Aerobloggen

Nästan tre fjärdedelar av den tredje praktikperioden har passerat och jag har nog bara precis återhämtat mig från den mycket intensiva aktivitetsveckan som de senaste inläggen har handlat om. Man ska inte tro att det är någon barnlek det här med att vara trainee, jag var ordentligt mör när jag väl kom hem sent fredag eftermiddag och på måndag morgon var det bara att ge sig på’t igen!

Denna period har jag tagit över Marias kontorsstol i det produktionsprojekt hon spenderade sin förra period på. Här sitter jag och gör tre väldigt olika uppgifter. Den första handlar om att skapa riskanalyser och dokumentera detta. Den andra har med företagets lean-arbetet att göra och behandlar många management-frågor. Den tredje är istället ett praktiskt konstruktionsproblem ute i verkstan som jag fått uppgift att hitta på något smart för. Mina arbetsuppgifter är minst sagt varierande och även om jag är rätt trött på kvällarna så är det väldigt roligt att få vara så aktiv i verksamheten!

Utöver detta har jag på eget initiativ tagit på mig att ta reda på så mycket som möjligt om Design for Manufacturing, eller DfM som det ibland förkortas. För er som är obekanta med detta uttryck så handlar det i korthet om att genom hela produktutvecklingsarbetet inkludera tanken på producerbarhet. Alltså, jag som konstruktör ska genom min design och tillsammans med resten av projektgruppen säkerställa att prylen går att producera. Producerbarheten är givetvis inte det enda som man behöver ta hänsyn till: hållf, aero, kostnad et cetera ska också inkluderas i designarbetet (av denna anledning kallas metoden ibland för Design for X eller DfX), men eftersom jag just nu är i produktion passar det bra att lär sig mer om producerbarhet. Jag har fått möjlighet att träffa och diskutera med några kunniga och erfarna personer på området och det är helt klart intressant! Min egen slutsats hittills är att kommunikation och teamarbete är nycklar för att uppnå DfM eftersom en individ aldrig på egen hand kommer att kunna inkludera alla aspekter som behövs. Åtminstone inte jag. Det är mycket kunskap och erfarenhet som krävs för att förstå sig på ett enda område och det är genom att kombinera tvärfunktionella kompetenser som vi kan utveckla bra produkter. Ensam är inte stark, som bekant…

Nä, slut på filosoferandet från mig. Ha det gott i decembermörkret!

Efter besöket på Siemens tog vi bilen tillbaka till Linköping och Malmslätt för att besöka ett annat GKN-företag: ACAB (Applied Composites AB). Företaget har ca 70 anställda och som namnet antyder så sysslar de med det spännande materialet komposit. Vi blev väl mottagna av Mats som är produktutvecklingschef på företaget och som jobbat där sedan företaget grundades 1986. Vi fick oss en kaffekopp och ett par pepparkakor samt en mycket spännande diskussion kring företaget, deras produkter och vad man kan göra med komposit.

Besöket avslutades med en tur i verkstan där vi även fick känna och klämma på några av deras produkter, bland annat rör till försvarets raketgevär. Förutom militär tillverkning har ACAB även kunder inom fordonsindustrin och aerospace där de bland annat tillverkar lastbärande strukturkomponenter till flygmotorer och nosradomen till JAS 39 Gripen.

Kl 17.30 var det fem trötta traineer som vinkade hejdå till ACAB och Linköping, tog en hamburgare på vägen och åkte sedan till vandrarhemmet i Södertälje, redo för nästa dags äventyr…

I måndags var fyra av fem traineer ute på vift igen. Denna gång tog vi Super-SAABen (till skillnad från Racer-Renault) till Såtenäs och Skaraborgs Flygflottilj F7 där vi blev väl mottagna av en man vid namn Gerhard. Efter ett litet besök i vakten fick åka in på området och till ett utav husen på det stora området. Vi blev bjudna på kaffe (ett säkert kort när man vill ha med glada traineer att göra!) och fick sedan en genomgång av Flygflottiljen. Vi fick bland annat lära oss att flottiljen grundades 1940 och att alla svenska piloter för Gripenplanet utbildas här.

När vi sedan fått i oss all teori var det dags att få gå ut i hangaren och få klämma och känna på det vi kommit för – JAS 39 Gripen! Som Anders skrev om förra veckan hade vi nu en hel del kunskap om RM12-motorn som sitter i Gripen, och det var mycket intressant att nu få se var motorn sedan tar vägen. Vår guide berättade allt man kan behöva veta om planet och svarade så gott han kunde på alla våra frågor. Klart står att Gripen är ett riktigt kraftpaket som kräver mycket av sin pilot, även om de idag är mer systemoperatörer än flygare. Pensionsåldern för en pilot inom försvaret är 55 år och knappast alla jobbar kvar så länge på grund av de fysiska kraven. Vi fick också se bestyckningen till Gripen och fick oss även en liten försvarsstrategisk diskussion. Vill man läsa mer om Gripen finns det bland annat information här.

