Aerobloggen

Vi är snart halvvägs in i utlandspraktiken och det har blivit dags att dela med sig av vad jag och Mikael faktiskt jobbar med här i Santa Ana. Astech, som siten heter har tillhört GKN Aerospace sedan 2002, här är man specialiserade på svetsad honeycomb-material som tillverkas på plats. Dessa använder man sedan till produkter inom både den kommersiella som den militära flygindustrin. Fördelen med att använda ett honeycomb-material jämfört med ett solitt material är delvis viktmässiga, man har även ljuddämpande egenskaper samt att det är ett väldigt hållbart alternativ som även med hjälp av svetsning kan repareras vid behov.  Man använder honeycomb-materialet till flera olika komponenter som tillverkas här i Santa Ana, två exempel är utloppet från motorn på Boeing 747-8 samt ”Thrust Reverser Inner Wall” till Boeing 737 max. Jag och Mikael är inblandade i flera projekt här på siten och bland annat i 737 max- programmet där vi är en del av utvecklingsgruppen för svetsning. Vårt huvudsakliga projekt för den gruppen går ut på att prova ut en ny metod för svetspreparering. Det betyder att vi får jobba med allt från planering till genomförande av experiment samt utvärdering. Vi är även inblandade i ett projekt som genomförs tillsammans med GKN i Trollhättan, där vi planerar för framtida komponenter som kan tillverkas i honeycomb för att utnyttja fördelarna med tekniken som utvecklas här i Kalifornien.

Nog om våra vardagssysslor, istället bjuder jag på en inblick i förra helgen aktivitet då jag gav mig ut bland vågorna för att surfa. Efter mycket tid i vattnet kom jag faktiskt även upp några gånger i ståendes position. Vi får se hur mina färdigheter utvecklas under kvarvarande veckor i surfparadiset.

 

 

Någon kanske undrar vad det är för rubrik och vad den säger. Den förklarar vart jag har tillbringat min närmsta tid.

Birmingham, den första staden. Där bor jag i just nu temporärt. Det är en fantastiks stad på många sätt, bla har den Englands yngsta population och för det andra är det Englands Venedig = många kanaler och vatten vägar.

I Redditch jobbar jag. Jag jobbar och lär mig division FP&A inom Aerospace ( finansiell planering och analys). I sin enkelhet betyder det att man levererar samt efterfrågar indikativ finansiell data för beslut som divisionen ska ta för att möta sin strategiska plan och åtaganden för långsiktigt överlevnad. Samt att man har kolla på hur alla de olika affärsenheterna sköter sitt arbete inom samma område månad-månad och ger dem utmaningar – Kortsiktiga som långsiktiga. Aerospace är Cirka 17000 personer inom 62 olika ”siter” i 15 länder. Så det är lite att stå i… Aerospace är indelat i 5 olika Business Streams där “AES” Aerospace Engine system  (där alla Traineerna ni läser om här är anställda) är störst med huvudkontor i Trollhättan, Sverige.

Redditch kontoret saknar en fabrik. Men den saknar inte människor. Jag har turen att just nu i Redditch är det väldigt många i yngre medelåldern som jobbar från flera olika länder. Och ungdomar från andra sorters Graduates programs inom GKN. Det känns som jag är tillbaka på ett mer ”seriöst” utbytesprogram inom skolvärlden. Vi samåker, vi leker, vi träffas, vi umgås, vi delar erfarenheter och vi hjälper varandra med saker som uppstår när man är ny i ett land eller stad – Absolut fantastiskt.

I Stockholm var jag som ni kanske läste om med RiHi för diskutera vårt projekt för asylsökanden som vi hoppas kan fortlöpa.

Oxford – Plymouth – Cardiff – London med flera, har jag haft möjligheten att besöka på min fritid under mina första veckor i England

Just nu är jag tillbaka i Trollhättan för att njuta av den svenska sommaren. jag bara skojade. Jag jobbar här 2 veckor för att jag ska börja jobba med FP&A på AES inom kort. Om några dagar är jag tillbaka med fish and chips till lunch, blir gött.

Glöm inte att hålla koll på hemsidan om nyrekryteringar och andra nyheter inom Flyg och rymdindustrin. Kika gärna in möjligheterna på det andra divisionerna också. GKN har något för alla typer – Faktiskt.

