Aerobloggen

Vår lilla trainee-klan var kanske som bekant över i Englandet förra veckan, och tro det eller ej men vi gjorde faktiskt mer än att köra bil på ”fel” sida av vägen. På måndag morgon vaknade vi i Filton, vilket ligger nära Bristol i sydvästra delen av landet. Anledningen till detta var ett besök hos våra koncern-vänner på GKN Aerospace just här. Efter en nätt promenad på 10 minuter från hotellet blev vi mottagna på siten, och till vår förvåning och förtjusning träffade vi där trainee-kollegor som går Filtons nystartade traineeprogram för ingenjörer. De är vanligtvis utplacerade på olika GKN-siter runt om i England men var nu samlade och skulle vara med på våra två besöksdagar i området. Skojs!

Vi fick en introduktion till företagets position inom GKN och vad de producerar innan vi gav oss ut på rundvandring i verkstäderna. Där fick vi se produktion av ribs, vilka är stora strukturer placerade i tvärgående riktning i vingen (se bild nedan) och som tillverkas till bland annat jätten A380. Vid lunch var kulturkrocken ett faktum då våra värdar varit rara och fixat mat till oss. Lunchen skulle kunna beskrivas som en liten buffé med snacks som vi picknickade med på kontoret. Vi kände oss därmed ytterst engelska.

Bilden visar hur ribs ser ut och hur de är placerade i vingen. I en vinge till en A380 används tre ribs per rad. Även spars pekas ut men dessa får ni höra mer om i nästa inlägg! (Spänningen är olidlig…) Ursäkta den bristfälliga bildupplösningen.

Efter detta var det dags för rundvandring i produktion av rördelar i aluminium och titan som används till bland annat bränsle och luftavtag från motor till diverse ändamål. Ruskigt intressant att jämföra denna tillverkning, eller borde jag kalla det hantverk, med maskinjobben vi är vana med hemma i Trollhättan. Nästan all bearbetning och svets gjordes för hand, vilket tillsammans med den höga medelåldern på de anställda medför att många lärlingar är på väg in i detta nu. Varav alla är män, liksom alla som jobbar i verkstaden. (Kom igen tjejer, in och rör om lite i grytan!)

Vi avslutade dagens besök med ett möte med chefen för engineering, som berättade om organisationen i jämförelse med Trollhättans, teknologier man satsar på och annat spännande. Mycket givande dag med härliga möten med människor som vi i trainee-gänget avrundade med middag i Bristol.

Familjen äter middag i Bristol. £30 för taxi dit (inklusive sightseeing), £20 tillbaka till Filton. Hmm…

Del 2 om resan dyker upp inom kort. Stay tuned!

Detta inlägg kommer att handla om engelska. På svenska. Den ni! För det är ju faktiskt så att vardagen på GKN är ytterst engelsk. Inte bara är vårt bolag brittiskt utan vi använder oss även av det engelska språket i det mesta vi jobbar med. All skriven text skall produceras på detta språk och en hel del engelskt snack blir det också på daglig basis. Som tur är har jag med flera som börjat nyligen läst en Master of Science med engelska som standard-språk, vilket inte gjorde övergången från skola till arbetsmiljö särskilt omvälvande (bortsett från det faktum att vi behövt lära oss gékåenska, se Eriks inlägg: https://aerotrainees.se/2013/11/om-sprakbarriarer/).

Som sagt är det inte bara i text vi behöver kunna föra oss på detta exotiska språk. Det finns många på arbetsplatsen från andra länder vilket gör engelskan nödvändig för att kunna kommunicera viktigheter som lunchtider och fika-raster (även om ordet ”fika” är något av det första folk lär sig när de anländer, det och att inta stora mängder kaffe). Utöver detta konverseras det en hel del med diverse kunder, leverantörer och ”siter” inom GKN. Jag har själv hunnit med samtal med länder som England, Indien, Tyskland och Frankrike. Det vill säga en del anrop på ingelska, tengelska och frengelska. Och vi svarar så glatt på svengelska! Ibland kan man behöva be fölk att upprepa det de säger, men oftast fungerar kommunikationen bra. Jag har inte hört någon från England eller USA klaga på oss än, det får väl tyda på gott betyg?!

