Aerobloggen

Hallå eller!

 

Nu har det gått ett helt år sedan vi började på trainee-programmet. Ursäkta min franska men jäklar vad fort detta året har flugit förbi. Snart är det hur som helst slut på tiden som trainee här i Trollhättan. Tråkigt kan man tycka, men vad gör väl det? Nu följer ju nämligen sex månaders jobb i utlandet. För mig blir det Amsterdam. Jag kommer att jobba på Fokker Services i Hoofddorp som ligger i anslutning till Schiphol – Amsterdams flygplats. Enligt deras HR-avdelning så blir jag den första GKN-anställda som tas emot för placering där, vilket känns väldigt spännande! Fokker har även sitt egna traineeprogram och jag har fått höra att det finns planer på att skicka en Fokker-trainee till oss här i Trollhättan som respons på att jag skickas till dem.

Nu riskerar jag att låta som en repig CD-skiva – men det känns verkligen såå spännande att det äntligen är på gång och att jag snart kommer iväg på utlandspraktiken. Just nu är jag väldigt förlängtansfull och det pirrar dagligen i magen kring detta äventyr som komma skall. Det var dock en tid där jag var stressad över hur allt skulle lösa sig med boende och annat som behöver göras inför att jag åker. Därför är det väldigt skönt att jag nu bokat boende för den första månaden och resten kan jag nog sköta när jag väl är på plats.

Stället jag har bokat ligger i en stadsdel som heter Sloterdijk och detta ligger en dryg kilometer väst om Amsterdams centralstation, så jag är glad att jag hamnar ganska centralt och kan hitta på mycket på min fritid. På stället jag har bokat ska det tydligen finnas en del allmänna utrymmen med t.ex pingis- och biljardbord med mera. Detta känns riktigt roligt då jag gissar att jag snabbt kan få lite vänner direkt via boendet vilket känns priviligierat, speciellt med tanke på att jag bara känner en enda person som bor i Amsterdam. Även det är ju skönt – att jag faktiskt känner en person där som kan visa mig runt lite grann och kanske öppnar upp för ett socialt liv direkt när man kommer dit.

Hur som helst så är jag väldigt glad och förväntansfull över hela upplevelsen. Från allt det kommer ge och allt jag kommer lära mig på jobbet, allt jag kommer lära mig av erfarenheten att bo utomlands i sex månader vilket jag aldrig gjort förut, och alla nya vänner jag ska träffa! Det här blir ett bra halvår!

 

Over and out!

//Jocke

 

ps: Det här året har varit så himla roligt och det är flera avdelningar där jag trivts oerhört bra. Men den jag trivts allra bäst på var min hemavdelning, där jag kommer jobba tills vidare när jag kommer hem från Amsterdam. Ser fram emot detta så himla mycket! J ds

Tjena bloggen!

 

Ett tag sen jag skrev nu, kände att det var dags! Det blir ett inlägg om vår första run-in med GKN Sinter Metals! Som ni trogna läsare vet så var vi traineer på en resa till Tyskland för ett tag sedan. Som alla andra veckor då vi haft våra traineeresor så var även denna vecka helt magisk. Inte minst för att vädret var helt underbart – tidig sommar, strålande sol och mycket värme.

De flesta besöken vi genomför på dessa resor brukar vara aerospace-relaterade eftersom vi själva arbetar inom aerospace. Ibland väljer vi dock att besöka företag som jobbar med annat med diverse motiveringar. Ett exempel är att vi besökte Volkswagen i Wolfsburg, där det är 70000 (nej, inte 7000) anställda! Ett annat exempel var att vi besökt GKN Driveline i Birmingham, för att få se GKN ur ett större perspektiv än bara Aerospace-divisionen.

Denna gång var det dags att utvidga våra vyer även till GKN Sinter Metals, i Bad Langensalza. Sintring är en tillverkningsprocess där man utgår från ett fint metallpulver som man sedan pressar ihop och värmer tills det blir ett fast objekt utan att helt likvifiera (smälta) pulvret.

I klassisk sintring så används bara själva metallpulvret som formas, pressas och sedan värms till det blir ett solitt föremål. Detta innebär att strukturen är väldigt känslig innan tillräcklig värme tillförts. Strukturen kan falla isär bara genom att man tar på den i fel skede. I Bad Langensalza används dock en speciell metod som kallas för MIM – Metal Injection Molding. MIM innebär att man mixar metallpulvret med små plastkulor som knådas ihop till en blandning av dem två. Man injicerar denna blandning i en form och applicerar hetta tills plasten smälter och objektet då blir mycket mindre känsligt än om man inte hade haft plasten. Mer hetta får plasten att separera från metallen och man kan på detta sätt filtrera bort den från metallen och detaljen krymper då med cirka 20 procent i storlek. Slutligen sintras kvarvarande metall och man får en färdig produkt. Önskar denna produkt efterarbetas med t.ex fräsning eller svarvning så finns det inte heller några hinder för det.

