Aerobloggen

Detta blir mitt sista blogginlägg, men det är ingen idé att sörja
Jag tänker avsluta bloggkarriären på vers, precis som jag börja

En dag som idag på förra höstens kant
Klev in på receptionen överklädd och elegant
Förväntade mig ett kul kneg, men fick mycket mer än så
Bekantskaper för ett liv, upplevelser för två

Marin är helylle, Oscar bjuder på flyginformation
Anna smittar med skratt, Malin med sin ambition
Traineepappa Magnus och hans goa HR-grupp
Alltid hjälpsamma, även om vi varit bra nära krupp

Trodde jag kunde allt när jag börja, kan ännu mer nu
Många avdelningar har utstått mig, jag räknar dem till sju
Mellan svarv och fräs, dra en fräckis i blåställ
bland escape:er på kvalitet, jobbade både dag och kväll
All logistik på 9510, trodde inte det var sant
Räknade pengar i ett projekt, försökte spara en slant

På inköp med bundet kapital och dess funktion
Jag och Bengtsson försökte planera produktion
På Marknad i Ohio har jag varit min längsta stund
Koordinerar och räknar offerter ut till kund

Många olika siter har det över året blivit
Jag har verkligen kommit GKN in på livet
I Linköping blev jag full med kliande komposit
Passade på med pulkarace i Kongsberg, snön låg ju vit

Bland höghöns i Redditch bar jag finaste sviden
En smutsig fabrik på Indianas landsbygd gjorde smiden
I Filton blev det vingbalk var dag och Guinness var kväll
På Kaliforniens kust satt Oscar och räkna på nån nacell

Vi har också idkat extern studiebesöksjakt
Sett flera av världens industrier i all sin prakt
Robotar, bilar och hemmagjorda raketer
Efter besök på Arlanda och GE vet jag allt vad flygplan heter

Utomlands för jobb är kul, men så är också fritid
När fredagskvällen kommer tar äventyrslusten vid
Cincinnati, LA, San Diego, Chicago och Nashville
West Virginia, Lexington, New York och kanske nån till

Ett helt år har nu gått och jag närmar mig sista refrängen
Färdigäventyrat för ett tag, men det är också hela poängen
Skönt att komma tillbaks till fabriken och dess jämna plågor
Har dessutom nöjet att lämna traineeandet åt nya unga förmågor
De kommer blogga galant, kära läsare, det betvivlar inte nån
Så tack för mig och lycka till, önskar Erik och team Trainee 2013

 

Ohio där jag bor kallas för midwestern USA, eller the Midwest. Det är stora kulturskillnader mellan Midwest och exempelvis kust-staterna eller södra USA. I stort sett alla har BMI på 30+ och de allra flesta kör en alldeles för stor bil (även i förhållande till sin kroppshydda), inte sällan en pickup truck. I Kalifornien påminner radiomusiken mycket om svenska hits med mycket house och pop. Sånt finns inte i Ohio. Däremot får jag in tre radiostationer för countrymusik. När jag kom hit var det en musikstil jag hyste stor förakt för, men desto mer man lyssnar…

Jag ska nu bjuda till på mina tre favoritcountryhits.

Countrymusik handlar om att vara boning – och stolt. Precis som Blake Shelton här:

Blake Shelton – Hillbilly bone

Typiskt för country är att man sjunger om vardagsting. Jag åkte till affären och köpte öl. Jag köpte en trisslott också, men jag vann inget. Sedan åkte jag ner till floden och drack min öl. Det var gott. Ungefär så låter det, Brad Paisly visar hur det ska gå till:

Brad Paisly – River bank

Jag frågade varför countryartister sjunger om sina mammor hela tiden. Det var visst jättefel, för om man sjunger om mama på ett speciellt sätt (hur?) så menar man sin tjej istället. Jag fick en CD-skiva av en väns mamma (faktiska mamma), och eftersom det är den enda CD jag äger har den gått varm i bilen:

Darius Rocker – Wagon wheel

Enjoy!