På micro nivå: http://www.gkn.com/aerospace/media/news/Pages/GKN-Aerospace-Filton-Wins-Large-Company-Award-at-Bristol-and-Bath-Apprenticeship-Awards.aspx

 (Jag tänkte att jag skulle klistra in 2 bilder. En är talande med GKN folk och en annan är på en skyllt) Just nu funkar dock inte tekniken så dem får komma senare.

Njut av sommarn vänner!

Vi fortsätter med uppdateringar från So Cal (South California). Veckan har faktiskt bjudit på vårt första besök av svenskar. Under onsdagen fick vi besök av GKNs tredjeklassare på teknikcollege tillsammans med deras lärare på GKN Magnus Ek och Per Ingemansson samt vår traineeansvariga på HR, Magnus Hallberg. Under en heldag fick ungdomarna och deras något äldre resesällskap och tillika lärare/ansvariga presentationer och rundvandring i produktionen på siten här i Santa Ana av många av våra fantastiska program managers. Självklart dukades det upp en trevlig lunch halvvägs in i besöket för att hålla energin på topp. Både stjärnorna på GKN Santa Ana och våra besökare hyllade dagen som nog får gå till historien som vecka 22s bästa arbetsdag 2016. Gymnasieklassen har dröjt sig kvar i LA några dagar och imorgon så ska jag försöka guida runt den liten äldre delen av sällskapet (Magnus, Magnus och Per) på äventyr i denna otroliga och stora stad.

Planering och genomförandet av dagen har tagit en del arbetstid men nu är vi tillbaka i våra projekt igen. Vi har sedan tidigare utlovat information om det vi jobbar med här i Santa Ana, men det är något ni kommer att få vänta med ett litet tag till.

RiHi initiativet är avslutat och 14 kandidater lyckades få praktik hos företag via mässan som anordnandes den 17 Mars. Kul! Vi traineer vill att RiHi lever vidare och ambitionen är att sprida konceptet vidare till andra delar av Sverige. RiHi har uppmärksammats av andra företag och myndigheter och därför åkte några av oss traineer till Stockholm i måndags för att prata om möjligheterna att ta RiHi till en nationell nivå. Mötet var med en representant från Arbetsmarknadsutskottet i riksdagen och ett annat stort företag.

Vi träffades för att diskuterade Arbetsmarknadsutskottets vision och mål inom tidig kompetenskartläggning samt vad de kommer göra för att uppnå målen. En del av deras arbete är att få ut asylsökande i jobb så fort som möjligt och det är här RiHis koncept faller i linje med deras vision.

RiHi fick full support och nästa steg blir att konkretisera organisationskonceptet som ska användas! Mer information om RiHis framgång kommer här på bloggen och på RiHis Facebook sida.

 

 

Så har turen kommit även till mig att rapportera från USA och min temporära hemstad Cincinnati, Ohio (Midwest USA). Här har GKN Aerospace tre fabriker som, liksom i Trollhättan, tillverkar delar till civila flygplansmotorer, militära flygplansmotorer samt den amerikanska rymdindustrin. Till skillnad mot min tid i Trollhättan som jag kommer spendera inom rymdprogrammet kommer jag här att mestadels jobba mot de civila motorprogrammen, vilket är väldigt spännande, lärorikt och utmanande! Jag har hittils utvecklat ett program som ska analysera den data som kommer ut från mätmaskinen för att kunna se om det finns några värden som är utanför satta toleranser och var dessa är lokaliserade på detaljen. Men jag tänker att det kanske är mer intressant att höra om hur livet skiljer sig här på andra sidan havet jämfört med livet i Sverige istället för att jag ska grotta ner mig ännu mer i Microsoft Excels härliga Visual Basic – värld?

Jag bor under mina tre månader i en lägenhet på ett lägenhetshotell där jag har ca 5 mintuers körning till jobbet. När jag landade(efter många om och men) och skulle checka in frågade jag i receptionen om man kunde gå någonstans i närheten och äta lunch. Svaret jag fick säger allt om livsstilen – ”Jaaaa, det kanske du kan. Men det är ju mycket lättare att ta bilen, det är ju ändå så nära och lätt att hitta!” Öh, ja, precis. Så jag tog bilen de 300 meterna till närmsta ställe för lite mat. Senare på kvällen trotsade jag den amerikanska stilen och tog en promenad dessa 300 meter för att köpa med mig mat tillbaka till rummet. Det gick jättebra, men man fick gå över parkeringsplatser eftersom trottoarer är en bristvara härborta och folk tittade på en som om man vore en utomjording.