Exempel på språk man snubblar över på jobbet. Skylten visar även på ett nervöst moment kommande resa…

På tal om engelska sticker vi traineer över och besöker Englandet under nästa vecka. Men innan jobbandet börjar ska vi ta ett par dagar i London för turistande och allmän kvalitetstid. Det är oklart om några jobbrelaterade aktivitet kommer sysselsätta oss dessa dagar, men en kort-helg utan flygmotorer kan vi kanske överleva ändå.

Avslutar med en gammal goding, möjligen theme song till denna resa. http://www.youtube.com/watch?v=EfK-WX2pa8c

TACK alla härliga och intresserade studenter som kom förbi och pratade med oss under CHARM-dagarna på Chalmers! Jag var själv där igår med Henrik, en av förra årets traineer, samt vår trainee-mamma Kristina, och vi är otroligt glada över hur många som var nyfikna och ställde frågor. En hel del funderingar kom upp kring vad vi traineer pysslar med. På detta sätt glider jag smidig som en räka över till dagens ämne: rapportering av dagsläget.

Hittade denna bild från Charm-dag 1 på Chalmers Film- & Fotokommittées hemsida.
Så engagerade Martin och Magnus är i samtalen!

För närvarande är vi traineer mitt inne i vår tredje praktikperiod, och Marin och Oscar har redan delat med sig om vad de sysslar med i tidigare blogginlägg. Själv hänger jag med konstruktionsledare hela dagarna för att bättra på förståelsen för hur man jobbar i olika projekt, hur strukturen ser ut och hur man leder de olika teamen. Detta varierar mycket beroende på projektets karaktär.

De första två veckorna efter att vi kommit tillbaka från vår road trip österut spenderade jag i Trent XWB-projektet där man tillverkar komponenter av typ Intermediate Compressor Case (ICC). Detta är en lastbärande struktur som sitter mellan mellantrycks- och högtrycks-kompressorn i nämnd Rolls-Royce-motor. Här har man precis kommit in i serieproduktion, det jobbas under tighta deadlines och är febril aktivitet från morgon till kväll. Om man jämför detta projekt med det jag gått med i de senaste två veckorna är det stora skillnader. Nuvarande projektet är på den militära sidan med RM12-motorn (JAS 39 Gripen) som utgångspunkt. Det är ett utvecklingsprojekt som bland annat syftar till att vidareutveckla beräkningsverktyg och metoder. Här är tidsplanen inte lika pressad, målen att uppnå ligger längre fram i tiden och de formas också något efter hur projektet rör sig framåt.

En ICC när den är som vackrast.

Nästa vecka ska jag ge mig in på rymd-sidan och kolla in munstycken. Häftigt! Det ska bli intressant att se hur detta projekt skiljer sig från de två föregående. Men innan min rymdresa börjar ska vi i trainee-gänget hinna med en resa till Linköping. Ett spännande studiebesök på ett GKN-företag samt arbetsmarknadsdagen LARM väntar måndag respektive tisdag nästa vecka. Så se till att komma och tjenixa, alla LARM-besökare!
Over and out.

På fredagen vecka 2 vaknade vi upp precis vid Arlanda flygplats på ett något udda ställe. Jag tror jag talar för i alla fall både mig och Malin när jag säger att vi hade haft vår bästa natts sömn den veckan. Och det verkar ju logiskt för vi sov faktiskt i ett flygplan! Malin och Marin överraskade nämligen oss andra med boende på Jumbo Stay där logi erbjuds i en gammal 747:a. Svit i cockpiten (se bild nedan), rum i utrymmena för landningsställen och terrass på vingen – riktigt fint för att vara hostel må jag säga!

Vi begav oss snart iväg efter en eskorterande bil mot grindarna in till flygplatsen. Efter en rejäl genomsökning av bilen och genomgång av säkerhetskontroll med bagage och allt (adjö till Marins ”jättesax”) kunde vi bli guidade in på plattan. När vi rundat några plan kom vi fram till hangaren där Priority Base Maintenance huserar. Ulf Jansson, Base and Line Manager, var den som guidat oss dit och han berättade sedan om verksamheten samt hur underhållsarbetet går till.

Det lilla företaget med 25 anställda flyg-entusiaster jobbar med underhåll på framför allt Douglas-plan med kapacitet att serva en kärra i taget. Man utför daily och weekly checks (krav från flygbolagen) liksom A-, B- och C-checkar (krav från flygplanstillverkare). Vi fick en rundtur i hangaren och kollade då närmare på en Boeing 717 och dess motorer av typ Rolls-Royce BR715. Utanför hangaren stod en riktigt lyxig DC-8 som var till försäljning och nyligen kommit tillbaka från Zimbabwe där president Mugabe kollat in planet. Vi hade turen att få gå in och titta i det, och visst var det fancy pantsy med stort kök och toalettsits i läder. Det mest spännande med planet var dock (enligt mig) att kika runt i cockpiten. 