Även om siten i Cincinnati numer lyder under svenskt management råder fortfarande mestadels Amerikansk arbetskultur på kontoret. Vad innebär då detta?

–          Mindre respekt för privatliv. Folk kan boka in möten både halv sju på morgonen och fem på eftermiddagen. Vissa högre chefer har till och med möten inbokade på helgen. När jag spenderade en vecka i hos Ossi i Kalifornien var det ingen annan som gjorde mina arbetsuppgifter under tiden, utan jag fick helt enkelt jobba dubbelt så hårt när jag kom tillbaks.

–          Bättre lön, sämre arbetsvillkor. Löneläget för white collars, tjänstemän, är en bra bit högre här än i Sverige. Dessvärre får de ge upp en hel del förmåner för det. Semester begränsas till två veckor per år, + en dag per 3-5 år man jobbat på samma ställe. Är man sjuk får man ingen ersättning. 450 dagar föräldraledighet kan man se sig i stjärnorna efter. 2 veckor får man, sedan ska man vara tillbaks på jobbet.

–          Chef/anställd-hierarkin. Denna gräns är tydligare här än vad jag någonsin upplevt i Trollhättan. Chefen har rätt att när som helst avbryta andra som pratar om de är längre ner i hierarkin. Detta används flitigt. Även om jag har gjort ett projekt eller presentation så riktas frågor på ämnet ändå till min chef om han är i rummet. Det finns ett system för att boka konferensrum men det följs det inte. Den som har viktigast folk med på sitt möte får rummet. Det spelar ingen roll att jag står och väntar med 10 personer för att vi ska ha konferensrummet. Någon höjdare kikar bara ut och säger ”sorry, vi kommer hålla på i en halvtimme till”, och jag får vackert hitta ett annat konferensrum.

–          Tjänsteman-arbetar-hierarkin. Arbetarna är överdrivet respektfulla och öppnar dörren åt tjänstemän som om att vi inte vore kapabla att göra det själva. De viker undan med blicken när man möter dem i verkstan, man lunchar aldrig ihop. Har jag en fråga till en operatör går jag inte ut till golvet, utan kallar (”paging”) på honom så att han får komma till kontoret för att svara på min fråga.

–          Inga mobiltelefoner. Man har en desk phone, men om någon inte är vid skrivbordet så gör man en ”page”. Tänk er Ica, fast istället för att be om personal till kassa 2, så ropar man ut i högtalarsystemet i tre fabriker att ”milling operator to the production office please, milling operator to the production office” eller ”Erik Djohäänsen dial 113 please, Erik Djohäänsen 113” så får jag helt enkelt ta närmsta telefon vart jag nu befinner mig och ringa till den som kallade på mig.

Precis, det är på GKN i Blue Ash utanför Cincinnati som det händer. Som allt händer. Denna site har under de senaste åren inte gjort så himla bra ifrån sig och brottas med stora problem. Man har funderat på att ge upp och lägga ner, men när siten gick samman och började tillhöra samma företag som Trollhättan (GKN Aerospace Engine Systems, AES) bestämde man sig för att satsa istället. Och man satsar hårt.

 Detta var bilden som siten valde att representera
dem i den globala GKN-tidningen. Tyvärr är den
ganska representativ för sitens skick. Just nu,
that is.

Folk skickas hit i omgångar, mestadels från Sverige, för att erbjuda sin hjälp. Ena veckan är det CMM-proffs här för att fixa mätmaskinerna (se: https://aerotrainees.se/2013/09/konsten-att-mata-ratt/), nästa är det någon som ska styra upp produktionen och tredje veckan kommer VD hit med förslag på organisationsförändringar.

När ett företag befinner sig i en sådan här situation finns det förstås hur mycket som helst att göra och det är alltid skarpt läge. Trots att jag bara varit här i fyra veckor har jag gjort så mycket olika saker att de måste presenteras i listform:

–          Man hade identifierat en möjlighet att korta operationstiden för en produkt (stab vane, google it) men hade inte produktionstekniker nog att genomföra det. Tills nu.