Några områden där MIM-produkter är väldigt vanliga är vanliga kolvmotorer, växellådor, små detaljer i vapen, låsmekanismer, fästen, sensorer, lägesgivare och så vidare. I allmänhet är det ganska små detaljer, från någon enstaka millimeter, upp till några centimeter. Närmare den övre gränsen börjar det bli problem med sprickbildning för att processen blir mindre säker.

Sammanfattningsvis så var detta ett av de bättre besöken vi genomfört, åtminstone enligt mig. Dessa få besök vi gör utanför aerospace-branschen är väldigt inspirerande då man ofta får sina ögon öppnade för saker man inte ens visste fanns. Ännu en förmån av att vara trainee! J

 

Over and out

Trainee-jocke

Hej läsare!

Som ni regelbundna läsare vet så åker vi traineer på diverse studiebesök. Delvis under våra aktivitetsveckor då vi är borta hela veckan men ibland åker vi även på dagsresor. Förra veckan fick vi nöjet att få besöka Arcam i Mölndal och Ruag Space i Göteborg. Kul!

Arcam är ett världsledande företag inom additiv tillverkning (AM – Additive Manufacturing). En mer välkänd term för AM är 3D-printing. Detta är en teknik som är superhet inom dagens flygindustri. AM är en modern tillverkningsmetod som kommer att ändra spelplanen för bl.a flygmotortillverkare i framtiden. En stor fördel med AM, om man jämför med klassiska tillverkningsmetoder (t.ex svarvning och fräsning från gjutgods eller smiden), är att det tillåter framställning av mycket mer avancerade strukturer. Genom att öppna denna dörr kan man spara mycket vikt i många komponenter. Viktbesparing är givetvis väldigt önskvärt när det gäller allt som flyger. Kan man tillverka lättare komponenter med samma eller bättre egenskaper så finns det väldigt mycket pengar att tjäna.

På Arcam fick vi i alla fall en presentation om vad det finns för olika sorters additiv tillverkning, vilka av dessa som Arcam specialiserar sig på och vad AM kan komma att betyda för vår tekniska värld i framtiden. Vi fick även se bitar av Arcams produktion och montering av nya AM-maskiner.

Ruag i sin tur är ett företag som tillverkar elektriska komponenter till produkter som används i rymden. Bland annat tillverkar de styrdatorerna till Ariane 5 – ESAs tunglyftsuppskjutningsraket – och kretskort till satelliter med mera. I kontrast till Arcams visionella teknologier så är Ruag ett företag som använder sig av mycket beprövad teknologi. Med tanke på vad en uppskjutning av Ariane 5 kostar (hundratals miljoner dollar) så är hög kvalitet i starkt fokus på Ruag. Prestanda (eller ”datorkraft”) är alltså inte ett fokus i dessa komponenter. En persondator kan ju ibland krascha utan att det blir något större rabalder, men skulle styrdatorerna i en uppskjutningsraket krascha under uppskjutning så kan man räkna med större konsekvenser.

Förutom en presentation om Ruags produkter och bransch så fick vi en rundvandring kring deras facilitet där vi fick se bland annat deras produktion, renrum, vibrationstestanläggning med mera. Som vanligt var det väldigt intressant och trevligt att hälsa på ett par företag som jobbar mot samma bransch som oss, om än med väldigt skilda produkter i sig. Ser fram emot fler spännande besök under nästa vecka, då vi traineer ska till Tyskland på ett gäng studiebesök!

 

Over and out

Joakim Åhman

Hej alla läsare,

Detta kommer troligen bli mitt sista inlägg om min tid här i Sverige, så jag skulle vilka reflektera lite över min tid här. Vad har varit mina största utmaningar och vad har jag lärt mig?

