Aerobloggen

Igår var jag på en utbildning där kursledaren berättade om en väldigt aktuell teknologi inom flygindustrin vid namn ”Additiv Manufacturing” (AM). Det är en riktig hype inom teknikvärlden och ordet AM eller 3D printing är ett av de mest sökta namnen på Google i år i tekniksammanhang. Det är egentligen inte en så rykande ny ide trots att den är rykande. AM har funnits i över 20 år, fast det var inte förens några år tillbaka då tekniken blev kommersiellt tillgänglig. Nu används 3D printing inom de flesta branscher och man kan skriva ut geometri i metaller, plaster, textilier och även i biologiska material där forskare försöker konstruera mänskliga organ.

För några månader sedan besökte vi ARCAM, ett svenskt företag som tillverkar en typ av 3D skrivare som använder ”powder bed” teknologin. Jag blev riktigt inspirerad av vårt besök där och kände att jag ville lära mig mer. När vi fick reda på att GKN i Filton skulle köpa 3D maskiner var det självklart att vi skulle besöka deras AM avdelning i samband med vårt besök i Filton. Efter besöket var jag övertygad över vart jag ville göra min utlandspraktik!

Som det låter så handlar AM om tillverkning där man adderar material. Förenklat kan man säga att man ritar in en 3D modell i ett datorprogram, trycker på ”print” och så skriver en maskin ut modellen. Riktigt så enkelt är det inte. Men detta sätter ”copy-paste” i ett helt nytt perspektiv.

Fördelen med AM är att man kan skriva ut otroligt komplexa geometrier. Man kan skriva ut former och strukturer som är näst intill omöjliga eller ofattbart dyra att tillverka via traditionella tillverkningsmetoder.

 

I flygsammanhang innebär detta att man kan optimera sin detaljs konstruktion för att göra den lättare. Vanligtvis när man konstruerar någonting har man alltid i åtanke hur detaljen ska tillverkas. Detta sätter begränsningar för hur geometrin kan se ut. Ibland blir konstruktörerna tvungna att ampassa modellen för att göra detaljen producerbar. Om man kan sätta det traditionella konstruktions tänket på hyllan och tänka utanför ramarna så kan man skapa fantastiskt innovativa konstruktioner.

Man kan även använda AM teknologin för att bygga upp slitna ytor eller för att reparera en skadad detalj. Ungefär så som man gör via termisk sprutning. Skillnaden är att beläggningsprocessen inte skapar ett homogent skikt. Ur miljösynpunkt är fördelarna mycket stora eftersom man enbart förbrukar de material som behövs till detaljen.

På marknaden finns det olika aktörer som erbjuder maskiner vars princip är desamma men som fungerar på olika sätt. Mer om dessa och hur de fungerar skriver i nästa inlägg då jag kommer att befinna mig i England och jobba med just AM tillverkning.

Det börjar närma sig utlandspraktik för mig och jag ska till GKN Aerospace i Newington, Connecticut, USA och när man ska arbeta i USA måste man ha ett godkänt visum för att komma in i landet och få tillåtelse att jobba där. Det ingår flera steg i en visumprocessen, ett är att svara på en mängd frågor på ambassadens hemsida, tänker inte gå in på hur många men ja och nej frågor så som är du terrorist, sysslar du med människohandel etc. När detta var gjort kunde jag och min familj boka in vår intervju på amerikanska ambassaden som är sista steget i processen. I förra veckan var vi därför uppe i Stockholm på amerikanska ambassaden för att gå på vår intervju som mest bestod av att sitta ner och vänta. Den så kallade intervjun bestod sedan av att de tog våra fingeravtryck och vi hade en fem minuter lång frågestund genom en lucka (som på ett gammalt postkontor) och sedan stämplades våra papper som innebar att allt var klart. Efter detta var det bara att bege sig hem till Trollhättan igen för att vänta på våra pass innehållande våra visum. Mindre än 24 timmar efter intervjun i Stockholm knackade det på dörren hemma och posten levererade våra pass innehållande våra visum.