–          När ett gäng från Trollhättan var här för att förbättra kvalitetssystemet behövdes lite statistiska analyser. Undrar om den nya killen har läst statistik?

–          Det behövs köpa en massa prylar för att installera våra nya maskiner, ge svensken en snabblektion i affärssystemet och en leverantörslista så kör vi.

–          Hoppsan, en projektledare slutade hastigt. Men den där traineen har ju faktiskt längre historia inom GKN än hälften av folket i kontorslandskapet, ge honom en del av det vetja!

–          En marknadskille åker på långsemester samtidigt som flera RFQ:er (fackspråk: request for quotation, offertförfrågan) kommer in. Om det ändå funnits någon industriell ekonom på plats…

Så ja, ni förstår. Kämpigt, precis som jag vill ha det. Och nu hör jag någon ropa längre ner i korridoren. Bäst jag slutar skriva, för nu dyker väl en arbetsuppgift till upp…

Ingen amerikansk arbetsplats utan att någon har
med sig munkar!

Hej Dagboken

Efter ett par om och minst lika många men är jag till slut på plats i Blue Ash, Cincinnati, Ohio (Vår kära CFM-56 motor krävde lite spontanservice och försenade mig cirka sex timmar…). Jag har nu haft en lördag och en söndag till mitt förfogande. Eftersom jag inte börjat jobba än så kommer detta inlägg vara fritt från arbetsamheter, utan är istället av temat Fritid (språklektion: leisure).

Jag ska nu i listform berätta för er hur snabbt jag integreras och börjar leva The American Dream. På två dagar har jag:

– Ätit en hamburgare med pommes så stor att mitt BMI steg med två poäng

– Tagit bilen sträckor som understiger 1000 feet (300 meter)

– Handlat på Wal Mart

– Tagit ut pengar i en drive in-bankomat

– Ätit muffins till frukost

– Hängt i Mall och druckit Starbucks (som självklart instagrammades)

– Slutat glo på människor i 300-kilosklassen

En motor i behov av reservdelar? Ka-ching
för GKN!

Min alldeles egen räser. Bonuspoäng till den som
kan märket.

Stay tuned för mer arbetsrelaterade inlägg!

År efter år skickade Volvo traineer runt om i världen. ”Hit vill jag!”, skriv en ansökan, tjingsa på ambassaden och pang bom så var det klart. På tok för lätt tyckte GKN. Därför har jag istället tillsammans med HR-avdelningen kämpat i månader för att allt ska lösa sig. Hinder efter hinder dyker upp, varje gång man klättrat upp för en puckel får man syn på nästa.

Förra veckan tror jag (men oh så många gånger jag sagt det…) att sista puckeln blev avklarad: intervju på amerikanska ambassaden. Tillsammans med Oscar begav jag mig till Hufvudstaden medelst propellerplan.

08:00 hade vi en tid bokad på ambassaden. Denna tid var dock bara att glömma, eftersom det var en halvtimmes kö bara för att komma in på området. Väl där inne fick vi lämna vår gedigna bunt med papper i 3-kilosklassen som våra advokater förberett åt oss. Sedan var det bara att vänta. Och vänta. Och vänta. Efter tre timmar i ett kvavt väntrum fick jag äntligen lämna mina fingeravtryck, svara på en handfull frågor, innan jag fick höra att allt var i sin ordning och att det nu bara var att invänta visumet på posten.

Amerikanska ambassaden. Det ser inte mycket
ut för världen, men här inne sitter de som
bestämmer om du får besöka staterna eller ej
(foto: Expressen)

(Vi hade räknat med byråkratiska väntetider och hade således fortfarande fyra timmar kvar till hemresan. Varken jag eller Oscar har i dagsläget arbetsuppgifter som lämpar sig att utföra på distans, så vi fick helt sysselsätta oss på egen hand i gassande sol i en stad full med uteserveringar…)

Så, det enda jag väntar på nu är att få visumet hemskickat i brevlådan (är det min sista prövning måntro?). För på fredag, då bär det av. Av till vår site i Cincinnati, Ohio.

