Aerobloggen

I tisdags begav vi traineer oss till Innovatumområdet som är ett utvecklingscentrum i Trollhättan. Innovatum bildas år 1997 i Nohabs gamla fabriker från år 1897 med syftet att främja näringslivets utveckling. Vi åkte hit för att besöka produktion tekniskt centrum, PTC, som är ett modernt produktionstekniskt laboratorium där fokus läggs på smarta och effektiva produktionsmetoder.

PTC drivs av Innovatum, Högskolan Väst och GKN för att studenter, forskare och företag ska kunna samverka och lära av varandra under samma tak. Fokus ligger på avancerad teknik för att driva utvecklingsprojekt som kan stärka konkurrenskraften hos företagen i vår region som i sin tur kan säkra regionens industrier.

Just nu har GKN ett flertal projekt i gång på PTC inom bland annat svetsteknik, automation och bearbetning.

Produktions tekniskt centrum, byggnad 73.

Vi tackar Joakim, Peter och Mikael för att ni tog emot oss och tog er tid att visa oss detta häftiga ställe där Trollhättans industri en gång startade. Tack!

Nu lackar det mot jul och sista veckan på denna spännande praktikperiod börjar närma sig slutet. Inför julen är det mycket som ska fixas och ordnas, när julstressen blir för påtaglig kan det vara skönt att låta tankarna flyga fritt. Då tänker jag på rymden, och stressen släpper en aning samtidigt som jag får lite arbete gjort. Denna praktikperiod har jag nämligen varit på avdelningen Space propulsion, vilka arbetar mot rymdindustrin med raketmotorer, somliga kallar det för ”rocket science”, jag kallar det arbete!

 På GKN i Trollhättan ansvarar vi för tre otroligt viktiga raketmotorkomponenter. Dessa är turbopumparna vars uppgift är att tillförse raketmotorn med bränsle samt dysan som kontrollerar gasflödet. Utöver dessa komponenter tillverkar GKN även brännkammaren till raketmotorn Viking. Förutom dessa komponenter består en raketmotor av en hel del ventiler, givare, regulatorer, sensorer och en massa rör.

En turbopump består av två moduler, en turbin med tillhörande turbinhus och en pump med tillhörande pumphus. Gasen som pumparna avser driver en turbin som i sin tur driver själva pumpen. På så sätt skapar man riktigt effektiv bränsletillförsel. Det sitter två turbopumpar på en raketmotor en för flytande syre och en för flytande hydrogen.

Till skillnad från en turbin på flygmotorsidan är att dessa turbiner är kalla. Detta kräver helt ny kunskap och erfarenheter hur material och komponent beter sig under extrema förhållanden fast i detta fall extrema och kalla förhållanden.

Den andra komponenten vi utvecklar och tillverkar är dysan. Dysan är utformad på ett sätt så att gaserna uppnår överljudshastighet mellan förbränningskammaren och dysan. Detta ger upphov till en rad fysikaliska effekter som ökar utströmningen och kraften ytterligare. Våra raketmotorer används främst i Ariane programmet vilket tillhör det europeiska rymdprogrammet ESA, European Space Agency.

Det här inlägget kommer att ge två perspektiv på pendlande: mina observationer under de många timmar jag spenderar på tåg mellan Göteborg och Trollis samt Eriks tankar om ”pendlandet” mellan Trollhättans centrum och… ja, GKN lite utanför centrum.

Möjligheten att Göteborgs-pendla kan ses som en stor fördel om man väljer att utnyttja tiden väl. Vissa av de anställda här på GKN Aerospace har så kallade pendelavtal. Detta innebär att man kan utnyttja tågtiden som arbetstid och kan på så sätt gå ”en timma tidigare” från jobbet för att ta igen denna timma på tåget. Himlans praktiskt om man envisas med att bo i Göteborg! Och inte är detta så ovanligt minsann, det är allt en liten klan som åker fram och tillbaka varje dag. Alla anser dock kanske inte att jobb är det bästa sättet att fördriva tiden på under den dryga halvtimmelånga färden. Bland de vanligaste aktiviteterna finner vi inmundigande av diverse föda (framför allt frukost på morgonen, och vilka picknickar vissa packar sedan!), slumrande, lyssnande på ljudböcker/podcasts och stickande. Det har kommit på förslag att införa ett gym i någon av tågvagnarna, vi får se om det i framtiden erbjuds även denna typ av aktiviteter.

