Aerobloggen

När jag skriver, 9/11 – 2001, tror jag att alla minns denna dag till och med exakt vad de gjorde när den hemska nyheten sändes på tv att flygplan kraschat i ”World Trade Center” i New York. Jag minns att en tv rullades in i klassrummet och att vi alla i klassen satt stumma och växlade blicken mellan tv:n och varandra. Det fanns inte ord då för att beskriva denna händelse och det finns det inte heller idag.

Nyligen öppnades 9/11 Memorial Museum i New York som en symbol för att hedra de omkomna och drabbade familjerna i flygattacken 9/11 år 2001, samt för att vi aldrig ska glömma vad som hände denna dag.

Här ser ni Ground Zero området med den nya byggnaden, 9/11 Memorial Museum

Den 5 juni besökte vi detta museum som är ett enormt komplex med flera våningar ner i marken, under området Ground Zero. Här nere får man följa den tragiska historien i bilder, ljud, filmer, föremål samt se fundamenten från de två byggnaderna som jämnades med marken. En helt otrolig byggnad som gör att attackerna 9/11 2001 aldrig någonsin går att glömma.

Här ser ni lite bilder från vårt besök;

Dessa pelare, som var två av många i ett av World Trade Center bygganderna, är det första (efter såklart en grundlig säkerhetskontroll) man möts av i bygganden, med Freedom Tower i bakgrunden

På denna bild ser ni det som förankarade bygganderna samt den pelare som stod längst kvar på området innan ombyggnationen av området staratade. På denna pelare finns det fina meddelanden, bilder och oförglömliga minnen

Här har ni mig till sist, precis innan utgången, bland rester av World Trade Center och bland minnen som är en verklighet svår att förstå

Vill du vara med och studera termodynamiska förbättringsmöjligheter i jetmotorer som examensarbete? Kolla in det nya exjobbsförslaget!

Nu har halva tiden av utlandspraktiken gått, även om jag börjat sakna hem lite så har jag det absolut inte tråkigt. Bristol har hittills varit en fantastisk stad och England behandlar mig väl. Jag trivs med det tillfälligt nya jobbet och efter jobbet ägnar jag mig åt träning, när jag inte hänger på pubben med kollegorna såklart 😉

Under helgerna har det alltid varit något på gång. Bristol har ett rikt uteliv med många pubbar och restauranger. Här finns även ett stort utbud av musikevents och festivaler. Bristol är även en av Englands park tätaste stad vilka ger möjlighet att ta ”time out” från bruset. Skulle Bristol inte räcka finns  Birmingham, Cardiff och London inom 1,5h bilavstånd. Strax utanför Bristol finns även en liten stad som heter Bath vilket är en av Englands vackraste stad. Den är känd för sina varma källor och romerska bad.

På måndagar tränar jag numera en sport som heter Octopush. En sport jag var helt omedveten om innan jag fick erbjudande av en kollega på jobbet att pröva, de var tydligen några man kort. Självklart ställer jag upp helt ovetande om vad jag gav mig in på. Det enda jag hade fått reda på är att det är som hockey fast under vatten.

Väl framme blev vi utrustade med snorkel, simfenor, en liten pinne och skyddsutrustning. På botten av simbassängen låg en puck samt ett mål på vardera sidan. Precis som i hockey så ska man använda sin lilla klubba för att föra pucken i mål.

 

Vad har en Anna haft för sig de senaste 5 veckorna måntro?
Jo, cirkus två av dessa har hon spenderat i en is-vindtunnel i Luton. Olika coatings har testats för att se vilka egenskaper som ger bäst skydd mot is. Detta har inneburit cirkus två veckor av -15 grader, vilket känns fullt rimligt nu när den stekheta (?) sommaren är här. Somliga solar hemma i Sveriget, andra drar på tjocktröjan och halsduken i Englandet…

Hårtorken användes flitigt för att värma upp stelfrusna händer och te dracks i mängder (så klart på engelskt vis med mjölk!) för att hålla tempen i resten av kroppen. Men röda händer var det värt för att få erfarenhet av denna lite speciella test-utrustning!

Icing wind tunnel selfie och själva tunnelen!
Jag, Rhiann och glada miner efter att ha avklarat första dagen med testning (fotot är taget innan vi började skruva in plattor utan vantar…).