Med den lilla, ynka gnuttan tur går det som det ska, så får ni nästa blogginlägg skrivet från Amerikat. Om det istället skiter sig, så får ni nog inga fler blogginlägg från mig alls, får då har jag med all säkerhet i min frustration slängt datorn i backen.

Tummarna är hållna.

Kapitalbinding och kapitalkostnad är ett par uttryck man slänger sig flitigt med på inköpsavdelningarna, eftersom de till en del är drivkraften bakom nämnda avdelningar. Som den pretentiösa akademiker jag är tycker jag förstås att kapitalbindning är ren och skär allmänbindning, men jag har upptäckt att folk utanför inköp inte delar min uppfattning.

Därför ska jag nu utsätta min pedagogiska förmåga för ett grandma test (www.urbandictionary.com/define.php?term=Grandma+Test). Kan jag inte förklara kapitalbindning så att min mormor förstås, så har jag misslyckats.

Jag och min sambo köpte nyligen en lägenhet. Som det ofta gör med bostadsköp så rörde det sig om sjusiffriga belopp. Även om vi har handlat för 1 000 000+ kr, så är det fel att säga att vi är en miljon kronor fattigare. Vi har egentligen kvar samma pengar, eller kapital, som tidigare. Om vi vill kan vi idag sälja vår lägenhet och få tillbaks samma summa pengar. Igen, vi har alltså under hela processen haft kvar samma kapital. Skillnaden är bara att kapitalet är fast i lägenheten. Det betyder att hur bra rea det än är på vinterjackor just nu kan jag ändå inte köpa någon, för allt mitt kapital är bundet i lägenheten (och man får anta att butiksbiträdet inte vill byta en vinterjacka mot en tusendels lägenhet).

Det finns ju andra saker man kan göra med pengar än att handla vinterjackor. Istället för att köpa en lägenhet hade jag kunnat sätta pengarna på ett sparkonto med runt 2 % ränta. Då hade min miljon genererat 20 000 kr om året. Eftersom mina pengar inte finns på ett sparkonto just nu, utan är bundet i min lägenhet, går jag således miste om en intäkt på 20 000 kr från banken. Och en förlorad intäkt är egentligen samma sak som en kostnad. En kostnad som uppkommer för att mitt kapital är bundet. En kapitalkostnad med andra ord.

 Alltså: kapitalbindning är när jag binder alla mina pengar till något som har värde, men inte är kontanter. Kapitalkostnad är pengarna jag går miste om just för att jag inte har kontanter.

 För att då koppla tillbaks till min praktikperiod på inköp så är det just detta mycket av det dagliga arbetet handlar om. Man vill förstås köpa in så pass mycket grejor att produktion fungerar som det ska. Men man måste akta sig för att skaffa sig ett för stort lager med råvaror. Då binder vi ju för mycket kapital, vilket också medför en kostnad. Om vi konstant försöker hålla fyra stycken av ett smide i säkerhetslager istället för fem, så har vi plötsligt en halv miljon kronor i kontanter att lägga på exempelvis produktutveckling som i framtiden genererar ännu mer pengar (jmf: sätta in pengar på banken och få ränta).

 Det mina vänner, är så bra jag kan förklara kapitalbindning och –kostnad. Om jag klarade grandma test eller ej lämnar jag dock osagt. Men är det någon av mina läsare som har en internetvan mormor får ni gärna berätta för mig.

