Aerobloggen

Vad pysslar en Anna med såhär års måntro? Det frågar vi nog oss alla dagligen, så tänkte att jag skulle svara på denna million dollar question. En hel del shopping blir svaret. Jag har nämligen tagit mitt pick och pack och begett mig till anskaffning. Här får jag pyssla med diverse lustigheter, allt från att skriva rekvisitioner och skicka prisförfrågan till leverantörer till att kartlägga framtida teknologier och tillverkningsmetoder. Trivs som fisken i vattnet!

Min bild av denna avdelning har reviderats en hel del sedan jag börjat då fokuset på teknik är betydligt mer framträdande än jag trott. Detta kanske framför allt då jag följer inköpsledaren i olika teknologiprojekt. Jobbet på anskaffning är otroligt socialt med massor av leverantörs- och kundkontakt. Jag har på mina dryga två veckor hunnit med både besök hos leverantör och ett leverantörsbesök hos oss. Arbetet innefattar mycket varierande uppgifter och jag övar flitigt på multitaskandet. So much to learn, so little time! Så nu ska jag njuta av de två veckor jag har kvar och suga upp så mycket kunskap som möjligt.

Typisk bild av en inköpsledare – många bollar i luften! Ska noteras att löparskorna är på under skrivbordet för att hen ska hinna ta sig mellan alla möten.

Vi i trainee-gänget åker idag ut på vår sista resa tillsammans. Sista gången jag sitter inklämd timmar i sträck mellan killarna i baksätet, och framför allt vårt sista studiebesök. Lite ledsamt är det… men roligheter väntar vid destinationen i grannlandet! Mer än så avslöjar jag ej, har änna åkt på den där GKN:ska hemlighets-sjukan.

Här har vi en passande låt att varva med den välspelade och välsjungna “On the road again”:
http://www.youtube.com/watch?v=H4H7NeweZ-g

Måndag den 17:e mars. Smaka på det. Låter det inte som en alldeles underbar dag? Irländarna firar St. Patricks Day, Gertrud har namnsdag, och det är prick 55 år sedan Dalai Lama tar till landsflykt till Indien. Men framför allt, så är det nu bara två veckor kvar till sista ansökan till traineeprogrammet kommer tas emot. Efter 31:a mars stängs portarna och resterande ansökningar hamnar rätt i dokumentförstöraren.

Därför: surfa in på https://careers.gkn.com/vacancies/vacancy-details.aspx?VacancyID=238 eller https://aerotrainees.se/traineeprogrammet-2/ och släng in en ansökan vetja!

En högtid (läs: festanledning) som
uppmärksammas förvånansvärt mycket i
många länder. Sverige är dessvärre inte
ett av dem.

Under vårt år som traineer har vi äran att få träffa personer på företaget med olika specialkompetenser och/eller olika chefsroller. Vi träffar även personer i företagsledningen under året och vi har nu haft ett spännande och intressant möte med vår VD Mike McCann.

Mike McCann tog sig tid att träffa oss i cirka 2,5 timme för att diskutera hans bakgrund, hans karriär, företagets strategi samt det spännande år vi har framför oss med integrationen av nio ytterliggare siter i Nordamerika.

Om inte Mike hade haft ett telefonmöte efter vårt möte tror jag vi hade kunnat prata med denna spännande och trevliga person hur länge som helst men vi förstår att Mike McCann i sin roll som VD har ett fullspäckat schema.

Vi tackar Mike McCann för att du tog dig tid att träffa oss och delade med dig av dina erfarenheter och goda råd. Thank you Mike!

Vi är nu uppe i vår sista praktikperiod i Trollhättan innan utlandspraktiken. Jag befinner mig just nu på kontoret i A-verkstaden iklädd blåställ, skyddskorna är på och skyddsglasögonen är nära till hands. För rätt vad det är så ska vi ner till verkstaden för att besöka en metod och addera värde i ett flöde.  Jag sitter tillsammans med ett glatt gäng på en avdelning som sysslar med just metoder av olika slag. Dessa är rengöring, svetsning, ytbehandling och termisk sprutning, bearbetning samt oförstörande provning vilka används för att bearbeta, kontrollera, rengöra eller reparera detaljer.