När det är ljust ute är det en rätt fin tågsträcka man åker längs med Göta älv, solnedgångarna över Bohus fästning går inte av för hackor! Dock är det något mer deprimerande i mörker, vilket vi ju faktiskt har utanför arbetstiden stora delar av året. Då är det ungefär som att åka genom en mörk tunnel i 30 min. Men med trevligt sällskap eller lite trevlig musik flyger tiden fram.

Hos mig (Erik) i Trollhättan är det 06:00 signalen man genom åren förknippat med en rejäl morgontrötthet ljuder. Efter att blåsan är tömd och armhålorna luktar gott slår jag mig till bords för en rejäl portion kvarg (utmaning: försök hitta en frukost som har lika bra förhållande nyttighet/smak/prisvärdhet). När Dagens outfit™ är vald går jag ner till Gamla Bettan för att trampa iväg till jobbet. Bor man centralt i Trollhättan tar det 10-15 minuter att cykla till GKN, beroende på vilken grad av svettning man är beredd att ha när man kommer fram. Hela sträckan består av prima cykelväg och hänsyn till övrig trafik kan därmed hållas till ett minimum, vilket jag med morgontrötta ögon och morgonmusik i lurarna kan uppskatta. Från Porten har jag sedan ett par hundra meters promenad innan jag stämplar in några minuter i sju.

Om Rysskylan (heja Aftonbladet) har kommit till stan kan det hända att jag byter cykeln mot bussen. Då blir det ett par minuters promenad till hållplatsen innan jag kan småsnarka cirka 10 minuter i sätet innan bussen stannar precis utanför porten. Bekvämt!

Trots att det blir en hel del studiebesök, utbildning och flygsimulatorkörning på dagarna så hittar man emellanåt tid även åt riktigt jobb. Som på min hemavdelning 9510, also known as det lite mer användarvänliga Logistiksupport.

 Som namnet antyder, så jobbar avdelningens mycket trevliga (ja, de läser också bloggen…) damer och herrar med stöd för diverse logistiska processer. I ena änden har vi rena veckorutiner så som att sammanställa, analysera och sedan publicera data över exempelvis produktivitet, kötider eller varulagernivåer. I andra änden har vi en doktorand som jobbat fyra år med matematisk optimering för att kunna fastställa den bästa ordningen för att sköta jobben i multitasken (se Malins inlägg 1/10).

Eller som här om dagen, då jag var med om ett typiskt mellanting. På grund av en kraftigt ökad orderingång från några år framåt behövs en av verkstäderna industrialiseras. Det behövs investeras i en mängd nya (ofattbart dyra) maskiner, andra maskiner måste eventuellt flyttas. Men hur ska layouten se ut? Kan man acceptera ett spaghettiflöde med längre ledtider som konsekvens, eller ska man kosta på sig att flytta ett helt kontorskomplex för att göra flödena enklare? Det är här logistiksupport kommer in. Efter ett par dagars räknande och simulerande kan man berätta precis hur mycket kortare ledtiden kommer bli (och därmed hur mycket pengar som sparas) om man väljer en dyr ommöblering.

Kort sagt skulle man kunna se på 9510 som logistikvärldens motsvarighet till Ghostbusters.

Om flödet är kass
Och ledtiden lång
vem ringer du då?
Logistiksupport 

När lagret är fullt
Men leveransen sen
Vem ringer du då?
Logistiksupport 

Är planeringen sned
Och data behövs
Vem ringer du då?
Logistiksupport

En screenshot från simuleringsverktygen som används
för att räkna på flöden. Dock förstås inte från GKN:s
flöde för det är – you guessed it – hemligt.