Att åka upp till Stockholm för att prata med en person genom en lucka i 5min känns lite överflödigt men det är bara gilla läget och rätta sig efter USAs bestämmelser. Nu har vi våra visum så snart bär det av!

Det kändes inte så ”Think Safe” att lägga upp en bild på mitt visum här på bloggen men nedan ser ni mallen för ett amerikansk visum

Jodå, det har vi det också. Som vi har nämnt tidigare finns det en uppsjö med fritidsföreningar på företaget. Du kan till exempel spela innebandy, gå på spinningpass, måla konst eller pyssla med aktier. En annan sak som vår friskvårdsförening ordnar är en årlig skidresa för de anställda som känner för att åka av sig lite. I helgen som gick utspelades detta evenemang genom en arrangerad buss till Hemsedal i Norge. Jag och ett femtiotal andra var då taggade inför att få tre dagar i backen, och allt som hör därtill. Självklart var trainee-gruppen representerad!

Trainee-Erik, jag och vår kollega Andreas var snabbast i backen.

En dag med sol räckte för att många av våra annars vinterbleka fejs skulle få en till synes mer välmående färg.

Tillbaka på jobbet är planerandet inför den kommande utlandspraktiken i full fart. I övrigt har jag under de senaste veckorna gjort en praktikperiod kopplat till materialteknik. De material som finns i de modernaste flygmotorerna idag är oerhört avancerade och är i framkant jämfört med andra industrier. Förhållanden längst bak i en jetmotor är allt annat än en behaglig miljö för komponenterna. Jag har bland annat utvärderat materialkorn i mikroskop, sett hur man gör dragprover och inspekterat svetsar.

Jag har inte gjort det ensam dock, så ni behöver inte tvivla på flygsäkerheten i detta fall.

Då var det dags till slut. Au revoir Göteborg, adjö Trollhättan och hello Luton! Jag gör min sista vecka som trainee på GKN Aerospace Sweden och undrar vart året tagit vägen?! På måndag kör jag igång med arbetet på GKN Aerospace Transparency Systems i Englandet. Där väntar nya jaktmarker och jag kommer att vandra kemi-stigen i fyra månader. Nästa vecka ser jag fram emot fem dagar med Transparency Systems boot camp. Det blir fullspäckat schema innehållandes rundvandringar i verkstäder, information om olika projekt och lab training med övning i praktiska färdigheter. Får se till att ladda upp ordentligt med kolhydrater i helgen.

A står för Luton. Heja den engelska sommaren, låt den visa sig från sin bästa sida!

Har haft fem förträffliga veckor på anskaffning (se inlägg https://aerotrainees.se/2014/03/shopping-for-a-living/) som även innehållit en hel del kakeplikt, som våra norska kollegor kallar det. Det blir till att pipa runt och bjuda på fika minst en dag i veckan på någon av de avdelningar jag varit på sedan jag började trainee-programmet. Veckofikan är man nämligen mycket noga med här på företaget, nåde den som skulle glömma sin vecka! Något jag för första gången lyckades göra i måndags då vi hade möte med traineerna. Så nu känns det säkrast att fly landet!

Jag väntar mig att svengelskan snart är ett faktum så ursäktar på förhand om ni bloggläsare får lida av detta i sommar. Mer om vad jag faktiskt kommer att jobba med berättar jag när jag kört igång, till dess får ni hålla tummarna för att väskorna kommer fram och att jag inte kört ihjäl mig. Nu ska jag ägna mig åt separationsångest tills jag åker.
Ha de gött, hej!

Efter ett tag utan några förslag på examensarbete här på bloggen, finns det nu ett rykande färskt om verksamhetsledningssystem pulicerat. Spana in det!

I Sverige är vi relativt skonade från hela titelkalaset. Under min tid i Tyskland fick jag se namnlappar på husdörrar som var lika breda som dörren för att få in alla viktiga examina. När mina föreläsare skrev sina namn på tavlan längst fram kunde det se ut ungefär såhär:

Prof. Doc. Dr. Lic. MSc. MSc. MBa. BSc. Herr Fleischmann

Jag med min begränsade arbetslivserfarenhet trodde i min naivitet att detta var begränsat till pretentiösa länder utanför Svea Rikes gränser. Så idag gick jag i min första titelfälla.