Något som facinerar mig mycket är att allt är och ser ut precis som det gör på film. Husen ser ut som dom gör i amerikanska serier, vägarna likaså. Bilarna och tillhörande parkeringsplatser är nästan dubbelt så stora som i Sverige, skolbussarna är lika gula som på film (och ser ut att vara från mitten av 1900-talet) och polisbilarna ser ut som de Sheriff-skämtbilar som finns i komedier (eller så har jag bara missuppfattat allt och bilarna i filmerna inte alls är ett skämt i sig). Matportionerna är lika stora som jag hade föreställt mig och att få med sig en låda med resterna från tallriken är något man inte ens behöver be om, det får man nästan alltid oavsett hur fin restaurang det är.

Vad tycker jag nu då efter att ha tillbringat nästan fyra veckor i landet där allt är möjligt? Livsstilen är fantastisk om man lever i stunden! Maten är underbar, vädret facinerande(ena helgen 9 grader och regn, nästa helg 30 grader och sol – påminner lite om svensk midsommar), amerikanerna extremt artiga och trevliga och shoppingen är underbar. Men jag kan inte annat än medge att det inte är ett hållbart levende i längden; varken för mig personligen, personerna i min omgivning eller miljön. Men det är inte diskussioner jag vågar mig på här, det får vi ta en annan gång. Jag avslutar med en bild från Cincinnati skyline, vi hörs!

Hej igen! Nu följer fortsättningen på förra veckans inlägg från Linn och Kalifornien. För att ge känslan av detta är en reseblogg ska jag försöka att inte skriva om arbetet, utan mer om livet på fritiden.

Att skicka traineer och andra medarbetare till siten i Santa Ana verkar ha varit tradition de senaste åren. För oss betydde det många tips, råd och kontakter inför vår vistelse, väl här också ett medärvt nätverk av kollegor, vänner och rutiner. Numera äter vi lunch på veckodagsspecifika restauranger i roterande schema, tacos till tisdagsmiddag och bor i Huntington Beach. Igår var vi med kollega ut i segelbåt, imorgon bär det av till Universal Studios i Hollywood (klädda att passa nya parken med Harry Potter-tema troligtvis) dessutom har fjärde-juli-firandet redan börjat planeras. Listan över saker vi vill och borde hinna är lång men vi arbetar på hur vi ska beta av så mycket som möjligt under de helger som många amerikaner tycks ägna åt och på jobb.

Förra helgen var vi på utflykt i Kaliforniens inland. Två timmars östlig biltur tar en rakt ut i öknen och en samling stenhögsliknande berg, några palmer och få djur (inklusive skallerorm och tuppgök) som man valt att skydda i nationalparkens namn. Joshua Tree (på något sätt efter yucca-palmen) är ett fantastisk stort område avsett för vandringsturer, klättring på klipporna och övernattningar i tält och/eller husvagn. Vi valde att promenera i nästan sex och en halv timme, det var bra. Sen blev det nödmiddag på tacossnabbmatsställe och övernattning på ökenmotell.

Med ömma ben och hudar passade söndagslinbanan upp på berget San Jacinto perfekt. Väl uppe på tvåtusensexhundra meters höjd var terrängen inte lika svår som dagen innan och med svalkande tio grader och snö, var vi till och med lite tunt klädda. Utsikt över Palm Springs och ökendalen, några timmars tur i skogen och tre sorters ekorre.

Ha det gött!

Nu var det ett tag sedan jag skrev och mycket har hänt. Jag befinner mig inte längre i Trollhättan och GKN Aerospace. Likt de andra traineerna har jag nu rest utomlands och påbörjat min andra rotation. Ni minns kanske att jag deltar i ”The International Graduate Program” och ska nu spendera 3-5 år utomlands med start inom GKN Driveline i Birmingham (siten som traineegruppen besökte i mars). Imorgon börjar jag faktiskt redan den tredje veckan här och bemötandet och introduktionen till projekten jag ska utföra har varit kanon. Jag har även haft möjligheten att besöka huvudkontoret i Redditch några gånger där flera medlemmar från det globala programmet har rotationer. Men som grädden på moset så jobbar också Toni och Gustav här under några månader så tiden kommer garanterat att flyga förbi.