Min största utmaning under denna tiden har varit att lära mig stora mängder teknisk information på väldigt kort tid. Under min tid i Sverige har jag lärt mig:

• Att programmera (eller i alla fall läsa och förstå) scripts i Python, Matlab, Perl, Batch samt Bash programmeringsspråk
• Fundament kring CFD och hur man använder programmet CFX för att analysera rymdmotorturbiner
• Automatisering och analys kring hur man använder multi-objektiva optimeringsmjukvaror som ModeFrontier och OptiSLang
• En del fundament kring fysik och aerodynamik gällande turbiner

i stort sett utan träning och bara genom att lära sig på jobbet. Detta har känts överväldigande då och då, men jag tror att förmågan att hålla sig lugn och att lära sig fort i främmande territorium är en väldigt nyttig förmåga att utveckla. Jag har lärt mig att sättet att överkomma dessa utmaningar är att hålla sig lugn och tro på sin egen förmåga, även om ens kunskapsbrist kan verka väldigt stor. Det är även viktigt att lära sig identifiera när man faktiskt behöver hjälp för att ta sig vidare och vem det är som kan ge just den hjälp man behöver.

En annan utmaning under denna tid har varit att definiera och fullständigt förstå mina uppgifter. En av mina tidigare chefer sa en gång:

”The hardest part of solving any problem in engineering, is in defining the problem accurately.”

Fråga dig själv: vad är det vi försöker åstadkomma? Är detta projekt definierat på ett sätt som har ett klart mål? Det är häpnadsväckande hur ofta man kommer på halvvägs genom ett projekt att problemställningen i början av projektet var för vag, inkorrekt, baserad på fel information eller felförstådd av någon involverad.

Jag har lärt mig att lösningen på detta problem är kommunikation. Jag jobbar fortfarande på att bli bättre på detta, men jag har förbättrat mig avsevärt genom att konstant lyssna på och återkoppla till intressenterna i mina projekt. Om du (eller de) inte har definierat problemet tillräcklig väl så kommer du aldrig kunna hitta en önskningsvärd lösning. Var inte rädd att omdefiniera problemet på ett bättre sätt, även halvvägs igenom ett projekt – det är inte att börja om, utan det är ett riktigt framsteg som kommer leda till ett bättre resultat.

Jag hoppas att min erfarenhet med dessa utmaningar och lärdomarna som kommit därav blir användbara även för er. Jag ser fram emot helt nya utmaningar på min nästa placering och att försöka överkomma även dem.

Som en sista notis så vill jag tacka alla jag träffat här i Trollhättan som har fått mig att känna mig så välkommen under dessa 6 månaderna. Det har varit ett stort nöje för mig att arbeta med er alla och jag är verkligt sorgsen att jag måste ge mig av.

Neil Irwin

Tjena bloggen!

Detta är den tredje veckan på våra tredje respektive avdelningar! Själv är jag nu på militära marknadsavdelningen. När jag berättar det för nära och kära så är det många som tror att jag jobbar med marknadsföring, men så är det inte. Här på marknadsavdelningen jobbar man med affärer, kontrakt, kundrelationer, strategi med mera.

Uppdraget som jag har fått har att göra med att skapa underlag för företagets långsiktiga strategier. Det är väldigt intressant än så länge. Det tog ett tag att förstå vad det var de ville att jag skulle göra. Sedan tog det ett par dagar till innan jag fick tag i det material jag behövde för att sätta igång. Nu känns det i alla fall som att jag har kommit igång ordentligt och jag har redan fått fram ett par (väldigt) preliminära slutsatser som verkar ha mottagits väl. Känns bra att ha kommit igång på nya avdelningen!

Som relativt ny på företaget tycker jag att det är ganska svårt att avgöra vad man får prata om utåt, speciellt när det har att göra med den militära verksamheten. Detta gör att det ofta blir ganska kryptiska svar när någon frågar vad man jobbar med. Jag hoppas att sådant blir lättare med tiden och att man blir bättre på att förstå vad man kan prata om och vad man ska hålla för sig själv. För tillfället får man istället vara kryptisk i sina svar och blogginlägg, i väntan på bättre tider.

 

Over and out

Jocke Åhman

 

ps Idag har vi traineer varit på besök på Skaraborgs Flygflottilj, F7! Mycket spännande! Extra spännande för mig tror jag eftersom min hemavdelning är inom den militära verksamheten. Kommer ett blogginlägg om detta imorgon eller i början av nästa vecka. ds

Tjena bloggen!

Tänkte jag skulle skriva ett litet inlägg om de föreläsningar vi hållit ute hos Trollhättans niondeklassare. Som vi skrivit tidigare så har traineerna på GKN varje år ett så kallat trainee-projekt. I år går projektet ut på att försöka öka söktrycket till GKNs gymnasieprogram, ITU-programmet. Niondeklassarna skall inom kort göra sina gymnasieval så som en del av projektet har vi nu i januari varit ute på skolorna och föreläst om hur det är att arbeta som ingenjör, hur det är att plugga och vägen mot ett teknikyrke, där ITU-programmet såklart är en flygande start!