Under min nuvarande praktikperiod tillhör jag avdelningen Configuration. När det då låg ute en tjänst som Configuration Manager sa jag i min enfald till en kollega att det verkar som att chefen ska sluta. Av förklarliga skäl var detta för henne helt främmande. Jag var förstås långt ute och trampade.

Manager kan nämligen inte bara översättas till chef, utan också till styrare. Tjänsten som söktes var alltså en konfigurationsstyrare (fråga mig inte vad detta innebär). Efter en genomgång fick jag reda på att cheferna har ordet manager först i titeln. Min chef är således Manager, Configuration och absolut inte Configuration Manager. När jag nu sitter och bläddrar på min avdelning hittar jag dessutom Configuration Lead, Senior Configuration Manager och Configuration Management.

Jag har inte den blekaste aning om vad skillnaden på dessa är. Det ser med andra ord ut som att jag kommer sitta fast i titelträsket ett tag till…

Efter en tid i ovishet vet jag äntligen vart jag ska göra min utlandspraktik. Jag ska åka till en GKN site i England och jobba med additive manufacturing. Väldigt spännande!  

På min nuvarande praktik går det undan. Förra veckan spenderade jag min tid på en avdelning som sysslar med termisk sprutning, vilket är en beläggningsprocess. Via en ”pistol” sprutar man smälta eller uppvärmda material på en yta i syfte av att bygga upp en diameter, skydda grundmaterialet från slitage eller värme. En tillämpning är att belägga brännkammaren med ett keramiskt skikt s.k. thermal barrier coating (TBC). På så sätt skyddar man grundmaterialet från att smälta i den extremt heta miljön.

En annan tillämpning gör det möjligt att bygga upp en diameter med samma material som grundmaterialet eller ett mer slittåligt material. Detta kan användas i situationer då man ska reparera en sliten detalj eller förstärka en högt påkänd yta.

Det är väldigt mäktigt att stå bredvid en maskin som belägger en yta. Det finns såklart olika maskiner vilka skiljer sig åt men den jag talar om är en plasmamaskin.

 Den fungerar genom att man leder in en plasmagas T.ex. argon/hydrogen, Argon/helium eller nitrogen/hydrogen i en ljusbåge där det sker en kraftig upphettning och sönderdelning av gasen så att den hamnar i ett plasmatiskt tillstånd. Den heta gasen vilken får en temperatur upp till hela 20 000 grader strömmar ut genom ett munstycke i en hastighet av 3000m/s. Sedan sprutar man in pulver i flödet vilket smälter och uppnår en väldigt hög hastighet. Pulvret sprutas sedan på önskad yta. Mycket imponerande.

Som trainee på GKN Aerospace blir man även medlem i föreningen Flying so består av alla företagets traineer genom åren, vare sig du är kvar på företaget eller om du har lämnat för andra utmaningar. De är nykomlingarna, den rådande traineegruppen, som har ansvaret att arrangera träffar och event för föreningen Flying.

Igår kväll var årets vårträff och vi sågs på Buddy’s i Trollhättan för att umgås och ha trevligt. Vi träffades kl.18 där vi möttes av en välkomnande Marin som delade ut kryptiska lappar med djurnamn som vi själva skulle förstå logiken och innebörden av. Kvällen drogs sedan igång med god mat och samtal kring både jobb, fritid och de djuriska lapparna. Lapparna förstod vi var till lagen i bowlingen och ganska snabbt kunde vi dela upp oss i lag för att göra oss redo för skobyte. Med snygga skor på fötterna kombinerat med vinnarskallar intog vi banorna för att köra en timmes discobowling. Efter lite blandat resultat var det prisutdelning i form av snygga diplom, tyvärr gick jag hem tomhänt men lika glad för det är jag.