Efter rundvandringen i Hangaren fick vi även se ett av kontrollrummen ovanför platsen där flygplanen kontrolleras och görs klara inför start och efter landning. Till sist avslutades besöket med lunch tillsammans med Gerhard och lite pulshöjande letande efter en av traineernas bilnyckel som visade sig ligga på parkeringen utanför vakten. Exakt vem som varit så klantig behöver vi inte gå närmare in på anser dagens bloggare…

Vi traineer tackar F7 och Gerhard för ett mycket spännande besök och rekommenderar det varmt ifall ni får chansen att åka dit!

P.S. Som en liten extragrej tipsar vi om sonden Philae som i eftermiddag kommer landa på kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko. Philae skickas ut från satelliten Rosetta som skickades upp i rymden för tio år sedan och som sedan dess jobbat för att möta kometen på rätt ställe. Du kan läsa mer om Rosetta och Philae här där de också kommer TV-sända landningen i eftermiddag.

I ett produktutvecklingsarbete finns ofta en kravspecifikation inblandad. Kravspecifikationen kan ange hur produkten ska se ut, vilka material som ska finnas med, vilka egenskaper och funktioner produkten ska ha och så vidare. För GKN:s del är kraven väldigt egenskapsmässiga. Ingen bryr sig om huruvida motorkomponenten är grå eller rosa (eller jo, kunden skulle nog börja undra ifall vi började måla produkterna rosa…) men hållfasthetskraven och aerodynamiken är hårt styrda.

Två andra krav som det diskuteras väldigt mycket på min praktikplats, design, är storlek och vikt. Att flytta en yta eller radie en millimeter kan skapa många rynkade ögonbryn och sönderkliade hårfästen hos konstruktörerna. Det andra kravet – vikt – är kanske ännu mer intressant när man sätter in det i sitt sammanhang. En snabb googling talar om att en Airbus A380, med smeknamnet SuperJumbo, väger runt 250 ton i tomvikt. Den maximala startvikten är 560/590 ton (beroende på vilken modell du väljer). En blåval väger ca 200 ton. Två blåvalar ska alltså upp i luften och flyga när A380:n väger som mest!

Varför är då vikten så viktig? Det har givetvis med bränslet att göra. Mindre vikt gör att mindre bränsle går åt och mindre bränsle ger ett billigare flygplan att flyga (eller snarare att starta eftersom det är då den stora merparten av bränslet går åt) och är dessutom bättre för miljön. Därför tittar man hela tiden på hur man kan sänka vikten. För GKN:s del innebär det skarpa gränser för vad produkten får väga och att skala bort en millimeter i en stor produkt kan spara ett par kilon. Men samtidigt får man inte tulla på hållfastheten. Mycket att hålla koll på med andra ord!

The Center of Progress and Innovation, ett Brittiskt forskningsföretag har en annan idé på hur man skulle kunna minska vikt i flygplan och på så sätt spara bränsle – plocka bort fönstrena! Det är kanske inget som skulle påverka oss här på GKN men det är en intressant tanke.

Ja, så kanske en naiv, tämligen nyutexaminerad civilingenjör tänker om det här med att produktutveckla motorkomponenter till flygplan. Det är diverse plåtbitar som ska fräsas fram till rätt storlek, svetsas ihop med andra plåtbitar, monteras med ytterligare metallskrot och sedan tjoff in i motorn och så kan flygplanet flyga. Busenkelt! Eller?

Nja, riktigt så enkelt är det inte, det har denna naiva, tämligen nyutexaminerade civilingenjören insett efter drygt en praktikvecka på design-avdelningen. Ett visst mått av insikt har man väl visserligen fått efter fem års studier inom just produktutveckling. Bilden ovan är ett exempel på det. Det har varit otaliga produktutvecklingskurser och -projekt med frågeställningar som ”Vad vill kunden ha och vad behöver kunden?”, ”Vilka material ska vi välja?”, ”Hur ska prylen se ut?”, ”Vilket mått ska det vara där?”, ”Vilken av våra lösningar är den bästa?” och så vidare. Ni som läst produktutveckling vet vad jag menar. Men även om skolan nog lyckats banka i mig att produktutveckling inte är något enkelt, så blir det ändå en helt annan sak när man kommer ut i verkligheten. Tre skillnader som blivit extra tydliga är:

1. Projekten är väldigt mycket längre här än i skolan. Det största projektet de flesta civilingenjörsstudenter har är väl exjobbet: ett halvårs koncentration på en enda uppgift. Här sträcker sig många projekt över flera år.
2. Projekten kräver fler personer med mer kunskap. Den största projektgruppen jag deltagit i hade 15 deltagare med tämligen homogen bakgrund (vi gick alla samma utbildning i samma årskurs). Men de flesta projekten innehöll tre-fyra deltagare. I något enstaka projekt blandade vi in någon som inte läste samma utbildning. Här på GKN har jag fått möjligheten att följa med en av konstruktörerna och har via honom fått möta hållfare, termo-experter, materialspecialister, inköpare, leverantörer, produktionsansvariga m.fl. Det är mycket tankekraft, kunskap och gemensamma insatser som krävs för att ro projektet i hamn!
3. Den kanske viktigaste insikten av dem alla: projekten ska faktiskt mynna ut i något som ska användas. Inte bara en snygg powerpoint-presentation, en CAD-modell och ett godkänt resultat i betyget. Det finns en kund som produkten ska levereras till. Måtten måste stämma för att prylen ska hålla och passa in i helheten, materialet ska tåla påfrestningarna då motorn är igång, tillverkningen ska vara möjlig och givetvis måste man möta kundens kostnadskrav. Det är mycket att tänka på och många problem som måste lösas.

Det finns såklart många fler skillnader mellan skolans exempel-projekt och verkligheten, och det kan te sig lite skrämmande. Tänk om vi konstruerar något fel? Det är som sagt inte särskilt enkelt. Tur då att man kan ta all den expertis som finns på företaget till hjälp! Och det bör ju sägas: verkligheten är mycket roligare!

Så var den första praktikperioden över. Under de senaste 2,5 veckorna har jag följt med tio anställda i X-verkstan där jag har fått klättra i fräsar, rikta detaljer, titta närmare på detaljer, mätt och kontrollerat, gradat, putsat, kört handtruck, druckit en väldans massa koppar kaffe och blivit bjuden på både tårta och kanelbullar! Det har varit väldigt roligt, extremt lärorikt och även om kontorsråttan i mig nog ibland har suckat över höga ljudvolymer, kylvatten i skorna och muttrar som bara inte går att få upp mycket jag än tar i, så kommer jag nog sakna verkstadslivet lite!

De andra traineerna har ju skrivit om sina verkstadspraktikperioder, så jag får väl väldigt kort nämna vad X-verkstan är för ställe. Många produkter börjar sin bana på företaget i X-verkstan då många första-operationer sker där. Många detaljer kommer som små plåtar eller stora gjutgodsklumpar och fräsas och svarvas till den form de ska ha. Noggrannheten är även här mycket hög, vissa mått får inte avvika mer än några tusendelars millimetrar! Dessutom har X-verkstan den coola avdelningen “Rymd” där munstycken till Ariane-raketen tillverkas. Den “lilla” detaljen som GKN tillverkar är ungefär två meter hög och väger 400 kg och kräver otroliga resurser för att tillverka, men i jämförelse med den 50 meter höga och 780 ton tunga raketen så blir den plötsligt ganska liten!

Tack Carina, Kim, Hanna, Gustav, Erik, Jörgen, Tage, Back, Bettan, Conny, Sammy och alla er andra som jag fått chansen att träffa och ställa alla möjliga märkliga frågor till!

Men gårdagen bjöd istället på något helt annat: planering! Under året som följer har vi ju chans att få åka omkring i vårt avlånga land (och kanske något steg utanför det också?) och få hälsa på intressanta företag och människor. Det är en unik chans till erfarenheter, kontakter och kunskap som vi traineer får. Inte undra på att man känner sig privilegierad som fått denna chans! Så igår var det möte hela dagen lång för att komma fram till vart vi ville åka. Vi hann också med att diskutera vilka vi vill träffa på vårt eget företag samt påbörja ett gruppkontrakt. Vi hann inte riktigt klart eftersom vi hade ett inplanerat möte med Stefan Smith, HR-chef, men i övrigt får det nog klassas som en produktiv dag!

En annan väldigt bra grej med denna vecka är att vi äntligen fått våra datorer! Det har varit lite oklart med när dessa dyrgripar skulle komma till oss, men i torsdags kom trainee-pappa Magnus med ett lurigt leende på läpparna och meddelade att en liten överraskning väntade på oss. Som små barn på julafton var vi när vi öppnade våra väskor och lådor med datamöss, tangentbord och sladdar. Så nu sitter jag och skriver det första inlägget på min egna lilla dator!

Innan jag önskar er alla en fortsatt god lördag vill jag bara tipsa om de nya exjobb som kommit upp här på bloggen. Fler kommer att komma upp så småningom, så ni som letar exjobb: håll ögonen öppna!