 Glada andrepiloten Anna!
Gruppbild utelämnas då Erik verkar ha utvecklat allergi mot sådana.

Efter fyra otroligt händelserika, inspirerande och lärorika dagar var det vid lunchtid dags för oss att bege oss tillbaka mot Trollis. Här slutar berättelsen om våra studiebesök denna gång, men uppföljaren kommer vecka nio. Innan dess väntar härligt häng hemma på GKN Aerospace. Hejs!

Nu är de flesta tillbaka på jobbet efter en härlig julledighet med allt gott och mer eller mindre nyttigt som hör högtiden till. Samvetet börjar göra sig påmint, att röra på sig ska ju vara bra för en. Något som det mindre vintriga och mycket blöta vädret inte underlättat de senaste veckorna. Om man skulle känna för att träna bort lite dåligt samvete går detta utmärkt att göra på GKN. Vi råkar nämligen ha en alldeles förträfflig friskvårdsförening. Denna består bland annat av flertalet sektioner för ändamålet att röra på just ändan, och på området har vi en idrottshall som används flitigt av flera av gängen.

Några exempel på aktiviteter man kan sysselsätta sig med är badminton, fotboll, gymnastik, yoga och tennis. Flertalet arbetskamrater och däribland Oscar pysslar med innebandy, vilket spelas tre dagar i veckan. Utöver gymnastikhallen finns en spinninglokal, och den som föredrar att lyfta saker och sätta ner dem om och om igen (läs Erik, något jag aldrig förstått mig på) kan man nyttja det prima gym som finns. Det erbjuds även sysselsättningar som med fördel utförs utanför GKN-området så som jogging, orientering och rinkbandy. Om det är en normal vinter (vilket innebär snö och kyla i Trollhättan) är aktiviteter som långfärdsskridskor och längdskidåkning populära. Årets hitintills usla vinter kompenseras i alla fall med ett stundande träningsläger norrut för längdskidåkning.

För oss traineer får allt detta vänta (minst) ännu en vecka för i skrivande stund är vi ju på resande fot! Men jag tycker inte man ska underskatta hjärngympa och det faktum att våra pedalfötter får sig en rejäl omgång. En del promenerande lär det också ha blivit i slutändan genom verkstäder och hangarer så samvetet kan slumra i godan ro veckan ut. Och väl tillbaka får ni höra lite om vad vi haft för oss. Hej så länge!

Tänker mig att jag kör på denna taktik men med knäck hängandes i snöret,
SOM jag ska springa!

Det är dagen före dopparedagen och de sista förberedelserna inför aftonen är i full gång. Knäck ska tillverkas och skinkan ska griljeras – fullt ös i det Lindska hemmet! Något som dock inte behöver jobbas på denna dag är julstämningen. Den har nämligen byggts upp sakta men säkert under hela december på jobbet, där julen är något som inte kan gå någon förbi obemärkt!

December månad innebär att GKN Aerospace Sweden sakta men säkert förvandlas till en plats för julfrosseri. Det började lite lätt med adventsljusstakar på skrivborden (även i verkstaden kunde man hitta en och annan). Efter detta följde snart julgranskulor hängandes från taklampor och i blommor, halmbockar, julgranar, ljusslingor, sjungande prydnadstomtar… Ja, du förstår. Och då och då hör man julmusik i bakgrunden från något av kontoren.

Utöver pynt har det också varit en hel del julaktiviteter. Detta i form av bl.a. luciafirande, julbasar och julluncher där alla anställda blivit bjudna på julbord. Ätande har faktiskt varit ett genomgående tema under årets sista månad. Många avdelningar har haft oändligt med julfikan och stora lådor med godis har funnits utplacerade för att dra ner mig och resterande personal med dålig karaktär i fördärvet.

Med andra ord har det varit ett härligt avslut på en mycket händelserik höst. Och tänk att äventyren fortsätter i januari! Men först blir det två veckors välförtjänt ledighet.

Än en gång, från oss alla till er alla bloggläsare – en riktigt God Jul!

En otroligt fin julgransprydnad i form av en jetmotor, 3D-printad av GE.