 

 

 

 

Tack alla som var med denna kväll!

Efter den på många sätt minnesvärda gårdagskvällen tog vi oss ner för vårt fjäll och vidare till GKN Aerospace Norway i Kongsberg. GAN är ett dotterbolag till GKN Aerospace Sweden (GAS) och ingår även i Engine Systems som innefattar alla verksamheter inom GKN Aerospace som arbetar med motorer.

GKN Aerospace Norway med deras fina Starfighter.

På GAN finns tillverkning av fantastiskt spännande flygmotordelar, vissa som liknar sådant vi gör i Trollhättan och andra som är helt annorlunda. Ett par saker de är särskilt duktiga på i Kongsberg är att göra motoraxlar (shafts) och ledskenor till lågtrycksturbinen (vanes). Dessa gör de till bland annat världens populäraste motor som ni med största säkerhet har flugit med, om ni någon gång suttit i ett flygplan. Motorerna heter CFM56 och sitter på Boeing 737 och Airbus A320 som är de vanligaste planen som finns uppe bland molnen idag.

De må se enkla ut, men motoraxlar kräver särskilda tillverkningsmetoder eftersom de är ihåliga.

I Kongsberg är de också mycket stolta över sin tillverkning av TRF:er (Turbine Rear Frame) till General Electrics motor GEnx som finns på Boeings nya flygplan 787 Dreamliner och 747-8. Avancerade material av superlegeringar och komplicerad svetsning är väl en fin sammanfattning av produkten.

Denna GEnx-motor får beskriva var de olika komponenterna hör hemma. LPT (Low Pressure Turbine) case tillverkar de också till olika motorer.

Våra norska kollegor inom Systems Engineering var skyldiga oss en guidning av GAN:s verksamhet eftersom vi tagit hand om dem när de besökte oss i höstas. Uppgiften skötte de med bravur; ett välplanerat och intressant besök. Ett annat plus berör den tiden då vi inte sprang runt i verkstäderna, utan när vi tog plats i konferensrum. Då fanns det mjuka stolar att sitta på, en nödvändighet för svenska traineer med blåslagna rumpor, som Erik beskrev i förra inlägget.

Tack Norge!

Varför bloggar undertecknad sittandes på en stor mjuk kudde? Jo, för traineegruppen har varit i Norge.

Efter fyra timmars bilfärd kom vi på kvällen fram till vårt dotterföretag i Kongsberg. Mottagandet innehöll dock flygande på ett helt annat sätt än vi var vana med: ned för backen. Vår excentriske värd hade utnyttjat det faktum att Kongsberg har en rejäl skidanläggning. Att hela svenska traineegruppen inte har skidkompetens spelar ingen roll, för vi ska nämligen åka snow racer!

Minns ni i barndomsåren när årets första snö hade kommit och man hade tagit sin pulka och promenerat flera kilometer för att komma till ortens bästa backe? Ni vet känslan när man står uppe på toppen av backen och laddar för att åka de 30 meterna ner till backens fot? Det här var precis samma sak, fast backen var närmare 2 kilometer lång! Adrenalinet pumpade i takt med den otroliga fartkänslan, ackompanjerat av sprutade snö och svensk-norska vinnarskallar. Fyra åk och en blåslagen rumpa senare var äventyret slut. Trodde vi.

Nattens boende var bokat på Ble Fjällstue. Lustigt nog blev vi faktiskt förvånade när GPS:en pekar uppför och uppför, där varje kurva avslöjade en ännu brantare och mer snötäckt väg. Till slut blev det för mycket för vår stackars framhjulsdrivna Volvo, som knappast var gjord för de norska fjällen. Vi såg ingen annan räddning än att ringa till herr Ble själv som fick komma och hämta oss i sin fjällbil, muttrandes något om partysvenske.

Som tur var fick vi avsluta kvällen på ett värdigt sätt i den mycket genuina fjällstuen, tillsammans med den genuina ägaren och hans genuina hund. Stället rekommenderas varmt!

Bilden togs efter första åket och alla är hittills
hela och hållna.