I Sverige är vi relativt skonade från hela titelkalaset. Under min tid i Tyskland fick jag se namnlappar på husdörrar som var lika breda som dörren för att få in alla viktiga examina. När mina föreläsare skrev sina namn på tavlan längst fram kunde det se ut ungefär såhär:

Prof. Doc. Dr. Lic. MSc. MSc. MBa. BSc. Herr Fleischmann

Jag med min begränsade arbetslivserfarenhet trodde i min naivitet att detta var begränsat till pretentiösa länder utanför Svea Rikes gränser. Så idag gick jag i min första titelfälla.

Under min nuvarande praktikperiod tillhör jag avdelningen Configuration. När det då låg ute en tjänst som Configuration Manager sa jag i min enfald till en kollega att det verkar som att chefen ska sluta. Av förklarliga skäl var detta för henne helt främmande. Jag var förstås långt ute och trampade.

Manager kan nämligen inte bara översättas till chef, utan också till styrare. Tjänsten som söktes var alltså en konfigurationsstyrare (fråga mig inte vad detta innebär). Efter en genomgång fick jag reda på att cheferna har ordet manager först i titeln. Min chef är således Manager, Configuration och absolut inte Configuration Manager. När jag nu sitter och bläddrar på min avdelning hittar jag dessutom Configuration Lead, Senior Configuration Manager och Configuration Management.

Jag har inte den blekaste aning om vad skillnaden på dessa är. Det ser med andra ord ut som att jag kommer sitta fast i titelträsket ett tag till…

Varför bloggar undertecknad sittandes på en stor mjuk kudde? Jo, för traineegruppen har varit i Norge.

Efter fyra timmars bilfärd kom vi på kvällen fram till vårt dotterföretag i Kongsberg. Mottagandet innehöll dock flygande på ett helt annat sätt än vi var vana med: ned för backen. Vår excentriske värd hade utnyttjat det faktum att Kongsberg har en rejäl skidanläggning. Att hela svenska traineegruppen inte har skidkompetens spelar ingen roll, för vi ska nämligen åka snow racer!

Minns ni i barndomsåren när årets första snö hade kommit och man hade tagit sin pulka och promenerat flera kilometer för att komma till ortens bästa backe? Ni vet känslan när man står uppe på toppen av backen och laddar för att åka de 30 meterna ner till backens fot? Det här var precis samma sak, fast backen var närmare 2 kilometer lång! Adrenalinet pumpade i takt med den otroliga fartkänslan, ackompanjerat av sprutade snö och svensk-norska vinnarskallar. Fyra åk och en blåslagen rumpa senare var äventyret slut. Trodde vi.

Nattens boende var bokat på Ble Fjällstue. Lustigt nog blev vi faktiskt förvånade när GPS:en pekar uppför och uppför, där varje kurva avslöjade en ännu brantare och mer snötäckt väg. Till slut blev det för mycket för vår stackars framhjulsdrivna Volvo, som knappast var gjord för de norska fjällen. Vi såg ingen annan räddning än att ringa till herr Ble själv som fick komma och hämta oss i sin fjällbil, muttrandes något om partysvenske.

Som tur var fick vi avsluta kvällen på ett värdigt sätt i den mycket genuina fjällstuen, tillsammans med den genuina ägaren och hans genuina hund. Stället rekommenderas varmt!

Bilden togs efter första åket och alla är hittills
hela och hållna.

Måndag den 17:e mars. Smaka på det. Låter det inte som en alldeles underbar dag? Irländarna firar St. Patricks Day, Gertrud har namnsdag, och det är prick 55 år sedan Dalai Lama tar till landsflykt till Indien. Men framför allt, så är det nu bara två veckor kvar till sista ansökan till traineeprogrammet kommer tas emot. Efter 31:a mars stängs portarna och resterande ansökningar hamnar rätt i dokumentförstöraren.

Därför: surfa in på https://careers.gkn.com/vacancies/vacancy-details.aspx?VacancyID=238 eller https://aerotrainees.se/traineeprogrammet-2/ och släng in en ansökan vetja!

En högtid (läs: festanledning) som
uppmärksammas förvånansvärt mycket i
många länder. Sverige är dessvärre inte
ett av dem.