Under min första rotation fick jag möjlighet att känna på atmosfären inom Commercial för våra militära affärer, vilket var otroligt givande. När jag planerade den nuvarande rotationen fick jag coachning av min mentor som hjälpte mig att hitta en bra väg att gå. Jag hade givetvis fastnat för affärer och möjligheten att vara nära kunden vilket givetvis gjorde det till en självklarhet att fortsätta inom Commercial. Dock märker man givetvis stora skillnader mellan att vara en del av flyg- jämfört med bilindustrin. Tempon, livscykler, produktionstakt samt antalet kunder skiljer sig markant från varandra. Dock upplever jag det som en otrolig möjlighet att få lära mig hur verksamheterna faktiskt skiljer sig åt och kunna ta med mig guldkornen från varje område för att skapa förbättringar.

Tre projekt är vad jag har att jobba med under de sex månader som jag ska spendera här i Birmingham. Att bli utmanad och sättas utanför sin trygghetszon är som ni kanske känt ofta lite obehagligt, men det också precis det som de vill åstadkomma med det globala programmet. För det är precis detta som utvecklar individen bäst. Samtliga av mina projekt syftar till att utveckla och förbättra den globala processen för hur vi inom GKN Driveline planerar vår verksamhet baserat på de prognoser som sätts för framtiden, detta syftar till ”Demand Planning”. Ni kommer att få höra mer om detta under mina kommande inlägg och jag kan glädja er med att säga att sommaren även har kommit till Birmingham och det har faktiskt inte regnat på hela dagen ;).

Ha det bra!

 

Utlandspraktiken är igång och redan andra veckan här i Redditch! Jag kommer att vara placerad i Redditch på huvudkontoret för GKN och kommer att arbeta med program management inom alla divisioner (Aerospace, Driveline, Land Systems och Powder Metallurgy). GKN plc har skapat en grupp för att definiera och implementera best practice, dela kunskap och erfarenheter inom program management mellan divisionerna.

Innan flytten till Redditch var jag på möte i Bruneck, Italien, med respektive ansvarig för program management från de olika divisionerna för att bland annat planera mitt projekt ihop, men också deras aktiviteter under året. Passade också på att göra ett studiebesök på Driveline, Powder Metallurgy och Land Systems i Bruneck. Imponerande siter! De har kommit långt vad gäller att digitalisera produktionsstatus och uppföljning. Intressant att se var också Powder Metallurgys produktion som är uppställd i tydliga värdeflöden som producerar ca 1,5 miljarder produkter per år!!

Under mötet enades vi om att jag ska ta fram ett verktyg att följa upp hur väl våra program inom GKN presterar. Alla program går givetvis inte att följa upp på samma sätt. Däremot finns det aspekter som är generiska för alla divisioner och som går att följa upp på samma sätt. Därför ska jag ta fram ett verktg att följa upp programmen som är generiskt för alla divisioner. Detta kommer innebära mycket kontakt med siter och personer från olika divisioner runt om världen. Kommer bli en utmaning men också mycket lärdom att ta tillbaka till Trollhättan och min framtida roll, framför allt de andra divisionernas sätt att arbeta med ny produkt introducering. Projektet avslutas med att testa verktyget inom de olika divisionerna och sedan en presentation i en av Drivelines siter i Spanien i slutet av september.

Mer uppdatering av projektets framgång kommer att publiceras här på bloggen framöver!

 

Tillsammans med Mikael, min kompanjon och följeslagare, har jag landat på den Amerikanska västkusten och vi har påbörjat vår acklimatisering till det nya livet i soliga Kalifornien. Såsom titeln syftar så har vi ju faktiskt förflyttat oss från en filmstad till en annan, även om vi inte bor i Hollywood så är vi numera nära och var faktiskt där i helgen på en första utflykt i den Amerikanska trafiken.