Under några dagar har jag följt en kollega som jobbar med rengöring av detaljer. Det kan låta som en basal uppgift att tvätta en komponent. Det krävs i själva verket en mycket komplicerad process att få en detalj helt ren, vilket ofta är en definitionsfråga utifrån de krav och regelverk vi följer. De tvättmetoder som används i branschen är: Mekanisk tvätt, lösningsmedel, ångfas rengöring, emulering, alkaliska bad, elektrolytisk alkali, alkali + syra och ultraljud.

På GKN använder vi flera metoder när det kommer till rengöring men den metod jag har tagit del av är tvätt i alkaliska bad. Det kan vara en mycket effektiv metod som ofta består av att detaljen i fråga doppas enligt ett fastställt schema i olika bad där detaljen får ligga olika länge. Baden har också olika temperaturer och kan utrustas med ultraljud. Alkali är basiskt och kan vara starkt frätande, en del vätskor är så frätande att t.o.m. en detalj i titan kan försvinna helt vilket resulterar i att man förlorar komponenten som oftast är värd flera hundra tusen kronor. Då kan det bli lite dålig stämning!

Vi avslutade vår Englandsturné med stil genom att besöka GKN:s huvudkontor i Redditch, söder om Birmingham. Där hade vi bokat in en pratstund med två höjdare inom GKN Aerospace; Andrew Harvey och Marcus Bryson.

Andrew Harvey är chef över Human Resources för hela GKN Aerospace. Innan han berättade var han ursprungligen kom ifrån satt jag lite konfunderad över hans skotska dialekt, men när väl det var utrett kunde jag sedan slappna av. Det var spännande att höra honom berätta om bland annat GKN:s uppköp av vår verksamhet i Trollhättan (f.d. Volvo Aero) för snart ett och ett halvt år sedan; vad som gick lätt och vad som inte gick fullt så lätt. Nu fick vi GKN:s synvinkel på det hela, vilket var kul, eftersom vi själva bara hört sidan av berättelsen om när det för oss okända brittiska bolaget köpte upp Volvo Aero.

Andrew Harvey mitt ibland oss (Foto: Marcus Bryson)

Halvvägs in i vårt besök dök Marcus Bryson upp genom dörrarna till konferensrummet. Han är VD för hela GKN Aerospace och även GKN Land Systems, stort ansvar med andra ord. Han brinner för flygindustrin och har varit verksam i densamma under många, många år. Vi försökte klura ut vad man egentligen gör om dagarna om man sitter på den stol han sitter och dessutom vad han tror om framtidens GKN. Mycket avslappnad herre!

En spexande Bryson och en möjligen ovan fotograf gjorde bilden lite suddig (Foto: Andrew Harvey)

Efter att ha träffat flera personer på höga positioner inom GKN under vår tid som traineer har vi lärt oss mycket och fått perspektiv på företaget. Ofta får man motiverande råd i karriären, ofta får man anekdoter från förr, men något som genomlyser alla är att de är duktiga på att tala. Det gäller inte minst mätetalen informationsinnehåll och tid. Med tanke på det sistnämnda har vi nu övat upp vår förmåga att utnyttja kortare andhämtningspauser för att flika in våra frågor.

Som avslutning kom ingen mindre än vår egen HR-chef i Trollhättan, Stefan Smith, in i rummet. Han verkade lika förvånad att se oss som vi var att se honom – GKN-världen är så stor, men ändå så liten.