Det här inlägget kommer att ge två perspektiv på pendlande: mina observationer under de många timmar jag spenderar på tåg mellan Göteborg och Trollis samt Eriks tankar om ”pendlandet” mellan Trollhättans centrum och… ja, GKN lite utanför centrum.

Möjligheten att Göteborgs-pendla kan ses som en stor fördel om man väljer att utnyttja tiden väl. Vissa av de anställda här på GKN Aerospace har så kallade pendelavtal. Detta innebär att man kan utnyttja tågtiden som arbetstid och kan på så sätt gå ”en timma tidigare” från jobbet för att ta igen denna timma på tåget. Himlans praktiskt om man envisas med att bo i Göteborg! Och inte är detta så ovanligt minsann, det är allt en liten klan som åker fram och tillbaka varje dag. Alla anser dock kanske inte att jobb är det bästa sättet att fördriva tiden på under den dryga halvtimmelånga färden. Bland de vanligaste aktiviteterna finner vi inmundigande av diverse föda (framför allt frukost på morgonen, och vilka picknickar vissa packar sedan!), slumrande, lyssnande på ljudböcker/podcasts och stickande. Det har kommit på förslag att införa ett gym i någon av tågvagnarna, vi får se om det i framtiden erbjuds även denna typ av aktiviteter.

När det är ljust ute är det en rätt fin tågsträcka man åker längs med Göta älv, solnedgångarna över Bohus fästning går inte av för hackor! Dock är det något mer deprimerande i mörker, vilket vi ju faktiskt har utanför arbetstiden stora delar av året. Då är det ungefär som att åka genom en mörk tunnel i 30 min. Men med trevligt sällskap eller lite trevlig musik flyger tiden fram.

Hos mig (Erik) i Trollhättan är det 06:00 signalen man genom åren förknippat med en rejäl morgontrötthet ljuder. Efter att blåsan är tömd och armhålorna luktar gott slår jag mig till bords för en rejäl portion kvarg (utmaning: försök hitta en frukost som har lika bra förhållande nyttighet/smak/prisvärdhet). När Dagens outfit™ är vald går jag ner till Gamla Bettan för att trampa iväg till jobbet. Bor man centralt i Trollhättan tar det 10-15 minuter att cykla till GKN, beroende på vilken grad av svettning man är beredd att ha när man kommer fram. Hela sträckan består av prima cykelväg och hänsyn till övrig trafik kan därmed hållas till ett minimum, vilket jag med morgontrötta ögon och morgonmusik i lurarna kan uppskatta. Från Porten har jag sedan ett par hundra meters promenad innan jag stämplar in några minuter i sju.

Om Rysskylan (heja Aftonbladet) har kommit till stan kan det hända att jag byter cykeln mot bussen. Då blir det ett par minuters promenad till hållplatsen innan jag kan småsnarka cirka 10 minuter i sätet innan bussen stannar precis utanför porten. Bekvämt!

Sagan om söderresan fortsätter, och som Malin hintade om i förra inlägget hade vi förra tisdagen ett besök på ett företag med ubåts-anknytning. Det var dock inte hela ubåts-monstret som var i fokus, utan motorn – vi hälsade på Kockums Stirling. Ett företag som liksom vi på GKN jobbar med lågvolymstillverkning och otroliga kvalitetskrav. Dock gäller inte samma krav på lättviktare till motorer och en Stirlingmotor-modul kan väga si sådär ett par ton (typiskt sitter två sådana i en ubåt). Det sker ingen tillverkning av komponenter på företaget utan det är montering som gäller och det med precision!

Kockums Stirlingmotorer använder ett så kallat Air Independent Propulsion (AIP) -system, vilket innebär vad det låter som – ingen tillgång till friska luften krävs för att köra motorn. Det räcker istället med en tank med flytande syre. På grund av detta behöver ubåten mycket sällan synas ovanför vattenytan och kan hålla sig gömd nere i djupet i veckor snarare än dagar, vilket är fallet med andra typer av motorer. Motorerna är även mycket tysta och vibrerar väldigt lite, och det är dessa egenskaper som gör ubåtarna inom svenska försvaret perfekta för hemliga spaningsuppdrag och smygande i största allmänhet. Att motorerna även kan köras på valfritt bränsle verkar ju mycket praktiskt!