Förra veckan, torsdag till fredag, hade vi besök av fem stycken från GKN i Norge. Under en lång tid har GKN Aerospace Sweden haft ett gott samarbete med GKN Aerospace Norge då det forna Volvo Aero köpte upp detta bolag, Norsk Jetmotor AS, år 1999. Att ta emot besök och visa upp vår verkstad för våra partners gör att vi bibehåller och utvecklar relationen mellan bolagen.

Vi hade två dagar tillsammans med fullspäckat schema, rundvandring i våra verkstäder inklusive Engine Service och motorprov, fördjupning i några av våra program, information om Lean med mera. På torsdagskvällen fick vi även tid att bekanta oss mer med varandra då vi besökte Buddy´s i Trollhättan för god mat och bowling i gott sällskap.  Här ser ni Anna och Espen i en Bowlingduell;

 

Vi tackar Espen, Jarl, June, Björn och Jacquie för mycket givande och roliga dagar och vi ser alla fram emot att få komma och besöka er på GKN Aerospace i Norge till våren!

Förra veckan tillbringade vi en heldag på Skaraborgs flygflottilj F7, även kallat Såtenäs. Det är en av endast tre flygflottiljer som finns kvar i Sverige. Såtenäs har främst ansvar för att utbilda svenska militärpiloter, men även utländska piloter från länder som har eller funderar på att ha JAS 39 Gripen i sin militära flygflotta. Därför finns det flera plan där som är tvåsitsiga. JAS står för Jakt-Attack-Spaning och är alltså tre flygplan i ett, kan man säga.

Dagen började med att vår eminenta guide Jonas Holmqvist välkomnade oss och gav en introduktion till JAS-planet.  Då fick vi även gå runt bland planen och ”klämma och känna” lite. Våra frågor haglade över Jonas vilket gjorde att vi fick hoppa över det inplanerade morgonkaffet, men det var det värt! Efter det delades vi upp och fick följa varsitt gäng med markpersonal ut på ”plattan” där vi var med om en vändning på marken för JAS:arna. Detta innebar främst tankning och pilotbyte, men även andra standardrutiner för att kolla att planet är redo inför nästa flygpass. Det var fascinerande att höra RM12-motorn (hopsatt hos oss i Trollhättan) sedan varva upp. Som tur var befann vi oss i väl ljudisolerade bås, tätt intill flygplanen!

Efter en vitlöksrik lasagne i ”mässen” träffade vi en pilotinstruktör som berättade om utbildningen för att bli militär pilot. Jag ska inte sopa under mattan att jag allt blev lite sugen att söka… Som avslutning på denna otroligt informationsrika och spännande dag fick vi flyga en flygsimulator som används i utbildningen, vilket betyder att den är väldigt verklighetstrogen. Med tanke på våra prestationer i flygsimulatorerna på Aeroseum, som jag nämnt i ett tidigare inlägg, har våra ”flygskills” förbättrats avsevärt; ALLA lyckades landa på banan, med både liv och flygplan i behåll. Puh! Annat var det förra gången.

Jaja, som ni säkert läst innan har vi på GKN strikta regler vad gäller att ta bilder, likaså gäller för flygflottiljer. Därför får vi nöja oss med ännu en bild på detta vackra flygplan, inget fel med det.

På onsdagen träffade vi grundaren av Copenhagen Suborbitals, Peter Madsen, vars vision är att med privata medel bygga en egen raket för att sända en människa i rymden eller rättare sagt sig själv. Det hela är riktigt galet men Peter utstrålar självsäkerhet och efter att ha spenderat några minuter med honom förstår man att han vet precis vad han snackar om.