I veckan fick jag möjligheten att följa med på en Technology Day i Southhampton vilket var hemskt spännande! Det var en dag där representanter från olika siter inom GKN Aerospace Airframe och Special Products kom från världens alla hörn för att dela med sig av resultat från diverse utvecklingsprojekt samt nätverka med andra GKN:are. En intensiv dag fullproppad med givande presentationer om nya teknologier, något en nörd som jag var mycket exalterad över!

Bilden nedan visar Susanna i kemi-gänget som var ensam kvinna att presentera utav ca. 20 personer (HUR kan det vara så få kvinnor med på en sådan här konferens?!). Heja heja!

Otroligt duktiga Susanna presenterar för ett hundratal kostymnissar.

Kan man inte få nog av sina arbetskamrater på arbetstid får man se till att ses även utanför jobbet. Igår, väl hemkomna från Southampton, after workade jag plus mina reskamrater Susanna och Steve (boss över kemisterna i Luton) och firade Sveriges nationaldag. Detta gjordes med en bit mat i solen på en pub utanför metropolen Luton.

Himlans trevligt sätt att fira fantastiska Svedala på och härligt avslut på en grym vecka!

Nu ska här njutas resten av helgen av att värmen ÄNTLIGEN anlänt till Kings Walden! Cheerios!

Hej Dagboken

Efter ett par om och minst lika många men är jag till slut på plats i Blue Ash, Cincinnati, Ohio (Vår kära CFM-56 motor krävde lite spontanservice och försenade mig cirka sex timmar…). Jag har nu haft en lördag och en söndag till mitt förfogande. Eftersom jag inte börjat jobba än så kommer detta inlägg vara fritt från arbetsamheter, utan är istället av temat Fritid (språklektion: leisure).

Jag ska nu i listform berätta för er hur snabbt jag integreras och börjar leva The American Dream. På två dagar har jag:

– Ätit en hamburgare med pommes så stor att mitt BMI steg med två poäng

– Tagit bilen sträckor som understiger 1000 feet (300 meter)

– Handlat på Wal Mart

– Tagit ut pengar i en drive in-bankomat

– Ätit muffins till frukost

– Hängt i Mall och druckit Starbucks (som självklart instagrammades)

– Slutat glo på människor i 300-kilosklassen

En motor i behov av reservdelar? Ka-ching
för GKN!

Min alldeles egen räser. Bonuspoäng till den som
kan märket.

Stay tuned för mer arbetsrelaterade inlägg!

År efter år skickade Volvo traineer runt om i världen. ”Hit vill jag!”, skriv en ansökan, tjingsa på ambassaden och pang bom så var det klart. På tok för lätt tyckte GKN. Därför har jag istället tillsammans med HR-avdelningen kämpat i månader för att allt ska lösa sig. Hinder efter hinder dyker upp, varje gång man klättrat upp för en puckel får man syn på nästa.

Förra veckan tror jag (men oh så många gånger jag sagt det…) att sista puckeln blev avklarad: intervju på amerikanska ambassaden. Tillsammans med Oscar begav jag mig till Hufvudstaden medelst propellerplan.

08:00 hade vi en tid bokad på ambassaden. Denna tid var dock bara att glömma, eftersom det var en halvtimmes kö bara för att komma in på området. Väl där inne fick vi lämna vår gedigna bunt med papper i 3-kilosklassen som våra advokater förberett åt oss. Sedan var det bara att vänta. Och vänta. Och vänta. Efter tre timmar i ett kvavt väntrum fick jag äntligen lämna mina fingeravtryck, svara på en handfull frågor, innan jag fick höra att allt var i sin ordning och att det nu bara var att invänta visumet på posten.

Amerikanska ambassaden. Det ser inte mycket
ut för världen, men här inne sitter de som
bestämmer om du får besöka staterna eller ej
(foto: Expressen)

(Vi hade räknat med byråkratiska väntetider och hade således fortfarande fyra timmar kvar till hemresan. Varken jag eller Oscar har i dagsläget arbetsuppgifter som lämpar sig att utföra på distans, så vi fick helt sysselsätta oss på egen hand i gassande sol i en stad full med uteserveringar…)

Så, det enda jag väntar på nu är att få visumet hemskickat i brevlådan (är det min sista prövning måntro?). För på fredag, då bär det av. Av till vår site i Cincinnati, Ohio.