Under besöket fick vi en ordentlig genomkörare av Stirlingmotor-teori och lite info om olika användningsområden, så som i solkraftverk. Därefter var det rundvandring i produktionen och de förvånansvärt små lokalerna, riktigt mysigt var det! Eftersom det jobbas mot Försvarsmakten var det väldigt hemligt innanför dörrarna och en välbekant skyld med fotoförbud (se inlägg från 2013-10-28) hälsade alla besökare välkomna. Vi lyckades dock knipa en bild utanför med en bil som innehar en Stirlingmotor.

Två glada grabbar vid den balla bilen.

Om vi med detta studiebesök höll oss under vattenytan kommer nästa inlägg handla om mer högtflygande planer. Missa inte detta!

Vår första längre praktikperiod går mot sitt slut och jag är inne på min sjätte och sista vecka på avdelningen Aerothermodynamics. Med risk för att låta som min farmor: ”hur kan tiden gå så fort? Det känns som att jag började igår!”

På Aerothermo pysslar man med CFD, Computational Fluid Dynamics. För er som inte är bekanta med detta begrepp så innebär det (som namnet avslöjar) att man simulerar flödet genom eller runt komponenter. Resultat för bland annat tryck och temperatur spottas ut i långa tabeller som plottas hej vilt för att försöka visualisera denna härva av värden. Man kan även få ut fina färgplottar med nivåkurvor (se exempel i bilden nedan) och hemskt fyndigt fölk gillar därför att kalla CFD för Colourful Fluid Dynamics. Well, det stämmer ju i alla fall ibland.

En space shuttle på väg att göra en färgglad landning.

Något jag blivit än mer varse om under denna period är GKN’s fokus på att utnyttja och sprida den kunskapen som finns inom företaget mellan medarbetarna. Marin har redan i ett tidigare inlägg berättat om Training days som en metod för detta. Jag har nu introducerats för ytterligare en, nämligen kompetensgrupper. Avdelningen Aerothermodynamics är uppdelad i ett flertal sådana gäng där varje grupp har ett möte varje vecka där man diskuterar aktuella frågor och problem inom området, vilket t.ex. kan vara rotors eller space nozzles. Kompetensgruppen fungerar även som en länk mellan Research Centre, avdelningen där beräkningsmetoder utvecklas, och i detta fallet Aerothermo, avdelningen där metoderna implementeras. Ett fantastiskt koncept tycker jag som deltagit i några av dessa möten under perioden och försökt insupa så mycket kunskap som möjligt.

Nästa vecka bär det av söderut, ej inför vintern utan för genomförande av nästa aktivitetsvecka. Följ äventyret här på bloggen vetja!

Med detta inlägg fortsätter den hemliga veckan här på bloggen. Fast egentligen är det ju, som Erik beskrev i förra inlägget, hemligt mest hela tiden. Här kommer fler exempel på hemlighetsmakerier som förekommer här på företaget.

Några av oss i trainee-gänget pendlar till och från Göteborg (något som för övrigt var oerhört trevligt vid orkanvarningen i måndags) och det händer ju att man vill utnyttja tiden och utföra jobb på tåget. Med det påstår jag inte att slumrande på tåg inte är att nyttja tiden väl men ibland vill man ju variera sig. Vi blev fort varse om att vi måste vara noga med sekretesskydd till datorerna vid pendeljobb. Nu kör vi alla med film över skärmen så att ingen som sitter bredvid kan läsa när vi skriver våra hemliga blogginlägg eller jobbar med lite mer känsliga arbetsuppgifter.

Det finns en del GKN-are som jobbar med RM12-motorn (till JAS 39 Gripen) och dessa personer är av förklarliga skäl ruskigt hemliga av sig. De sitter i rum med frostade fönsterglas och jobbar på ett eget ”rött” datornätverk. Ingen vet riktigt vad de gör egentligen. Ryktet går att de mest sover men sanningen lär vi utan access aldrig få veta.

Vi traineer kom i kontakt med förkärleken för hemlighetsmakerier redan vid trainee-uttagningarna. Där fick vi med en gång reda på att vi inte skulle få någon information alls om dagarna. Bara att gilla läget. Och det verkar som att en av våra trainee-ansvariga inte riktigt vill släppa det här upplägget. Under de föregående utbildningsdagarna (läs Marins inlägg från 25/10) var vi minst lika ovetande inför varje nytt moment. Det är inte helt omöjligt att se (personlighetsmässiga) likheter mellan vår sluga trainee-pappa Magnus och Hemliga Arne.

På återläsande, alla Monsterdiggare!