En natts skönhetssömn senare styrde vi vår kos till grann-siten i staden, nämligen den sprojlans nybyggda Western Approach. Denna fabrik byggdes enbart i syfte att bistå Airbus A350 XWB (eXtra Wide Body) med vingbalkar (se de blåa delar i längsgående riktning på bilden i föregående inlägg). Trots att både Western Approach och Filton tillverkar liknande strukturer till liknande plan så rådde stor kontrast mellan verkstäderna. Som Anna nämnt blev vi alla fascinerade över hur trångt, smutsigt och manuellt allt var i Filton. Western Approach var raka motsatsen.

Det som utmärkte WA var hur de tillverkade sina vingbalkar. Istället för traditionella metaller så användes här istället kompositmaterial. Kol-plast-kompositer köps in i remsor på rullar som sedan med stor noggrannhet limmas varv efter varv, delvis maskinellt och delvis för hand med hjälp av projicerade lasermarkeringar. Det hela påminde mycket om tejp-bollarna man gjorde i omklädningsrummet av benskyddstejpen. Fast istället för bollar var det just vingbalkar.

Till skillnad från tejp-bollarna så har vingbalkarna mycket hårda restriktioner på föroreningar mellan lagren. Därför var hela verkstaden kliniskt ren, och vi fick alla var sin moderiktig vit rock för att hantera våra hygienproblem. Efter lindningsfasen gick balkarna vidare för diverse bearbetningar och härdningar, innan de levererades till Airbus för montering. Anmärkningsvärt är kraven. Längsta vingbalken är 27 meter, men har en tolerans på ±0,3 mm (0,0011 %).

När vi tänkt klart på detta anmärkningsvärda åkte vi tillbaks till Filton för att avnjuta ännu en lunch i papperspåse, innan vi fick träffa produktionschef Pete Bermingham för lite intressanta diskussioner. Vi laddade sedan GPS:en med koordinater till Redditch, men vad som hände där förtäljer inte bloggen förrän nästa vecka!

Vem bär upp rocken bäst – brittiska eller
svenska traineer?

Vår lilla trainee-klan var kanske som bekant över i Englandet förra veckan, och tro det eller ej men vi gjorde faktiskt mer än att köra bil på ”fel” sida av vägen. På måndag morgon vaknade vi i Filton, vilket ligger nära Bristol i sydvästra delen av landet. Anledningen till detta var ett besök hos våra koncern-vänner på GKN Aerospace just här. Efter en nätt promenad på 10 minuter från hotellet blev vi mottagna på siten, och till vår förvåning och förtjusning träffade vi där trainee-kollegor som går Filtons nystartade traineeprogram för ingenjörer. De är vanligtvis utplacerade på olika GKN-siter runt om i England men var nu samlade och skulle vara med på våra två besöksdagar i området. Skojs!

Vi fick en introduktion till företagets position inom GKN och vad de producerar innan vi gav oss ut på rundvandring i verkstäderna. Där fick vi se produktion av ribs, vilka är stora strukturer placerade i tvärgående riktning i vingen (se bild nedan) och som tillverkas till bland annat jätten A380. Vid lunch var kulturkrocken ett faktum då våra värdar varit rara och fixat mat till oss. Lunchen skulle kunna beskrivas som en liten buffé med snacks som vi picknickade med på kontoret. Vi kände oss därmed ytterst engelska.

Bilden visar hur ribs ser ut och hur de är placerade i vingen. I en vinge till en A380 används tre ribs per rad. Även spars pekas ut men dessa får ni höra mer om i nästa inlägg! (Spänningen är olidlig…) Ursäkta den bristfälliga bildupplösningen.

Efter detta var det dags för rundvandring i produktion av rördelar i aluminium och titan som används till bland annat bränsle och luftavtag från motor till diverse ändamål. Ruskigt intressant att jämföra denna tillverkning, eller borde jag kalla det hantverk, med maskinjobben vi är vana med hemma i Trollhättan. Nästan all bearbetning och svets gjordes för hand, vilket tillsammans med den höga medelåldern på de anställda medför att många lärlingar är på väg in i detta nu. Varav alla är män, liksom alla som jobbar i verkstaden. (Kom igen tjejer, in och rör om lite i grytan!)