Med den lilla, ynka gnuttan tur går det som det ska, så får ni nästa blogginlägg skrivet från Amerikat. Om det istället skiter sig, så får ni nog inga fler blogginlägg från mig alls, får då har jag med all säkerhet i min frustration slängt datorn i backen.

Tummarna är hållna.

Många är säkert nyfikna på vad som försiggår i SAAB Automobiles fabriker efter konkursen den 19 december 2011. Det var även vi, så vi bad om att få göra ett studiebesök. Om ni inte redan visste, så ligger fabriken endast en Usain Bolt-distans bort från vårt område. Företaget som idag bedriver biltillverkning där heter NEVS (National Electric Vehicle Sweden), vilket var företaget som köpte upp SAAB:s konkursbo. Efter lite tid lyckades vi få till ett besök, och trots att Anna, Marin och Malin är iväg på sina utlandsäventyr tog jag och Erik tillfället i akt. Det blev ett (som det brukar kallas) exklusivt besök med hjälp av en tidigare trainee på GKN Aerospace, Helena, som jobbar med miljöfrågor på NEVS.

Vi välkomnades i deras utställningshall av Göran som är PR-chef. Han berättade om företagets svenskkinesiska historia och dess framtid. Under året kommer NEVS att presentera sin första elbil, dock främst för den kinesiska marknaden. De bilar de gör idag bygger på en bensindriven SAAB 9-3 med några modifikationer som är mer eller mindre lätta att se och även elbilen kommer bygga på samma modell.

Foto: NEVS

Trots att de löpande banden (tack Henry Ford) rullade på i stabil takt märktes det att fabriken har kapacitet att höja sin produktion rejält. Fabrikens chef för montering, Stefan, visade oss vant runt bland monteringen som den gamla SAAB-arbetare han är. Skillnaderna är delvis stora när man jämför vår produktion på GKN Aerospace med NEVS, ur många synvinklar. En industri som bygger till stor del på montering ser mycket olikheter med en industri, som vår, som har mycket materialbearbetning.

Jag och Erik är verkligen tacksamma för att vi fick titta förbi, det var en imponerande fabrik! Dock, samma dag som vårt besök kom beskedet att NEVS har problem med finansieringen och behöver stanna bandet för några veckor. Vi hoppas på att de kommer till en snabb lösning, för visst vill vi ha både flyg- och bilindustri på Stallbacka i Trollhättan!

Erik, Helena och jag hängandes över en silverglansig NEVS-bil.

PS. Utlandspraktiken närmar sig med stormsteg nu, även för oss. Mer om detta inom kort. DS.

Varje arbetsdag ringer klockan kl.05.45 men precis som när den ringde, ungefär vid samma tidpunkt, i Sverige ”snozzar” jag ett par gånger innan kroppen reagerar och jag går upp och gör mig i ordning. Varför jag trodde det skulle vara enklare att gå upp på morgonen här jämfört mot hemma i Sverige vet jag inte. Det första som är standard för mig på morgonen är att sätta på kaffebryggaren men tyvärr är kaffet inte så gott här i USA, jag saknar svenskt kaffe väldigt mycket. Vid kl.07.00 brukar jag sätta mig i bilen och bege mig de cirka två milen som jag har till jobbet i Newington. Varje dag åker jag över Connecticut River med utsikt över fina staden Hartford.

Det första jag gör när jag ankommer till jobbet är att ringa mina leverantörer som jag fått ansvar för medan jag kommer befinna mig på GANE för att få status om dagens leveranser samt löften för kommande leveranser. Efter detta är det ner till produktion som gäller för av vara med på det dagliga produktionsmötet där jag ger status för mina detaljer och lyssnar av läget för produktionen.

Tiden mellan morgonmötet och lunch brukar ha lite olika innehåll beroende på hur väl mina leverantörer presterar. Finns risken att produktion kommer sakna material i närtid går mestadels av tiden innan lunch ut på att jaga leverantörer för att säkra inflödet av material.