Idag har vi även gjort vår första dag på siten i St Ana, den är något mindre än vad vi är vana vid i Trollhättan, här är de ca 400 anställda. Efter introduktioner och rundvandring i produktionen så ska vi nu få läsa in oss på våra nya projekt. Fortsättning följer senare…

En del av GKN Aerospace jobbar som bekant med rymden i det europeiska rymdprogrammet Ariane. Ariane är en serie europeiska raketer för uppsändning av främst satelliter. Den raket som är aktiv idag är Ariane 5 där GKN tillverkar utloppsmunstycket samt turbinerna till första stegets motor, Vulcain 2. Utvecklingsarbetet pågår för fullt på företaget just nu då nästa generations raket, Ariane 6, snart ska börja flyga och där kommer GKN att vara ännu mer involverade i flera delar, men mer om det en annan gång.

Varför tycker vi här i Trollhättan och Sverige att det är så viktigt att jobba mot rymdindustrin? Varför ska vi skicka upp ännu fler raketer i rymden? Var börjar rymden? Hur stark är en raketmotor? Är det verkligen ”rocket science”?? Frågorna är många men svaren är ännu mer intressanta!

Rymden är, i alla fall för mig, ett väldigt diffust begrepp. Var börjar egentligen rymden? Egentligen är inte rymden så långt borta, det räcker att åka ca 100 km rakt upp så är du i rymden. Det innebär att om du kör i en vanlig bil så tar det ungefär en timme att nå rymden! Men riktigt så enkelt är det ju inte. Om vi däremot vill längre bort och hälsa på månen måste vi köra flera månader i bilen, för månen är ungefär 384 400 km bort och solen är 150 000 000 km bort (helt galet långt bort).

Men varför tar vi inte bilen eller ett flygplan upp i rymden? Både bilen och jetmotorn i flygplanet är beroende av luft vilket gör att en annan sorts motor behöver användas. I raketmotorn bränns istället väte och syre där avgaserna kommer ut ur motorn i en väldigt hög hastighet och därmed skickar iväg raketen med en lika stark kraft åt motsatt håll, allt enligt Newtons tredje lag. Under en uppskjutning går det åt enorma mängder bränsle(typ 175 ton eller 500 000 liter) vilket allt lagras inne i raketen. När raketen lämnar jorden har den en total vikt på 700 ton. Först startar första stegets motor, Vulcain 2 i detta fall. När den motorn har startat och allt ser bra ut startas boostrarna som sitter bredvid. Efter ca 50 km (halvvägs till rymden) släpps dessa boostrar, som landar i havet och blir upplockade med båt, och raketen fortsätter mot rymden. När raketen väl kommit upp i rymden, alltså efter 100 km, är satelliterna inte längre utsatta för samma yttre påfrestningar vilket gör att skyddshöljet runt satelliterna kan släppas för att spara vikt, vilket är av högsta intresse för att minimera bränsleförbrukningen. Efter drygt 150 km släpps även första stegets motor inklusive ”bränsletank” och andra stegets motor används för transport sista biten innan satelliterna nått sin omloppsbana och exakta position. Efter ca 35 minuters flygning återstår endast nyttolasten, satelliterna, som totalt väger ca 7 ton. Detta motsvarar alltså 1 % av raketens totala vikt när den lämnar jorden. 1 % nyttolast. Redan här går det att ana vilka utmaningar det innebär att utveckla en raket och alla ingående komponenter. 1 % felmarginal är väldigt lite och här omöjlig – en felräkning på 1 % skulle ju kunna innebära att det inte finns något utrymme alls för själva nyttolasten. Kanske är det bland annat detta som kallas rocket science?

Här är en film på en uppskjutning av en Ariane 5:

https://youtu.be/cFbxa_HgRIs

Varför är vi då så villiga att satsa så mycket pengar, energi och tid på att utveckla dessa raketer? Tänk på hur många gånger varje dag du använder dig utav en satellit. Kanske använder du dig av en mobiltelefon med alla funktioner, kollar sociala medier, läser tidningen online, kollar vädret – allt detta är direkt beroende av satelliter och dess funktion. Men du använder dig av satelliternas tjänster även när du tittar på nyhetsmorgon på tv:n, använder GPS funktionen när du kör bil eller handlar med ett betalkort i affären, eller när du vill se realtiden på bussarna i appen (i mobilen, som använder internet)… Ja du fattar. Rymden är helt enkelt så otroligt häftig! Självklart måste vi fortsätta arbeta med den och utveckla framtiden! Vad vore vi utan våra kära satelliter?