Vi avslutade dagens besök med ett möte med chefen för engineering, som berättade om organisationen i jämförelse med Trollhättans, teknologier man satsar på och annat spännande. Mycket givande dag med härliga möten med människor som vi i trainee-gänget avrundade med middag i Bristol.

Familjen äter middag i Bristol. £30 för taxi dit (inklusive sightseeing), £20 tillbaka till Filton. Hmm…

Del 2 om resan dyker upp inom kort. Stay tuned!

Med tanke på att halva ansökningsperioden till traineeprogrammet nu har gått, tänkte jag att det var läge att pausa Englandsresumén med ett inlägg innehållandes ansökningstips.

Det är nu exakt ett år sedan, ändå minns jag det som igår. Efter att ha spenderat åtta timmar med mitt examensarbete kom jag hem till allt annat än avslappning och fritid, nämligen jobbsökande. Och det värsta med jobbsökande är, som alla vet, det personliga brevet.

Jag tänkte därför belöna er flitiga bloggläsare med ett par tips. Jag tror och hoppas att ni redan har hyfsad koll på hur man skriver ett schysst brev. Men jag ska dela med mig av ett par knep jag själv hade i bakhuvudet när jag för ett år sedan skrev mitt egna personliga brev:
–          Börja med en intresseväckande inledning. Det är svårt att bli ihågkommen om man, som 500 andra brev, börjar med ”Hej, jag heter…”
–          Om du någon gång haft kontakt med någon på företaget, nämn denne tidigt. Det gör att läsaren (som förhoppningsvis känner personen du refererar till) indirekt får en relation till dig.
–          Upprepa inte CV:n. Om du skrivit i din CV att du läst maskinteknik behöver du inte slösa en dyrbar rad på att berätta detta igen (som ni vet, ingen vill läsa mer än en A4). Koppla i så fall ihop det med någon ny information, som ”Maskinteknik-mastern innehöll även kurser i…” eller ”under tiden jag läste maskinteknik spelade jag fotboll”
–          Även om det självklart är viktigt att sälja in själv till företaget, så ska man inte glömma att åt andra hållet förklara varför företaget är intressant för en själv. Det ligger i allas intresse att både arbetsgivare och tagare är nöjda.
–          Talk is cheap. Ett påstående om att man är noggrann eller jobbar hårt betyder ingenting om man inte kan ge exempel på en situation när man faktiskt var noggrann eller jobbade hårt.
–          Runda av brevet genom att knyta ihop säcken. Sammanfatta brevets viktigaste poäng(er) och försök avsluta med något som gör intryck, med resultat att du blir ihågkommen.

Efter att ha givit er dessa ord är jag rädd att det inte finns mycket mer jag kan göra för er, förutom att önska er lycka till!

Nu är vi åter igen hemma från veckans aktiviteter och vi har dessutom avverkat sista delen i utbildningspaketet på Bokenäs vilket resulterar i att man nu känner sig som en grönsak i skallen.

 

Denna sista del behandlade konflikthantering, ett otroligt viktigt ämne om man vill fungera bra och effektivt med människor i sin omgivning.

På måndag börjar min nya samt sista praktikperiod i A verkstaden. Detta avslöjar absolut ingenting av vad jag ska göra där men just nu måste jag packa om mina väskor för imorgon åker jag nämligen till Stockholm för att fira min mamma som fyller 50 år. Återkommer om någon vecka med ytterligare inlägg angående den superspännande praktikperioden.

Efter att kört, vet inte exakt hur många miles i England, är vi nu på hemmaplan. Att köra på “fel” sidan av vägen är för mig en av de läskigaste upplevelser jag genomgått i hela mitt liv men samtidigt sitter jag nu i soffan med en härlig känsla. Känslan som infaller när man klarat av något som man trodde man kanske inte skulle klara. Men jag måste ge ett speciellt tack till Erik som coachade mig i London, som var vår startpunkt, och som sedan agerade co-driver hela resan.

Här är jag och Erik in action!