Det finns några elever som är väldigt intresserade och redan funderar på att utbilda sig till ingenjörer på universitetet, vilket är väldigt roligt att se. Det finns även en grupp av elever som är totalt ointresserade. En återkommande fråga från dessa individer är ”Varför ska man ens läsa matte och fysik, det är ju helt oanvändbart!”. Ack, om dom visste vart vi vore utan matte och fysik! Sen finns det en grupp av elever som är tveksamma, som kanske är intresserade men inte riktigt säkra på vad dom vill plugga ens på gymnasiet. Det är just den gruppen vi vill åt. Vi vill nå gruppen som är intresserad men inte säker, och vi vill hjälpa dom att bli säkra. Vi vill att dom ska söka ITU, vilket kan inspirera eleverna under gymnasietiden samtidigt som programmet är både yrkes- och högskoleförberedande.

Igår påpekade en kollega att man kan följa gymnasievalen live och att man därmed kan se hur många som sökt ITU i år och jämföra det med antalet från motsvarande datum tidigare år. Sökantalet skall igår ha legat på cirka dubbla uppmätta antalet vid samma tid förra året. Det gläder mig oerhört att få bekräftelse på att våra föreläsningar faktiskt når igenom till ungdomarna och att vi lyckas inspirera dom till att ta första steget mot ett teknikyrke. Vi får hoppas att sökantalet fortsätter öka enligt prognosen att det ska vara dubbelt mot förra året. För blir det så, då kan vi vara riktigt nöjda med vad vi åstadkommit!

 

Over and out

Jocke Åhman

På tisdagen under temaveckan fick vi traineer det stora nöjet att besöka ESTEC, ESAs största site och deras teknologiska hjärta, beläget i Noordwijk i Nederländerna. För dom som inte vet så står ESA för European Space Agency och är alltså europas motsvarighet till NASA. Vi anlände runt lunch och togs emot av några traineer, med vilka vi lunchade. Efter lunchen fick vi en föreläsning om ESAs historia och deras uppdrag följt av en föreläsning om ESAs teknologi och framsteg inom Additiv Tillverkning (AM), dvs 3D-printing i metall, vilket just nu är superhett inom flyg- och rymdindustrin. Förutom att 3D-printa i metall så forskar ESA även på huruvida man kan 3D-printa byggblock av material som finns tillhands på månen. Om det skulle fungera skulle man alltså kunna skicka 3D-printers till månen för att bygga månbaser gjorda av månens eget material och därmed slippa att frakta byggnadsmaterialet från jorden.

Efter denna extremt spännande och inspirerande föreläsning fick vi ett snabbt besök av självaste Franco Ongaro, ESAs TEC Director. Även om han inte hade så mycket tid så kändes det stort att få träffa honom.

Hur som helst så fortsatte dagen och vi fick en VIP-tur kring anläggningen med visningar av bl.a

• Deras CDF (Concurrent Design Facility), vilket är ett sorts mötesrum där man samlar alla möjliga sorters experter för att kunna dra snabba slutsatser om vad som, i grova drag, är praktiskt möjligt för olika projekt. Tänk typ kontrollrummen man ser i rymd-filmer.
• Deras testanläggning. Här utförs exempelvis vibrationstester, för att försäkra sig om att utrustningar klarar av de brutala vibrationer som dem utsätts för under uppskjutning. Ett annat exempel är rymdtester, där satellitprototyper utsätts för vakuum och extrema temperaturer i flera veckor för att försäkra sig om att satelliten klarar av att befinna sig, samt fungera som tänkt, i rymden.

Allt som allt tog besöket 5-6 timmar. Det är inte många gånger jag har känt mig så inspirerad som jag kände mig under detta besök, men trots det så var vi rätt möra när vi var klara.

Tack så mycket ESA för att ni tog emot oss!

Over and out

/Trainee-jocke

Tjena bloggen!

Nu börjar tiden på vår första praktikperiod dra sig mot sitt slut. Det är bara en vecka kvar innan vi ska byta vidare till nästa avdelning. Min nya avdelning kommer vara Inköp, med inriktning mot R&T (Research and Technology). I dagsläget kan jag inte speciellt mycket om inköp och ekonomi, men det ska bli väldigt kul att lära sig. Eftersom jag inte kan så mycket så är planen att jag skall skugga en inköpsledare och lära mig på det viset. Jag misstänker att jag i stor utsträckning kommer få vara en fluga på väggen på möten osv.

