – Buzzword och verklighet
Nu har det gått ett par veckor sedan vi började våra första rotationer på hemavdelningarna och vi vill i alla fall tro oss ha börjat få lite koll på läget. Eller ja, vi har i alla fall lärt oss sjukt många förkortningar, vilka ni snart ska få smaka på! Därmed tänkte jag våga mig på att skriva lite om vad jag arbetar med på avdelningen Global Technology Center (GTC), nämligen additiv tillverkning (eng. Additive Manufacturing, AM).
Additiv tillverkning är ett samlingsnamn för tillverkningstekniker som alla är baserad på att bygga en geometri genom lagervis deponering av material. Det mest välkända exemplet är 3D printers som deponerar flytande plast genom ett rörligt munstycke. Sådana kan numera köpas för några tusenlappar på typ Clas Ohlson. Här på företaget håller vi på med metall AM (MAM), vilket kräver maskiner som kostar miljoner istället.
Enkel 3D-printer för hobby-entusiaster.Metall-3D-printer på GKN Aerospace.
MAM genererar mycket hype generellt och specifikt i aerospace-industrin. I jämförelse med exempelvis bilindustrin tillverkar vi låga volymer av produkter, vilket lämpar sig bra för den relativt låga takten som det går att deponera material med AM. Tekniken ger större frihet i designen av en komponent än traditionella tillverkningsmetoder, exempelvis går det att skapa invändiga hål på platser där material inte behövs. Detta gör att vi kan skapa en matematiskt optimal design som minimerar komponentens vikt i förhållande till dess prestanda. Minskad vikt ger minskad bränsleförbrukning och miljöpåverkan – High five, Thunberg!
Viktoptimerad AM-komponent för Boeing tillverkad av GE.
En annan fördel är att prylar som annars skulle bestå av flera komponenter som måste sammanfogas kan tillverkas i ett stycke. Ett exempel på detta är rotorn till vår koncept-raketmotor Prometheus, som genom att tillverkas med AM har minskat från över 100 till två (omg!) ingående detaljer.
På min avdelning arbetar vi främst med LMD-W, vilket står för Laser Metal Wire Deposition. I LMD-W deponeras smält metall på substratet (”basen”) genom att hetta upp en metalltråd med laser, monterat på en robotarm. Fokus är att bygga detaljer så som flänsar utanpå stora strukturer, exempelvis en så kallad Fan Case Mount Ring. I nuläget köps grundmaterialet in som ett titansmide på ungefär 550kg och arbetas sedan gradvis ner till en produkt som väger drygt 80kg. Istället kan vi nu börja med ett smide på 80kg, bygga på 25kg flänsar och andra detaljer med LMD-W och sedan bearbeta ner till ungefär 75kg. Vi minskar alltså mängden materialsvinn med 94 %, vilket återigen är en grym förbättring rent miljömässigt.
Såhär går LMD-W till!Här ses en närbesläktad teknik till LMD-W, nämnligen Laser Blown Powder Deposition (LMD-P). Även detta utvecklas på GKN Aerospace.
Med tanke på vad AM kan göra är det svårt att inte hype:a teknologin – vad kan vara sexigare än laser, robotar och minskad miljöpåverkan?