Efter lunch brukar jag sitta med de projekt jag ska utföra under tiden jag är här; optimera uppsättning av logistikflöde för detaljer från västkusten till GANE med hänsyn till fraktkost, sampackning och ”just in time”, effektivisera processer som när vi förser leverantörer med ingående materiel samt mätning och uppföljning av varulager.  

Dagarna kan även ibland bestå av besök hos leverantörer i området för att de kan ha problem med att leverera i tid eller bara för att jag ska få en bättre inblick i olika leverantörers verksamhet.

Som ni förstår är dagarna fulla av arbete vilket är bra för jag är här för att lära mig massa nytt samt få en inblick in ett annat företags verksamhet. När dagen börjar närma sig kl. 16.30 åker jag hemåt till Manchester till min man och min son för att spendera eftermiddagen tillsammans. På eftermiddagarna gör vi allt möjligt men till vanligheten hör att bara umgås hemma till att ge oss iväg på en utflykt till någon av områdets närliggande parker. Gymmet där vi bor är också mycket uppskattat som eftermiddagsaktivitet.

Vad har vi då gjort på helgerna än så länge? Vi har tur för det finns så otroligt mycket att göra i området så det vi har hunnit med är mycket shopping (vi bor i närheten av ett stort köpcentrum), besökt ett flertal parker, kollat på baseball, spelat golf, varit på barnmuseum och science center samt utforskat Connecticuts huvudstad Hartford. I helgen ska vi besöka en närliggande stad som heter New Haven.

Sammanfattning; Vi trivs otroligt bra och njuter av varje sekund av vårt äventyr!

Greetings from The Lundbloms 🙂

Vi har nu ett nytt exjobbsförslag att presentera här på bloggen. Intresserar materialutveckling av morgondagens flygmotorer dig? Då bör du ta en titt under Examensarbete/Thesis!

I ett tidigare inlägg lovade jag att berätta mer om Additiv Manufacturing (AM) men även mer om pulverbädd teknologin vilket vi använder oss av i Filton (England).

Till skillnad från traditionella tillverkningsmetoder vilka går ut på att man bearbetar sin geometri genom att avlägsna material går AM ut på att man istället bygger upp sin geometri genom att addera material t.ex. via en 3D skrivare.

Sättet man applicerar materialet man avser att addera för att modellera sin detalj kan huvudsakligen ske på två sätt. Antigen låter man ett fint pulver eller en tråd passera en värmekälla vi ett munstycke. Eller så sprider man ut ett fint pulver på en yta vilket man sedan belyser med en koncentrerad värmekälla.Värmekällan kan komma från en laserstråle, elektronstråle eller från en plasma flamma. Detta leder till att materialet smälts ner och på så sätt adderas.

Här i Filton använder vi utrustning från ARCAM vilka tillämpar pulverbädd teknologin. Processen går till enligt följande:

Man designar sin 3D modell i ett cad program vilket sedan skär upp 3D modellen i 2D lager. Varje lager bildar en ”3D slice” i profil. I maskinen finns en kammare som via en arm stryker på pulver och skapar en pulverbädd. En kraftig elektronkanon fokuserar en elektronstråle över pulverbädden vilket leder till att man smälter det första lagret av pulver. När detta är färdigt sänker maskinen ner kammaren några mikrometer, stryker på nytt lager pulver och belyser återigen bädden med elektronstrålen. Detta upprepas tills det sista lagret är färdigt. Tiden det tar för att skriva ut en färdig komponent kan variera från några timmar till dagar.

Det material vi skriver ut i är titan vilket är ett exceptionellt bra material utifrån dess vikt i förhållande till mekanisk prestanda. När man talar om 3D tekniken kan det ibland låta barnsligt enkelt att skriva ut detaljer. I praktiken är det egentligen mycket svårt att kvalificera en detalj för flygande applikationer. Det finns väldigt många parametrar som påverkar processen och det slutgiltiga resultatet.  Det är även där hemligheten ligger, att ha koll på sina parametrar och skapa en kontrollerad process som levererar en produkt av samma kvalitet varje gång.

Via länken nedan kan ni se två korta videoklipp som visar en 3D skrivare i “action”

https://www.youtube.com/watch?v=Cqa3TMxje14

https://www.youtube.com/watch?v=iegi6D5MKmk