Under vårt besök fick vi en rundvandring av deras anläggning i Köpenhamn, till synes en ganska liten och sliten hangar men på insidan gömmer sig en drygt 15 meter lång hemmabyggd raket. Raketen är svetsad och nitad gjord av mestadels aluminium. Framdrivningssystemet är en raketmotor som drivs av alkoholbaserat bränsle och flytande syre. Den ska leverera en teoretisk hastighet av mach 7, det innebär en hastighet av 7 ggr ljudets hastighet (8 645km/h). Bränslet finns i trycksatta behållare och är ett självmatningssystem. Det innebär att det inte finns några pumpar som transporterar bränslet till brännkammaren utan detta sker automatiskt på grund av det höga trycket som råder. Allt detta bygger de själva på sin fritid, Peter Madsen, Kristian von Bengtson och ett team på drygt 50 engagerade rymdentusiaster.

För tillfället bygger de en turbopump som ska leverera bränsle till brännkammaren och på så sätt slipper de problematiken med att svetsa tjocka material vilket krävs för att hålla det höga trycket vid ett självmatningssystem . Med denna pump får de även ett högt och konstant tryck under hela uppskjutningen. Raketen med turbopumpen kan uppnå en teoretisk hastighet av mach 14 (17 290 km/h). De kan då flyga så snabbt att de riskerar att smälta raketkroppen på grund av friktionen som uppstår mellan raketen och den omgivande atmosfären.  Dragkraft finns det alltså gott om!

Det hela startade då Peter som barn blev inspirerad av rymdkapplöpningen och under en uppskjutning på tv fick han en idé. Genast sprang han ner till garaget och hämtade några verktyg och inom kort hade han blandad ihop vätskor i ett glasrör vilket han fäste en ballong på och efter en kemisk reaktion bildades vätgas vilket fyllde ballongen som sedan flög iväg. Efter den dagen har han ägnat sig åt kemi och raketbygge. Hans mål är solklart och det är att skjuta upp sig själv i rymden.  

Under vårt besök fick vi även se deras avfyrningsstation, deras båt vilket också är en kommandocentral, deras nya ubåt samt deras nya lokal där de har börjat bygga den stora raketen som förhoppningsvis ska ta Peter till rymden. Vi fick även se deras rymdkapsel samt kemi labb där de framställer raketbränsle. Som avslutning på besöket demonstrerade Peter kraften i sitt hemma gjorda raketbränsle!

 

Sagan om söderresan fortsätter, och som Malin hintade om i förra inlägget hade vi förra tisdagen ett besök på ett företag med ubåts-anknytning. Det var dock inte hela ubåts-monstret som var i fokus, utan motorn – vi hälsade på Kockums Stirling. Ett företag som liksom vi på GKN jobbar med lågvolymstillverkning och otroliga kvalitetskrav. Dock gäller inte samma krav på lättviktare till motorer och en Stirlingmotor-modul kan väga si sådär ett par ton (typiskt sitter två sådana i en ubåt). Det sker ingen tillverkning av komponenter på företaget utan det är montering som gäller och det med precision!

Kockums Stirlingmotorer använder ett så kallat Air Independent Propulsion (AIP) -system, vilket innebär vad det låter som – ingen tillgång till friska luften krävs för att köra motorn. Det räcker istället med en tank med flytande syre. På grund av detta behöver ubåten mycket sällan synas ovanför vattenytan och kan hålla sig gömd nere i djupet i veckor snarare än dagar, vilket är fallet med andra typer av motorer. Motorerna är även mycket tysta och vibrerar väldigt lite, och det är dessa egenskaper som gör ubåtarna inom svenska försvaret perfekta för hemliga spaningsuppdrag och smygande i största allmänhet. Att motorerna även kan köras på valfritt bränsle verkar ju mycket praktiskt!

Under besöket fick vi en ordentlig genomkörare av Stirlingmotor-teori och lite info om olika användningsområden, så som i solkraftverk. Därefter var det rundvandring i produktionen och de förvånansvärt små lokalerna, riktigt mysigt var det! Eftersom det jobbas mot Försvarsmakten var det väldigt hemligt innanför dörrarna och en välbekant skyld med fotoförbud (se inlägg från 2013-10-28) hälsade alla besökare välkomna. Vi lyckades dock knipa en bild utanför med en bil som innehar en Stirlingmotor.