Jag börjar på inköp den 19e december, men jag har redan hunnit göra en liten smygstart. Häromdagen så fick jag nämligen en inbjudan av Anders Wikman (inköpsledaren jag skall skugga) att hänga med till en potentiell framtida leverantör. Vem var jag att tacka nej tänkte jag, så så blev det. Igår åkte vi alltså på en liten dagstripp för en första träff med företaget. Som beskrivet ovan så har jag inte så mycket kunskap och jag hade lite svårt att veta precis vad jag skulle titta efter, men jag togs ändå med i diskussionen och förutom att det var väldigt intressant och kul så kände jag även att jag lärde mig saker! Hoppas det blir fler leverantörsbesök i framtiden. Nu är jag spänd och förväntansfull inför min kommande period på inköp!

Over and out

/Trainee-jocke

 

Nu har det gått ett tag sen vi började och vi traineer har hunnit avverka ett par veckor på våra respektive hemavdelningar. På min avdelning, dvs prestanda för militära motorer, så sysslar vi med hela motorsystem. Den huvudsakliga motorn i fråga är RM12 – motorn som sitter i JAS-planet, men vi sysslar även med en del andra motorer. Jag personligen har inte börjat jobba med RM12 än och frågan är om det inte kommer få vänta tills efter att jag kommit hem från min utlandspraktik, dvs våren 2018.

Den första tiden på avdelningen bestod mest av att läsa på och att sätta sig in i arbetssättet, men sen någon vecka tillbaka så har jag börjat jobba på ett mer skarpt uppdrag. Just nu så arbetar jag med en potentiell framtida flygmotor. Denna motor är ett derivat från en redan befintlig militär flygmotor. Vi arbetar med en kravbild på vad den framtida motorn skall klara av i termer av t.ex dragkraft och bränsleförbrukning och nu tittar vi på om denna kravbild är rimlig med dagens teknologi och även hur det skulle kunna se ut om ett par år, ifall utveckling av material m.m fortsätter i liknande takt som tidigare år. Min del än så länge har varit att försöka utreda hur väl den nämnda framtida motorn skulle kunna tänkas prestera.

Under denna första tid på avdelningen så har jag hur som helst trivts väldigt bra. Förutom att mina mentorer och övriga kollegor är inkluderande och pedagogiska så är dom även väldigt härliga individer! Å ena sidan känns det lite vemodigt, på ett sätt, att jag kommer vara härifrån i mer än ett år under traineeperioden. Men å andra sidan – vilket år det kommer bli!

 

Hejsan allihopa! Dags för mitt (Joakim Åhman) första blogginlägg. Min hemavdelning kommer att vara på motorprestanda i den militära verksamheten här på GKN. I skrivande stund skrider min första dag på hemavdelningen mot sitt slut. Det har varit en spännande dag med väldigt mycket ny information och ett par spännande möten där jag har varit en fluga på väggen och sugit i mig information från mina nya kollegor.

Förra veckan var traineernas första temavecka, under vilken vi hann besöka ACAB i Linköping och SAS i Stockholm (se tidigare inlägg). På onsdagen var vi tillbaka i Linköping för ett spännande och inspirerande besök på flygvapenmuseet. Där fanns många intressanta flygplan från svenska flygvapnets historia att beskåda, från tidigt 1900-tal till mer nutida stridsflyg som t.ex det legendariska JAS 39 Gripen.

JAS (eller Gripen) är ett namn som ringer en klocka i de flesta svenskars öron. Bokstäverna i JAS står för Jakt, Attack och Spaning. Ett jaktflygplan är ett flygplan vars främsta uppgift är att anfalla andra flygplan. Ett attackflygplan är ett flygplan vilket är konstruerat för understöd av marktrupper och marinen. Ett spaningsflygplan är ett stridsflygplan som medför utrustning ämnad för spaning. JAS 39 Gripen är alltså ett flygplan som är konstruerat för att kunna utföra alla dessa uppgifter. GKN Aerospace Engine Systems äger och har ansvaret för RM12, vilket är motorn som idag sitter i Gripen. Som ni kanske gissat så är min hemavdelning väldigt involverad i underhåll och utveckling av RM12, vilket gör Gripen till ett extra intressant flygplan just för mig.

Andra personliga favoriter som fanns att beskåda på flygvapenmuseet var bl.a:

• SAAB 37 Viggen – Ett tidigare svenskt stridsflygplan vilket var i tjänst åren 1972-2007.
• SAAB 35 Draken – Det första svenska stridsflyget med deltavinge.
• P-51 Mustang – Ett legendariskt stridsflyg utvecklat och använt av amerikanerna under andra världskriget.

Om ni har vägarna förbi Linköping så rekommenderar jag starkt ett besök på flygvapenmuseet!