Två glada grabbar vid den balla bilen.

Om vi med detta studiebesök höll oss under vattenytan kommer nästa inlägg handla om mer högtflygande planer. Missa inte detta!

Jag kommer nu fortsätta där Oscar slutade sitt blogginlägg och berätta om vårt första stopp under dag två på vår sydresa. Då vi under vårt traineeår ska agera som ambassadörer för GKN och främst kanske för företagets traineeprogram så kändes det självklart för oss att besöka Lunds universitet när vi befann oss i närheten. Syftet med detta besök var att sprida kunskap om GKN samt locka snart examinerade ingenjörer att söka GKN:s traineeprogram.  

Arbetsmarknadsdagen på Lunds universitet hade varit veckan innan vårt besök men denna hade vi ingen möjlighet att medverka på. Istället kontaktade vi skolan och vi fick lov att informera studenter under en lektion i Turbomaskinens teori att vi under deras ”akademiska kvart” skulle befinna oss utanför deras föreläsningssal och sprida kunskap om GKN och företagets traineeprogram. Utifrån de förutsättningar vi hade tyckte vi att responsen från eleverna var goda. Nästintill alla kom fram till oss och ville få information om GKN och vad det innebär att gå ett traineeprogram på företaget, samt ställde de många frågor som vi självklart kunde svara på nu efter en tid som traineer på GKN.

Här ser ni Erik, Oscar och Anna framför vår fina monter!

På onsdag kommer Anna berätta för er om företaget vi besökte på tisdag eftermiddag, en liten ledtråd får ni :Ubåt!

 

Efter en liten tid av bloggtorka nu under vår aktivitetsvecka ska vi vara back on track igen. Vi är nyss hemkomna från en intensiv vecka men flera besök och lärdomar. De tre första dagarna var en resa söderut mot Mölndal, Malmö, Lund och Köpenhamn. Veckan avslutades med två dagars grupputveckling i Bokenäs.

KL 09.00 i måndags var vi på plats på företaget ARCAM i Mölndal, där den forne Volvo Aero-anställde Stefan Thundal tog emot oss varmt. ARCAM är ett svenskt företag som tillverkar 3D-skrivare med framgång. Additive Manufacturing är uttrycket för när detaljer byggs upp lager efter lager istället för att bearbetas ner till rätt dimensioner. Detta har blivit mycket uppmärksammat på senare år, vilket har potential att ändra hela vår syn på tillverkning. ARCAM inriktar sig på två branscher; flyg och proteser. I nuläget är det titanlegeringar som är i fokus, vilket är ett väl använt material i dagens flygmotorer. Tekniken de använder är Electron Beam Melting (EBM), där tunna skikt av pulver smälts ihop med hjälp av en elektronstråle.

GKN Aerospace i Filton har faktiskt redan en EBM-maskin, och de har en till som snart ska levereras till dem. En stor fördel med Additive Manufacturing är dess Buy-to Fly ratio som är mycket lågt. Det betyder att det mesta material som används i tillverkningen kommer sedan att vara med i den slutgiltiga (flygande) detaljen, i jämförelse med att bearbeta bort det mesta av materialet, vilket är vanligt idag.

Vi är nöjda och tacksamma för det givande besöket vi gjorde på ARCAM. Vi tror stenhårt på att 3D-skrivna delar kommer bli aktuella i framtidens motorer. Potentialen är grymt spännande!

Efter en bilfärd söderut, som präglats av “skönsång” av diverse jullåtar, kom vi fram till Malmö. Där besökte vi Tekniska och Sjöhistoriska Museet som hade mycket att erbjuda. Där hittade vi en gammal jetmotor tillverkad i Trollhättan som vi kände för att posera framför.

Snart kommer ni kunna läsa mer om våra andra besök!